Min hjärna är som en liten bil som senaste veckorna kört runt på bensinångorna. Tid/möjlighet att köra till en mack och tanka finns inte och jag hoppas varje morgon att det finns några droppar kvar i tanken som gör att jag lyckas rulla fram till sängdags och under natten ha möjlighet att tanka så pass att jag startar...
Just nu, just i kväll, står jag vid sidan av vägen och försöker lifta till en mack för bilen har gett upp helt, bensinen är slut till sista droppen och jag behöver fylla hela tanken och inte bara någon deciliter under nätterna. Jag gör av med så mycket mer energi än vad som fylls på och jag är på väg mot en krasch som heter duga!

I månader har jag försökt att hålla fasaden uppe. Jag blev sjukskriven för depression, fick en pratkontakt och antidepressiva. Det blev lättare, livet. Men fortfarande saknades moroten att komma ut i den sociala världen. Väga fördelar mot nackdelar med att gå till affären. Hög musik i hörlurarna, svarta solbrillor på näsan och en mössa djupt ner i pannan... Allt för att visa att jag var okontaktbar och ville vara ensam.

Blir tillräckligt pigg för att våga jobba. Smyger runt på jobbet, hoppas man slipper stöta på "kollegorna", men sätter direkt upp ett leende om man anar en gestalt i ögonvrån och ett glatt "Hej" vid kontakt. Men ögonen fast i golvet och lurarna i öronen, ett klart och tydligt: "Stör mig inte, jag jobbar..."

Jag bryter handen och äntligen är det ingen som förväntar sig att jag ska vara glad, skratta och älska livet. Jag har ont, går på smärtstillande, får ligga kvar under täcket på dagarna och tillåtas må skit.
Svajigt som sjutton. Ena dagen längtar jag ut för att se annat än väggar, en randig katt och en obrukbar hand. Andra dagar vill jag stanna i sängen, skrika av smärta och hoppas att inte bara handen läker utan att även själen mår bättre när gipset är borta.

Fortsätter spela glad, positiv och social, samtidigt som man vet att det bara är teater och slutet på pjäsen närmar sig...

ALLT socialt tar ork och kraft som jag inte har och jag träffar folk varenda dag och jag MÅSTE vara fri från folk för att överleva.

I ca ett år har jag haft hand om områdets samlingslokal och i ett år har jag spelat glad, social och positiv. Något jag aldrig varit.
Jag tvingar mig själv att prata i telefon, jag tvingar mig själv att vara ensam med främlingar. Behåller mitt lugn och skämtar när allt i mitt inre skriker "spring för livet".
I ett år har jag spelat någon som jag inte är, någon som jag önskar jag var, men inte alls är. Jag har aldrig varit den som stått längstfram, hörts mest, bestämt lekarna och njutit av uppmärksamheten. Tvärtom så vill j ag inte synas, vill inte höras, vill inte ta ansvar och trivs när andra säger vad jag ska göra...
Jag vill tillbaka till min lilla ensamma värld där det kan gå dagar utan att jag ser en människa, med en tyst telefon och där jag får ladda batterierna genom att vara ensam.
Jag vill inte sluta helt med att vara lokalansvarig, men jag behöver en paus från det sociala, behöver ett andningshål för att ladda batterierna och få bensintanken helt fylld med bensin.

Känslan just nu är att jag vill lägga nycklar, telefon och kalender på kontoret, hoppa av styrelsen och allt vad det innebär och dra till annan ort där jag får tillåtelse att slippa bry mig om tider, dagar, bokningar, jobb, städning, lokalen, människor och alla måsten utan att samvetet slår volter...


Här samlar jag ork

Jag vill ta en vecka semester och bara boka egentid.
Kunna tacka nej till möten, luncher och allt energikrävande och kunna säga: "tyvärr, Jag kan inte närvara för jag är upptagen hela semestern..."
Den är bokad till mig själv, för att kunna sitta och lyssna på tystnaden, njuta av ensamheten och bara vara helt jäkla ensam.
Bli lämnad utanför alla samtal, alla måsten, alla människor och bara få bli lämnad i fred. Bli lämnad utanför tills jag fått ork och vilja att vara en del av gemenskapen, orka tjafsa om oviktigheter och ork att kunna bry sig.

Jag försöker. Varenda dag så försöker jag. Jag går till jobbet, jag försöker äta bra, försöker vara som vanligt och för varje dag blir det allt tuffare.
Jag behöver inte tabletter, läkare eller terapi. Jag behöver egentid i eget sällskap och friheten att gå vart jag själv vill.
Men just nu behöver jag mest av allt en stor kopp kaffe!!! ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...