TALLUGGLAN

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av helena - 1 december 2016 19:21

Planen jag hade var att skriva ett inlägg varje dag under december, ända fram till julafton. Men det var planen INNAN jag halkade, bröt handleden och mer eller mindre blev helt insnöad (det var känslan jag hade när jag plötsligt tvingades bli vänsterhänt och använda andra tankemönster).
Höger handled i flisor och högerhänt som jag är sedan födseln blev livet plötsligt lite marigare.

Som ordstävet säger ”man saknar inte kon förrän båset är tomt” och det stämmer verkligen. Jag visste inte eller snarare tänkte inte på hur mycket jag använder handen förrän jag plötsligt inte kunde. Små självklara vardagssaker som att bre en smörgås, borsta håret, knäppa ett blixtlås på en jacka, skala en potatis eller knyta skorna blev berg att ta sig över och försöka övervinna. Det blev att försöka finna andra vägar till målet, lättare genvägar eller bara små knep som gjorde att jag klarade annat än att sitta i soffan och skrika på hjälp.
I kyldisken blev den mjölktetran som var lättast att öppna vald, framför pris, märke eller smak.

Likaså i ostdisken. Den ost som är färdighyvlad följer med hem, för även om jag skulle lyckas hyvla ostskivor med vänsterhanden, så skulle jag aldrig komma in i ostförpackningen, men även den färdighyvlade ostförpackningen krävde tänder för att kom in i.
Att bryta sig in i den mesta plasten som täcker vanliga matvaror kräver två händer eller en sax. Eftersom jag för stunden är vänsterhänt så krävs det i mitt fall en sax för vänsterhänta och någon sådan äger jag ännu inte.


Har sett insidan på detta ställe lite väll ofta nu, men det är i allafall en vacker byggnad! :) 

 


Under dessa 21 dagar som gått sedan min handled tog smällen i vurpan, har jag lärt mig en hel del. Dels att jag har trevliga grannar som hjälper mig med allahanda små bekymmer och även att jag har underbara vänner som ställer upp när det krisar. Att vilja göra en tacogratäng och ha alla ingredienserna hemma men tvingas inse att viljan i detta fall inte alls räckte för att hacka lök, skala och skiva potatis samt öppna konservburkar. Jag VILL klara mig själv, tycker det är jobbigt att be om hjälp och tycker att jag borde klara allt själv tar det emot enormt att be om hjälp vid matlagning, öppna en jäkla flaska med skruvkork eller bli körd till affären för att jag inte klarar av att både bära kattsand OCH en kasse mat till mig. Att vara hjälplös är inget jag är bra på och hatar den känslan, men som sagt så kan det nog vara nyttigt med jämna mellanrum att även hoppa i de skorna.


Den 9/11 skedde olyckan och jag fick första gipset, operationen skedde sedan veckan efter på torsdagen den 17 och jag fick gips nummer två. I dag var det återbesök nummer ett och stygnen klipptes bort, ytterligare en erfarenhet jag inte kan rekommendera, för det gjorde verkligen svenaont! Läkaren förklarade att det var en riktig brytning jag råkat ut för med mycket flis som fick läggas tillrätta under operationen, han var inte förvånad över att jag fortfarande hade ont i handleden. Jag fick även veta att mitt skelett var mjukt och att jag har lätt för att bryta kroppen. Gips nummer tre åkte på och det ska jag nu ha ytterligare i två veckor.

Jag är sjukskriven till 21 december, men ytterst få jag pratat med tror att jag kommer att vara på plats på jobbet det datumet, utan att jag får vara glad om jag ser min städvagn före nästa år.



   I väntan på att gipset skulle härda och stelna så blev det en fika på sjukan.

(Kan rekommendera dessa sockerfria kakor! SUPERGODA!!! )   


Så planen var att skriva ett inlägg varje dag fram till julafton, men i skicket jag är i nu så är jag glad om jag överhuvudtaget kommer ut på bloggen utan att slå ihjäl någon på vägen.
Allt tar sååå enormt mycket längre tid än normalt, en liten fel rörelse med handen gör att jag ser stora gula stjärnor och att skriva på telefonen med vänsterhanden kräver enormt mer koncentration än att skriva med rätt hand som mest går på rutin. Så vi f¨r se hur långt jag kommer detta årets sista utmaning.  

ANNONS
Av helena - 30 november 2016 17:47

Strax utanför Norrtälje, bara ett stenkast bort så ligger Färsna gård.
Även om det byggs nytt hela tiden och staden brer ut sig allt mer så ligger Färsna fortfarande aningens utanför. Men åkrar och ängar är sedan ett tag tillbaka bebyggda och vägens trafik hörs i mitt tycke en aningens för mycket, fast den ligger en bra bit ifrån själva gården.


