Ytterligare en lunch på jobbet och jag har så svårt att sitta stilla och bara göra absolut ingenting. Rastlösheten forsar genom kroppen och i ren desperation att få minuterna att gå försöker jag lära mig att vifta på öronen, men gett upp det tidsfördrivet efter oroliga blickar från kollegorna... ?

Jag och min blogg är inte riktigt överens gällande detta m kommentarer. Ena dagen godkänns kommentarer utan min vetskap och plötsligt bara finns de i högerspalten. Andra dagar försvinner mina svar ut i den okända rymden och bara är spårlöst borta. Och ibland funkar allt så klockrent att jag i ren chock stänger ner nätet utan att spara... Jag och teknik är som sagt inte vänner och kommer aldrig att bli överens.
Jag försöker som sagt att kommentera och besvara de kommentarer jag får och gläds åt varje synpunkt. Men, tekniken ogillar mig som sagt och därför svarar jag nu...
:-)

Helena: Gällande "365foton", så kommer jag att delta den dag när hjärnan är med mig. Vill verkligen anta den utmaningen och älskar att fota men just nu är inte rätta tiden och hjärnan är för trasig. Måste prioritera annat... ?
Kim. Jag är glad att ha dig som läsare. Hur mår knät och vad hände? Själv har jag upptäckt att det är AT-läkarna som gör sitt bästa på min vårdcentral. De beställer prover som ingen ordinarie läkare tänkt på, de följer upp fallen (eller i detta fall mig) och även ringer och frågar hur mitt mående är. Att bara skickas hem m alvedon är pinsamt när smärtan är så stor att man funderar på att be akuten amputera den trasiga kroppsdelen. Men det finns alla typer av läkare och vissa har troligen fått sin legitimation i cornflakes paketet.
Min värk har tack och lov börjat avta (eller så har jag vant mig vid det onda)och jag har minskat på Alvedonen och det andra smärtstillandet, men börjar leva normalt igen :-)

Nu ska jag återvända till att rulla tummarna en stund och räkna sekunderna tills helgen startar! Fler svar på kommentarer som mystiskt försvunnit kommer att komma :-)

Eftersom jag haft en hel del arbetstidsförkortningar att ta ut innan sista mars, så är i dag första gången sedan 8 november som jag äter lunch på jobbet. ?

Efter ett par månader i turbulens hoppas jag nu på ett lugnt år framför mig med ordning och reda samt att alla rutinerna kommer igång igen. Jag är trött på bakslag, sjukdomar, is, ettriga människor, missförstånd och allt annat som senaste tiden lagt krokben på mig.
Jag vill nu ha lugn och ro en stund och komma i kapp m livet.
Jag behöver tider som hålls, planering som står fast och folk som håller både käften och sina ord. :-)
Min hjärna är tillräckligt mosig som den är och behöver för stunden inte mer rörighet.


Dagens lunch
Har kommit på att buffén alltid ser godare ut än den är. :-)

Dag 2 av #Blogg100 och ännu är jag med. Vad jag kommer fylla bloggen m de närmaste 98 dagarna återstår att se.

Vad jag förstår så är det viktigaste för att hålla en blogg vid liv, kontakten m läsarna och det är väll en av mina stora brister :-) Älskar att få respons på texterna, men är vidrigt dålig på att återkoppla till läsarna och kommentarerna. Min hjärna räcker inte till för allt som jag vill göra och jag vill verkligen bättra mig. Kanske dessa dagar blir en nystart för både bloggen och för mig. Förbättra blogg, tankar och ämnen.

I dag går startskottet för 2017 års #Blogg100.
Denna utmaning är inne på 6:e året och jag är med för 3:e gången, men aldrig nått ända in i mål med ett inlägg om dagen i 100 dagar.
I år är förutsättningarna för mig än mindre än tidigare år och även om jag inte vill vara allt för pessimistisk, så är nog chansen att få till ett inlägg varje dag liten, men jag testar :-)

Anledningen till min pessimistiska "läggning" är en attans värk i armen, efter en bruten och opererad handled i november. Smärtan vill inte gå över och tröttheten över att jobba, vara glad/trevlig, käka värkpiller och gå runt m smärta gör att min värld inte är kul för stunden och ofta blir jag sittande på en stol och stirrar istället för att göra något vettigt av min tid.

Men vi kör utmaningen ett år till och ser vad som händer. Kanske går min vresighet över längstmed vägen och kanske kan jag få till ett inlägg varje dag.

Nu kör vi!! :-)