Direktlänk till inlägg 21 augusti 2018
Japp! Erkänner att jag håller på med körkort. Efter ca 24 års väntan och funderingar så är jag nu sugen på att skaffa ett körkort och en pockande vilja att få mer frihet (samt att det är det första steget av tre för att förverkliga min stora plan).
Anledningen till att jag sagt ytterst lite om saken är att det finns åsikter och kritik på allt jag gör och inte gör men jag känner mig vid 42 års ålder vuxen nog att fatta mina egna beslut efter eget huvud. Så jag tog chansen när den kom och hoppade på utan att be om någons råd.
Genom att inget säga ville jag minska stressen och pressen, slippa frågorna, kommentarerna och allas tyckande och bättre vetanden.
Mitt sätt att ta körkort kanske inte är "rätt" sätt, men det passar mig.
Mitt kort kanske kostar mer än ditt kort, men det är mina pengar.
Mitt kort kanske tar längre tid att ta än ditt gjorde, men jag har väntat i 24 år så vad gör några dagar/veckor/månader till.
Kanske det finns andra och bättre körskolor, men den jag valt passar mig, jag trivs där och därför är det rätt val gör mig...
Kanske gör jag helt fel, men det kanske är den lärdom jag just nu behöver...
Alltid när jag gör något så har folk åsikter om både det ena och det andra och genom att själv och ensam fundera i alla riktningar och fattat de beslut som jag funnit ut passar mig bäst.
Mitt körkort är min ensak och mitt egna val.
I morgon ska jag berätta om min mardrömsdag på Gillingebanan, men därefter kommer jag åter att knipa igen och inte säga ett ord förrän jag har fixat det!
Jag vänder tillbaka till min lilla (nästan) tysta och egoistiska värld.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...