       


Under tidigare besök har det varit som att komma ut på landet när man på smala stigar och genom skogsdungar gått vägen till Färsna.

Man nästan ana alla de generationer som trampat före på stigen, i långa kjolar, barfota fötter och hucklen på huvudet och i ögonvrån tyckt sig se de familjer som bott på gården, som sett ut genom fönstren och ut över de marker som krymt och blivit allt mindre medan staden långt borta blivit allt större.

 

Just nu är det lite svårt att föreställa sig att Färsna en gång i tiden varit en egen liten by utanför den stora byn, med en mjölkvarn och tydligen även en ölstuga. Å andra sidan om själva Färsna funnits omnämnd sedan 1300- talet så har det nog hänt en hel del saker på den platsen.

 

På färsna håller 4H gården till och med dem en massa trevliga djur och de driver även ett café med hembakat bröd och mysighetsfaktor 12 på den 10 gradiga skalan.
Bänkar med ett fårskinn över, en glödande brasa i öppna spisen och ett stilla snöfall utanför fönstret...

Det finns saker i livet att njuta av som inte kostar så jäkla mycket och jag har funnit min lilla plats som ger energi och ork att kämpa ett tag till.


 

Ofta brukar jag bara ta vägen förbi Färsna och hålla mig till elljusspåret, men de gånger jag varit sjukskriven så har jag letat mig ut till Färsna. Kelat och småpratat med en häst, tagit en fika på ”Tupplidret” och bara smugit runt och fotograferat.
Det är min lilla oas i tillvaron, när kropp och knopp inte vill samarbeta med resten av Maxen.


 

 

ANNONS
Av helena - 30 november 2016 09:00

I söndags den 27 november var det första advent.

Funderingarna på hur jag skulle få ner mina jullådor från vinden har snurrat i skallen ända sedan handen bröts.
Även om de inte är tunga så krävde de två händer men jag har tur att ha hjälpsamma vänner och i fredags var Lotta snäll och hjälpte mig med lådorna så att jag kunde börja julpyssla. 

I vanliga fall brukar julen vara uppe på två timmar men i år så lullade jag runt i två dygn och placerade ut en sak i taget, på sina rätta platser. I och med att jag inte jo


Vissa saker som jag alltid gör är att sätta julgranskulor i köksfönstret. Förra året hade jag dock vanliga gardiner som var typ 3 km för långa, för att passa i just det fönstret. Men i år var min konstnärlighet tillbaka och det tog tid att hoppa upp och ner på stolen och fästa en  kula i taget . Men det blev som jag planerat och jag är ganska nöjd med att med så lätta och enkla medel få något udda i fönstret. 


 

Även smyckandet av adventsljustake är något som fått fart de senaste åren. Från början hade jag en ljusstake med små tunna kronljus. Men tyvärr så ville jag ha de tända för ofta och jag fick alltid byta ljusen många gånger innan julaftonen. Sedan började jag med låga röda blockljus, men även då brann ljusen för fort och jag fick byta ut stumparna. Mitt stora problem är att jag älskar att ha levande ljus och det är alltid något som brinner, när jag är hemma och det går åt en heldel ljus :)

För tre år sedan köpte jag STORA blockljus på IKEA och hoppades att de skulle räcka till julafton och det gjorde de, så sedan dess är det stora blockljus som gäller. De brukar räcka en bra bit in i februari och jag är överlycklig över att slippa köpa nya ljus i tid och otid.

Årets ljus är 25 cm höga och köpta på Ö&B. I år skippade jag det röda bandet och körde istället på glitter dvs, jag har målat dem med glitterlim :)


Bilder från 2016, 2015 och 2014. 
Lite kul att se hur det förändras för varje år :) 

 
  



  

Av helena - 28 november 2016 21:39

Att säga att jag mår bra vore en enorm överdrift, men jag mår bättre :) 

Känner att benen ligger bättre på bättre plats än de gjorde innan op, då varje kontakt med fingertopparna fick mig att i  det närmaste gråta av smärta och inte ett enda piller hjälpte helt. 

Har fortfarande värk dygnet runt och det verkar inte som om något jag gör tar bort värken riktigt till 100 % eller i den önskade längden av smärtfrihet.

