TALLUGGLAN

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av helena - 13 november 2016 16:55

På en skala där 1 är smärtfri och 10 är hög smärta så ligger jag i princip hela tiden på runt 5-6. I bland lyckas jag hitta en ställning där smärtan bara är runt 2 och vissa stunder är smärtan då stark att jag bara sitter och gungar i hopp om att koncentrationen på annat ska få värken att avta.

Lyckades diska ett helt diskställ m disk i dag och jag tror jag ska nöja mig med den bedriften i dag och i stället ta en kaffe, värkpiller och sova bort ett par värkande timmar .

ANNONS
Av helena - 12 november 2016 20:30

Lördagskväll klockan är strax efter 20 och jag slappar i soffan. En ständig värk får humöret att sjunka och är dessutom en aningen uttråkad, eftersom jag inget har att göra. Även om det står i papperna jag fått från akuten att jag ska använda trasig hand då mycket som möjligt även om det kan smärta så är det omöjligt för stunden. Vissa rörelser hugger som knivar och det svartnar för ögonen.
Jag kan förstå att smärta är fullt normalt när man har ett benbrott, men när går normal smärta över till onormalt stark smärta och när ska jag söka sjukan för att få annan o starkare smärtstillande? Eftersom jag aldrig fått Morfin heller så är ju även den frågan hur jag ska och bör reagera på det. Att ha full smärta kvar men kunna somna stående är nog inte riktigt idéen med det :-)

Dagen började med Röntgen på sjukan för att läkarna skulle få jämförelsebilder på hel och trasig hand. Därefter blev det loppis och lunch på "gyllene måsen". Tog piller när jag kom hem och slocknade i soffan och sedan hade den dagen gått :-) 

Ringt akuten och frågat om jag kan öka dosen och även frågat vad normal smärta en bruten hand ska ha efter tre dagar och om det verkligen är normalt att ha ont varenda minut På dygnet och det är det inte. Jag har nu dubblat dosen och om värken inte minskat till i morgon så ska jag återvända till akuten och ytterligare Röntgen.  Men fram till dess ligger jag kvar i soffan m handen lyft mot taket så svullnaden kan rinna ner från fingrarna och spridas ut i resten av armen. 


Jag har en magkänsla som säger att jag bör ha tålamod...


ANNONS
Av helena - 10 november 2016 13:27

Är det inte det ena så är det, det andra och jag börjar nu tröttna på att "han där uppe" testar min uthållighet.
Detta år har helt klart inte varit mitt år och jag hoppas verkligen att nästa år ska bli så mycket roligare på alla sätt.

9 november kommer garanterat att gå till historien och bli en dag det pratas om länge.
Amerikanska valet är över och Trumph blir presidenten i USA.
Sverige snöar igen och allt står stilla, snön vräker ner, plogbilen hinner inte med och det finns inte en enda ledig taxi att få tag på. Och själv hinner jag inte vara mer än sex dagar på jobbet förrän nästa sjukskrivning kommer och denna gång är den till 21 december.

Vintern är vacker men även jäkligt farlig. Under det vita döljer sig farorna och det gäller att se var man sätter fötterna någonstans.
Jag trodde att marken var säker och att dubbarna på mina skor var okej. Men under det orörda snötäcket visade det sig vara glans is. Vägen till mitt jobb går förbi sjukhuset och i går gick jag till akuten istället för jobbet.
Samma stund som ryggen tog mark på isen och fötterna lämnade marken, så knäckte det till i armen. Det tog ett tag innan smärtan kom, men när den väl dök upp så bleknade jag rejält. Kan inte minnas att jag någonsin haft så ont.
Kom till akuten vid 6. 40 och då var det lugnt där. Men bara timmarna efter var sängarna fulla och många hade som jag något brott.
Röntgen, gips, smärtstillande och sjukskrivning. 4 doser Morfin som gjorde värken lite minde men framförallt så blev jag trött av den. Runt 16 i går var jag hemma igen och fortfarande lunchen kvar i väskan.
Även om det bara är ca 10 min från sjukan till lyan så vågade jag inte gå.
Dels all snö som låg överallt, dels snöfallet som blötte ner mig totalt då min gipsade arm inte fick plats i jackan men framförallt var han livrädd för att halka. Försökte få tag på en taxi, men det var omöjligt så tillslut liftade jag m Ninna på sjukhus café som körde mig ända fram till dörren.

