Äntligen fredag och lite planer i morgon men på söndag ska jag bara skrota runt i pyjamasen och vara. Samla kraft och ork inför kommande vecka genom att andas egentid.

Är vid en punkt eller i snarare sitter på en sten i ett vägskäl där jag måste välja håll. Måste besluta hur jag ska ha det och hur jag vill må. Antecknar på papper önskningar, mål, planer, funderingar och skisser.
Hur ska jag förväntas veta hur jag vill ha det, när jag knappt vet vad det är för dag i morgon, vad jag åt till lunch eller när min tvättid är fast jag bokade den för 10 minuter sedan? Det jag vet är att det behövs en ordentlig förändring för att orka.

Har man papper o penna i närheten på lunchen, så blir det konstverk på A4.

En tuff vecka lider mot sitt slut och jag är så sablans slut. Energin är slut och jag har kört ner i botten. Vad jag än gör, vilket beslut som jag än fattar så är det fel beslut. Hur jag än vrider på det så blir det fel.
Det jag måste göra, min prioritet nummer 1 är jag.
Att satsa mer än jag har råd med är en dålig investering och jag borde ha lärt mig vid detta laget att jag vill mer än jag orkar.
Jag får inte den återhämtning som jag behöver och jag har inte råd att bli sjukskriven, som jag verkligen skulle behöva. Jag tar en dag i taget. Kämpar m sömn och underliga drömmar varje natt. Att vakna i tid och komma till jobbet är tufft och att göra det dag efter dag blir tillslut en vana och allt går på rutin. Det viktigaste just nu är att orka klara av mitt jobb utan misstag, se till att min ekonomi kommer på fötter efter sjukskrivningar som gjorde mig fattigare än på länge, få bort smärtan i armen och kunna leva normalt. Jag måste lägga allt annat åt sidan för att orka, för att börja bygga upp mig själv igen.

Jag har varit utbränd ordentligt en gång, varit nära flera gånger men lyckats stoppa i tid. Jag tror jag är starkare än jag är. Vill vara starkare än jag är och hoppas att någon ska se mina allt mer brända toppar och stoppa mig när de ser att gränsen närmar sig.
Det är inte heller bara en sak som sänker en. Det är smäll på smäll utan återhämtning mellan. Saker som går i ett utan paus. En del saker gör jag för att det är kul, annat för att det liksom hör till och mycket för att jag är för snäll och inte sätter gränser.
Mina rop på hjälp hörs inte tillräckligt högt för att jag ska få hjälp eller tas inte på allvar och när jag helt orklös sitter vid köksbordet för hungrig och för att sova och för trött för att kunna göra något att äta och tårarna bara sprutar för jag inte längre orkar hålla alla bollar i luften då har det gått långt.

Den enda jag  har att skylla på är mig själv. Jag lät det gå så här långt.
Jag bad inte om hjälp tidigare och jag borde varit tydligare med vad jag velat och vad jag klarat.
Den enda som kan fixa mitt trasiga liv och stressade hjärna är JAG.

Hela ens liv är en jäkla röra, minnet av det senaste skrattet finns inte i minnet, man vänder på varenda krona, sjukskrivning och känslan att egen inläggning på psyk är närmare än resan till Skottland.
Följer läkarnas order och föreskrifter, tar tabletter för att må bättre och just nu hatar hela världen mig (inte riktigt, men kunde varit hela världen)
Jag känner mig som en liten pesthärd som går runt och sprider missnöje, osämja och smitta runt mig, Jag fattar beslut som kanske inte är de smartaste, men som i en trött hjärna är genialiska. ? ADD beslut som kan vara aningens impulsiva och inte riktigt genomtänkta, men som över en hög m söndersmulade näsdukar och med svidande ögon är det beslut jag kan fatta och som är till min fördel.
Tankar på ändrade fritidsaktiviteter har funnits länge. Tänkt fram och tillbaka, vänt nackdelar/fördelar och plötsligt hände något kul som håller mig kvar.
Vill vara glad och pigg, men är för svedd för att orka annat än att ta en dag i taget och jag försöker hålla ihop min hjärna. Försöker finna energi i dagar som är för korta för att jag ska hinna komma ikapp m laddandet av batteriet. En förändring måste ske och jag kan inte skjuta upp det längre. Jag har inte råd att tänka på andra och hur jag ska göra för att underlätta för jag måste tänka på mig själv.

Att byta arbete just nu är uteslutet, att öka arbetstid skulle behövas för bankkontot men jag är glad att jag fortfarande fixar 75% och kommande kurser jag ska och bör gå borde jag skjuta på.
Just nu har jag tillräckligt med problem att minnas plattan på spisen, kortkoden, och vart jag är påväg när jag låst ytterdörren från utsidan.
Jag är på väg att krascha och det krävs nog mer än lite hjälp, en pratkontakt och antidepressiva för att få mig hel.
Jag börjar med att plocka bort det minst nödvändiga i mitt liv, det som jag känner mig minst bekväm med.
Ingen tackar mig när min ork är slut, så varför ska jag frivilligt låta mig brännas sönder m jobb som (just nu) tar mer energi än det ger??

Jag ger inte upp, jag bara ställer mig vid sidan om med en stärkande blåbärssoppa och applåderar och hejar på de som åker förbi...

 

Helena

18 mars 2017 08:54

Ajaj, det låter inget vidare. :( Du måste bli tuffare och säga nej till olika saker. Om folk blir sura, så vadå? Har de ingen förståelse så kanske det är lika bra att de inte finns med i ditt liv överhuvudtaget? Jag tror att du behöver låta bli alla sociala aktiviteter ett tag framöver och avsäga dig saker som du har tagit på dig (ansvaret för att hyra ut den där samlingslokalen t.ex) Det finns andra som kan göra det! Du tar dig till och från jobbet, men utöver det tycker jag du ska vara hemma och bara vara och ta hand om dig själv, annars kommer det att gå åt pipsvängen. Det viktigaste är att du mår bra och kommer på fötter igen, strunta i alla andra. De som bryr sig om dig finns fortfarande kvar när du är redo att möta världen igen. Kram.

http://aragornsfru.blogg.se

helena

14 april 2017 10:30

Visst är det så Helena.
Samlingslokalens nycklar är sedan ett par veckor omhändertagen av annan ansvarig person och det är skönt att vara "ledig". Slippa oroa mig för missade tider, vara på plats och tillgänglig i princip 7/24 och ha ett ansvar som jag egentligen inte mäktar med.
Gråtit tårar över att inte vara förstådd, bli feltolkad och känt mig som en stor förlorare, men jag vet att jag inte gjort fel. Men ändå känns det så...fel.

 

Kim M Kimselius

18 mars 2017 15:22

Bra att du inte ger upp. Kämpa på! Var rädd om dig!
Kram Kim :-)

http://kim-m-kimselius.blogspot.se

helena

14 april 2017 10:23

Tack Kim! Försöker kämpa, men ibland känns det lättare att ge upp... ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...