När det känns som om allt jag säger och gör feltolkas eller misstolkas är det mindre kul. Man (bör läsas "jag" :-)) tänker igenom orden, skriver ner dem, redigerar. Drar ifrån och lägger till och övar även på ordföljden och hur meningarna kan tolkas.
Man tycker man gjort rätt. Allt är kristallklart, lagom långt och det går inte att missa innebörden i texten (enligt mig i allafall). Inget svammel utan bara rakt och ärligt....
Ändå kommer svaren tillbaka, hårda, elaka och sarkastiska. Låtsas inte bry mig, fortsätter gå med ett leende på läpparna och ett svart hjärta. Lägger lock på känslorna och låter tiden läka orden, såren och viljan att slå en kavel i deras huvuden. Jag går vidare men...

Sorgen att inte bli förstådd, oviljan att behöva förklara sig ytterligare och känslan att krossas ytterligare.
Att behöva förklara varför .
Att upprepa orden som ekat i ens hjärna under en längre tid.
Att något som är självklart ens behöver förklaras är ett stort misslyckande i sig.
Det borde räcka med ett "tack och hej" eller "Nu får nästa ta över...", Nu har ni haft ert roliga, hata någon annan en stund..."
Men istället ska det ges så dåligt samvete det bara går och ett större hål i själen som tar än längre tid att läkas.
En del av det sagda kan aldrig tas tillbaka och vissa ord kan inte sopas under mattan. Vissa saker kan jag bara inte glömma, ens om jag verkligen försöker...
Kanske gjorde jag rätt, eller kanske kunde jag gjort annorlunda men jag gjorde det som var rätt för mig och det är det som är viktigast för mig. Jag tog tag i en av de saker som gjorde mig sjuk. Jag ändrade på vissa saker, plockade bort annat och valde att sätta mig främst.
Skulden var min, orklösheten var min, valet var mitt och känslan av att bara vara ett stort och sorgligt misslyckande var och är min.

Jag vandrar fortfarande runt med känslan av hopplöshet, okunskap och förlorande. Att inget duger, att jag inget är och att det kvittar.
Känslan av att vara en stor förlorare utan värde...
Att då under en vecka från tre olika håll i tre olika sammanhang få höra att jag har bra smak. Är som honung i en sjuk hals.
Att veta att någon tycker jag gjort bra val, att jag har fått någon positiv egenskap berättad för mig en start.
Långsamt håller jag på att läka igen och hitta tillbaka till någon som jag stundtals skymtar i skuggorna. Alla de skuldkänslorna jag går runt med försöker jag väja för, försöker se det positiva bland alla tistlar och försöker finna det fina i tillvaron.
Fortfarande snurrar svarta tankar och känslor runt inom mig och jag kämpar dagligen med att finna det glada.
Att bryta samman och skrika är stundtals lättare än att njuta av solen och älska livet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...