Att vara högerhänt och ha den i gips är ett litet helvete. Dels smärtan som är vidrig och kraftig, men att lära sig att göra allt m vänster...
Dra upp en dragkedja m bara en hand, skiva ost m fel hand, smöra en macka tar evigheter för att inte snacka om att knyta skosnören...

Av helena - 6 november 2016 11:47

Systersonen har fyllt år, så i går blev det middag m stora delar av släkten. 13 personer blev vi som trängdes vid ett långbord på "Kinamuren", vid Odenplan. God mat, trevligt sällskap och såååå trångt. Fanns knappt utrymme att röra sig mellan borden. Förra året satt vi i egen kupé med ett stort runt bord, och det funkade bättre och var trevligare än detta långbord, där det var svårt att se vilka som höll till längst bort.
Middagen var trevlig och det var kul att se alla.

På vägen hem fick jag sällskap av minstebror som även han skulle åka buss. Att hitta nr 4 på Odenplan var lätt, men att kliva av rätt visade sig lite svårare. Bar säker på att hållplatsen vid Tekniska skulle heta "Östrastation", men det gjorde den inte och när dörrarna stängdes vid hållplats "Stadion", så mumlade min bror:"Jag tror vi skulle gått av här..." så det blev en liten joggingtur efter maten. Hoppade av bussen hållplatsen efter och sprang efter buss 676, för att slippa vänta på nästa.
Något är fel när jag inte ens orkar springa 50 meter utan att lungorna ska explodera och hjärtat gallopera. Tror förresten inte ens att det var 50 meter, snarare 25...

Kom till Norrtälje vid 21 och som vid varje Allhelgona, de senaste 9-10 åren, så blev det ett besök på kyrkogården. I vanligafall brukar jag gå dit strax efter skymningen och då är där massor av människor som rör sig i mörkret mellan gravarna.
I år var jag i princip ensam.
Mamma tyckte jag skulle vänta tills i dag m att tända ljus på pappas minneskullen, när det var ljust ute...
Hon har helt klart inte förstått varför jag går dit i mörkret!
På Allhelgona är det inte bara tankar på de saknade som gör att jag går dit och tänder ljus. Det är ljusen i sig själva som lockar. Lågorna som dansar i blåsten, mörkret och natten som får lågorna att lysa än starkare, alla ljus som lyser upp mörkret, stillheten som lagt sig över kyrkogården och vetskapen om att i varje fladdrande låga lever minnet av en förlorad vän/släkting el familjemedlem och just denna kväll lyser saknaden lite starkare än annars.
Att gå dit dagen efter och tända ett ljus, berör mig inte lika starkt och då skulle jag likar kunna skjuta upp besöket till nästa helg.

Av helena - 4 november 2016 22:59

Tänk dig in i känslan att vara bjuden på fest och gå dit på helt fel dag i helt fel kläder. Eller inte bara fel dag utan snarare även i helt fel trappuppgång och fel dörr.
Knatat in på en fest där du inte känner en enda kotte men låsas att du är på rätt plats på rätt tid och försöker smälta in bland alla okända, fast du egentligen bara önskar dig till närmaste ensamma ställe och få glömma kvällen.
Medan du själv är i "damrummet" och fixar sminket så försvinner festen ut på stan och du är ensam kvar. Ensam och kvarglömd i mörkret i en okänd lägenhet, där du inte ens skulle varit från början ...
Den känslan har jag just nu.
Typ: vad fan hände och hur gick det till!?!

**********[

Första veckan på jobbet är avklarad.
Lagret är värre än någonsin och nu hjälper det inte att jag är bra på tetris, för kaoset är FÖR stort, städvagnen är bredare än gångarna och allt är bara typ orkan!!
Blivit lovad att det kommer bli mer ordning under de kommande veckorna, men det tror jag först när jag ser det! ?
Är i allafall skönt att vara tillbaka och få lite rutiner på dagarna igen.


