Direktlänk till inlägg 25 februari 2018
...Och ner som en pannkaka.
Något hände under dagen och plötsligt var all positivitet och glädje bara borta. Från en minut till nästa hade mörka moln dragit in över min tidigare blå himmel och jag kände mig tråkig, värdelös och så hopplöst förlorad. Satt vid bordet och undrade vad jag höll på med och var någonstans jag skulle börja "laga", för att skingra molnen och komma igenom utan allt för stora skador.
Blev tillslut en promenad gör att rensa tankarna. Vinden rörde runt snön och spåren jag följe försvann snabbt framför mig samtidigt som skymningen sänkte sig.
Behövde den urblåstningen och mådde lite bättre i hjärnan när jag kom hem.
Fortfarande vet jag inte hur jag ska fixa problemen.
Ekonomiskt är en sjukskrivning rena döden. Med en månads sjukskrivning i en månad som räknas som tuffast månad under året är jobbigt och den lilla sparpengar jag hade sparad gick åt för att klara mig och trots det blev vissa räkningar framputtade en månad med hopp om ett lönen skulle bli bättre. När lönen väl kom denna månad och även ersättningen från Fk så är jag inte i närheten av min "vanliga" lön och med alla räkningar dragna så blev det inte mycket kvar på kontot.
Att lägga undan på sparkonto till framtiden är inte att tänka på. Att lägga undan till resan funkar inte heller denna månad och jag blir allt mer tveksam om jag verkligen kommer iväg till Gran Canaria och får se min bror bli gift.
Jag har inga pengar och de pengar jag inte har måste jag lägga på ställen som kostar pengar.
Mitt liv går inte ihop och på något sätt måste jag få det att gå ihop...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...