Kan nog säga att jag i princip lever på kaffe och går alltid runt m en kopp i handen, men mitt "missbruk" blev större när jag fick en "Tassimo" av min syster i julklapp.
Det finns såååå många olika sorter och smaker att prova och helst alla på samma dag.
Att min ekonomi kraschar denna månad skyller jag på Tassemo och alla kaffekapslar som jag mååååste ha hemma :-)

Tittat på film och bara varit. Inget smärtstillande i kroppen under dagen men fortfarande med handledsskyddet på och jag tycker den mår bättre. Jag kommer nog fortsätta att ha skyddet på under arbetstid och se hur det funkar...

I dag har jag inte lämnat lyan överhuvudtaget och knappt ens lämnat soffan. Somnade i går med smärtstillande i kroppen och en handled som verkligen ville visa att den inte var frisk. Även i dag har värken suttit i handleden och jag somnade även på soffan, trots många sovtimmar i natt vilket för mig visar att jag inte mår helt okej...
Nu kelar jag m katten och har handledsskyddet på handen. Första gången på en månad som jag använder det.
Testar att jobba på måndag och ser hur handen mår efter 3 timmars städning...

Bild från en dimmig promenad i Societetsparken tidigare i veckan

12 dagar in i månaden och fortfarande är det en svartvit bild om dagen :-)
Lägg samma bild på ett bord. En i färg och den andra som svartvit kopia och min blick dras automatiskt mot den svartvita. Så mycket mer dramatiskt, vilt och spännande...
Jag kanske ska trycka ny kalenderen med bara svartvita bilder? Något att fundera på i allafall.

I

I går avslutades min sjukskrivning och i dag var jag tillbaka på jobbet, men bara 3 timmar till en början. Den 25:e ska jag träffa min op -läkare och fram till dess har jag sällskap på jobbet vilket självklart är blandade känslor.
Men bara för att sjukskrivningen är över så betyder det ju inte att jag är hel och jag måste lära mig var gränsen går. Så sablans ont efter några rörelser som jag såhär i efterhand kanske inte borde ha gjort... Men vad hjälper det att vara efterklok när smärtan är enorm, pillret inte hjälpt och det är fredag...

I dag är det 2-år sedan jag lät min fina Boris somna in.
Rätt beslut men ändå så otroligt svårt.

För 2-år sedan var det full snöstorm när jag och Boris gick till veterinären. Boris tittade nyfiket ut genom kattkorgens springor och mina tårar forsade...

Vaknade av att takläggning började jobba ovanför mitt huvud och då var klockan strax efter 7.30 och graderna ute var -8°c.
Jag var tvungen att lämna läkarintyg på Fk och när jag gick hade den klarblå himlen blivit grå och dimman rörde sig över marken. Men det blev en promenad ändå och det finns mycket spännande i dimman.

I morgon ska läkaren på vårdcentralen ringa och meddela hur mitt järnvärde är. Men i dag träffade jag min syster på psykiatrin och vår nyfikenhet var för stor för att låta lite att kolla mina resultat redan i dag :-)
När jag opererades 14/12 2017 låg HB på 85. I närmare en månad har jag knaprat järntabletter samt ätit både spenatsoppa och blodpudding oftare än annars så hoppet om ett högre värde var stor.
I dag har jag HB på 114, så det går framåt.
Kan ju erkänna att jag känner mig piggare numera och att jag kanske var aningens blek vid operationstiden. Något jag inte alls tänkte på då.

I dag var jag uppe vid LV3 och knatade.
Fint väder, krispigare för varje steg och i trevligt sällskap.

Måndag igen och inne på sista veckan som sjukskriven. Lämnade prover i dag och på onsdag ska läkaren ringa och berätta hur sjuk jag bör känna mig. Förra gången jag kände mig "tipptopp" blev jag skickad till akuten och ett par påsar blod :-)
Fem rör tömdes jag på i dag och jag vet inte om det är anledningen till min frusenhet just nu eller om det var den oroliga natten eller om det helt enkelt bara är kallt...