Nu är det inte långt kvar innan semestern startar och jag rymmer från stan. Packar mina prylar i en väska och försvinner för en stund.
Nu ska jag släppa alla tankar på jobb, problem och annat skit och bara njuta av att vara borta från allt.
Vara onårbar ett par dagar och bara vara.

Jag behöver kanske denna resa mer än jag trodde, när jag började planera.
Behovet av att komma bort, släppa taget och bara njuta av nuet är kanske större än jag trodde.

I över ett år har jag levt i en värld som bestått av gråa nyanser. Från mörkt grått utan hopp till ljusare grått men ändå livlöst, tråkigt och sorgligt.
Månader har passerat och som på något sätt inte angått mig, där jag stått vid sidan om och sett pjäsen från kulisserna men inte varit med på scenen.
Jag har rykt på axlarna och inte orkat bry mig om vad som händer runt mig.p
Inte velat eller orkat engagera mig i något och i princip bara levt som statist i min egen pjäs.
Jag har fortfarande smärtor från armbrottet och är aldrig helt fri från värk.
Jag går upp varje morgon och jobbar för det är enda alternativet som finns. Trots daglig dos smärtstillande i kroppen så jobbar jag. Kan vila göra den bättre? Ingen aning, eftersom jag är högerhänt så kan jag inte sluta att använda den och bara låta den vila orörlig. Mitt jobb är dessutom inte så stressigt att jag inte kan sätta mig och vila om det blir för mycket. Jag tror såldes inte att handen varken blir bättre eller sämre av att jobba. Min ekonomi skulle dessutom bli lidande av att bara gå hemma och filosofera. Värken gör dock att orken tryter och humöret rasar. Efter jobbet är jag osocial som sjutton och allt som kräver annat än vila efter jobbet kräver extra energi.
Ibland fixar jag en fika på stan eller träffa vänner, biter ihop och försöker vara trevlig, ha kul och ignorera ett sökande psyke och en värkande hand. Men för det mesta blir det lyan efter jobbet, ligga och stirra i taket och klia katten bakom örat.

Psykiskt är jag bättre än på länge. De antidepressiva jag tar nu verkar fungera och långsamt har min gråa värld börjat få lite färgfläckar som bryter igenom.
Jag har börjat se framåt och börjar planera, men fortfarande griper ångesten in när jag minst anar. Funderingar på vänner, "måsten" vänskap, ensamhet och tillit snurrar genom skallen. Kunde jag gjort annorlunda, gjorde jag fel och fattade jag rätt beslut?
Vad hade hänt och hur hade jag mått om jag inte brutit upp utan fortsatt?

Nu väntar ett par dagar på en annan plats, jag ser fram mot resan så otroligt mycket och nu kan jag nästan räkna ner timmarna.
Jag behöver en paus från min vardag, en paus från alla "måsten" och en chans att lägga det dåliga samvetet åt sidan och bara njuta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...

Tisdagen bjöd på uppehåll och stundvis även blå himmel och även havet var lugnt. Det har varit svårt att tro att vi var inne i augusti. Morgonen startade tidigare med frukostbuffén för vi skulle anlända till Visby tidigare äv vi hade gjort i Ystad, d...