Direktlänk till inlägg 11 april 2018
Denna lilla skena har ställt till det rejält för mig. Men nu hoppas jag att det är slutet som närmar sig.
Efter närmare ett år i kroppen så opererades skenan ut och genast försvann värken.
Kirurgen som satte dit den såg inget på röntgenbilderna. Han tittade, mätte, skrev ut Iprem och fick mig att tvivla på att jag verkligen hade så ont som jag tyckte jag hade. Kanske var det bara "fantomsmärtor", inbillning och en värk som jag var tvungen att lära mig leva med... Resten av livet.
Blev rekommenderad att anmäla felet som en felbehandling och nu har de hört av sig.
Ett samtal för någon månad sedan för att se om de skulle gå vidare med mitt fall och tillstånd att få tillgång till min journal. I morse ringde han igen och berättade att plattan opererats in på fel sätt och var felplacerad och att det skulle gå vidare. Jag kommer att få skadestånd för att jag under ett år hade rätt.
Känns skönt att det inte var fantasier, samtidigt känns det för jävligt och tråkigt att inte bli hörd på och trodd.
Jag ska lyssna på min magkänsla hädanefter och bli en tjatig och envis häxa. :-)
Okej, kanske inte. Men magkänslan brukar vara rätt hos mig och jag borde ringt och tjatat mer istället för att övertygas, äta Iprem och gått till jobbet. Mer tjat hade gett mer i journalen och kanske lättare att ge mig rätt...
Men som det ser ut nu så räckte det.
Nästa steg är att min "kämpe" kontaktar mina försäkringsbolag och ser vad jag fått i samband m skadan.
Men det är skönt att äntligen kunna lägga detta bakom mig, se ärret läkas och hoppas på bra broddar framöver.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...