Av helena - 2 november 2016 12:56

Efter 2 månaders sjukskrivning är jag nu tillbaka i tjänst på samma plats som innan. Sista fredagen som sjuk kontaktade en av de anställda på objektet mig via fb och kollade läget.
Jag fick veta att jag var saknad av alla och alla ville ha tillbaka mig fort.
Sånt känns kul att höra och bara att få bekräftelse på att jag syns och att min frånvaro uppmärksammats är underbart!!
Man saknar inte kon förrän båset är tomt :-)

Även om vikarierna är bra eller i allafall gör sitt bästa, så är denna plats "min plats" och jag vill göra mer än mitt jobb eftersom jag känner alla på plats och vill att de ska se att jag älskar mitt jobb hos dem.
Jag trivs och vill att det ska synas i mitt jobb och jag vill inte heller ge mina chefer anledning att omplacera mig.
Mina vikarier kan fuska med städet då de inte känner samma ansvar inför jobbet som jag känner och troligen vet eller tror att någon kommer och städar efter dem...

Tyvärr så är vetskapen hos alla ordinarie arbetare att det kommer råda mer eller mindre kaos när ens semester/sjukfrånvaro är över och man återvänder till jobbet och vikarier lekt rövare.
Även om man inte vill/ska tänka på jobbet när man är ledig, så grusade lite av ledigheten glädje när man vet att man kommer tillbaka till något som inte var i samma skick som när man lämnade det.
Och det första man ser är allt som inte blivit gjort...

I går var första dagen på jobbet för mig och bara glädjen i "kollegornas" röster när de såg att jag var tillbaka var värt de få timmarna av sömn natten innan.
Jag får höra att jag är saknad, att jag varit efterlängtad och att det nu åter kommer att bli ordning på städningen när jag är här och styr upp allt.
Jag vet att jag är duktig, men att få det bekräftat från dem som "beställt" mig, är en toppenkänsla och gör att jag försöker göra strået bättre än tidigare.

Ge din arbetskamrat lite feedback, säg att de är saknade eller gör ett bra jobb.
Alla behöver höra det i bland, speciellt när man som lokalvårdare ofta är både osynlig och genomskinlig och längst ner i kedjan...

Av helena - 31 oktober 2016 19:00

Är jag inte ute på fel tid så är jag flera dagar fel åt något håll, det slår liksom aldrig fel.
För bara en liten stund sedan knatade jag in till min närmaste granne på "aloe party". Med bara det felet att tiden var rätt, jag var bara ett par dagar för tidig, så jag gör ett nytt försök nästa torsdag :-)

I går gick min sjukskrivning ut och i morgon börjar jag jobba igen. Dvs. Min sjukskrivning gick ut den 30/10 och jag ska vara på jobbet igen den 1/11. Vad jag inte tänkte på när jag pratade med chefen är att oktober har 31 dagar, så åter har jag virrar bort mig bland dagarna och tvingades slösa en semesterdag på mitt misstag :-)

Den bästa missen måste varit när jag lyckades vara en hel månad för tidig till läkaren. Då satt jag verkligen receptionen i arbete genom att leta efter min tid i datorn. Jag var tvärsäker på att jag var på rätt tid och plats :-)

Men annars är det mest tvättstugan som jag besöker under fel dagar och jag vet inte hur ofta jag gått runt i området med den stora ikea påsen på ryggen och tvättmedlet under armen :-)

Av helena - 30 oktober 2016 21:40

Dörren låst, dörrklockan urvriden och jag har ett fast grepp om godispåsen.
Upprepar som alla år att halloween inte tillhör en av mina favorithögtider och tycker det räcker med att barn och vuxna är utklädda vid påsk.
Hade jag haft ett socialt liv m massa vänner hade kanske känslan för detta jippo varit annorlunda.
Men vi är extremt osociala och gömmer oss undan prinsessor, clowner och vampyrer. :-)
Men för att vara så stort, så har jag sett ytterst få utklädda och hört än färre.

Nästa helg är det en helg jag gillar bättre.
Tända ljus och tänka på de som inte är här.
Att smyga runt på en mörk kyrkogård i skenet av fladdrande gravljuslågor och bara ana konturerna av mörka gravstenar, passar både mig och mitt humör bättre :) 

Men till alla de som firar...

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se