Antigen så är det en värk som helst vill få mig att skrika och jag vet att  jag  dröjt för länge med tabletterna och den andra smärtan är en mer pulserande värk  med strålande spetsar ut i armen. Olika smärtor, men de pågår dygnet runt och de korta stunder som jag är helt smärtfri går att räkna i minuter och dessa stunder är jag så trött att jag bara väljer att sitta stilla och njuta. 
Ändå tänker jag alltid innan tabletterna tar, att så fort värken tar slut ska jag uppdatera bloggen, föröska skriva ett längre inlägg och ta igen alla dagar som jag borde skrivit men där jag varit helt sänkt och bara legat på soffan och stirrat . 


19 dagar har gått sedan jag låg på akuten med en handled som inte var riktigt rak.

Jag har lärt mig att vara mer vänsterhänt än jag var innan trasig handled.

Skriva och rita med vänster hand funkar omöjligt att göra, men annars klarar jag mig ganska bra som enhandad. Det går snabbare att bre en macka och jag är inte längre lika stolt över att mer smör hamnar på mackan, än på bänken, som jag var i början.  

Att vara vänsterhänt är inte fullt så tufft som jag trodde att det skulle vara och jag har faktiskt inte begått ett enda impulsmisstag. Jag har inte av misstag stoppat högerhanden i diskvattnet eller hamnat i duschen utan att vara inlindad i plast . Jag har renare gips än jag trodde att jag skulle ha efter så många dagar i paket.


På torsdag ska jag besöka farbror doktor  och höra vad som händer med min arm. Kommer jag kanske att bli av med gipset, kanske har den läkt som han hoppats och kommer jag att komma tillbaka till jobbet i planerad tid?
Så mycket jag vill veta. Men framfrallt  så skulel jag vilja se en bild på hur min hand såg ut vid den första röntgen. Risken finns att om jag blir av med gipset, så kommer jag att överanstränga handen.

Nu har jag gipset som tar stopp om det är någon rörelse som jag inte bör göra och även ett stort paket på armen som visar att det är vissa saker jag inte ska eller borde göra.

Men jag kan erkänna att jag börjar tröttna på att hela tiden behöva tänka på vad jag gör för att inte begå ett misstag, eller gör någon rörelse som jag inte borde gjort och som får mig att se stjärnor framför ögonen. 

Att köra "pekfingervalsen" på tangentbordet med en hand, är fortfarande en aning ovant och vänster är aningens snabbare än höger, så underliga ord lär dyka upp för att jag har hunnit längre i hjärnan en vad vänsterhanden har skrivit :)  Men jag gör mitt bästa :D

Jag har inget mot att vara hemma om det inte vore för att mitt bankkonto i det närmaste gråter, men annars så har jag det lugnt och skönt :) Så länge det inte blir för länge innan jag får göra nytta, vara till glädje, ha en uppgift och  se människor så har jag inget emot att vandra runt och vara onyttig. Det värsta är att jag så lätt blir uttråkad, det finns liksom inget jag kan göra med min vänsterhand och en trasig högerhand. Jag kan inte rita eller skriva (förutom på datorn och även det tar en evighet) och inte handarbeta...

Jag känner mig riktigt handikappad och tycker jag inget annat gör än stirrar på tv och kelar med katten.

Inte ens att fotografera är lätt numera, men ett par bilder har det blivit och man har inte roligare än man gör sig :)   

 

Av helena - 19 november 2016 16:44

kropppen är en spännande sak. Vaknade i morse eller snarare förmiddags och insåg att jag inte kunde röra mig. Varje muskel smärtade som träningsvärk dag tre och varje led gjorde ont. Minsta rörelse och minsta muskel...


att ta sig upp och ur soffan fick tårarna att rinna och smärtan var så jäkla total att den inte ens går att beskriva. Jag har aldrig varit med om något liknande. Har nu tagit lite smärtstillande och fingrarna börjar nu fungera normalt, är inte längre lika stela och lika värkande, men bara att röra vid kroppen gör ont. Det enda som inte  värker är den gipsade armen.

 Jag är trött, jag är grinig, jag har ont och jag vill inte umgås med någon. Jag är just nu anti mot allt och alla och bara att svara i telefon är tufft.  

Går inte att beskriva känslan när det räcker med att nudda vid tangenterna och det gör ont i fingertopparna. Att sätta ner fötterna på golvet och forsulorna gör ont. När man sätter sig på en stol och alla muskler i benen spänns och utstrålar smärta. Jag lyfter en kopp och musklerna gör ont, vill inte samarbeta, värker och vill inte behålla greppet... och då pratar vi om den friska handen! 


Ska återvända till min lilla kokong igen och sova bort obehaget.   




Op.

Av helena - 16 november 2016 17:07

Fick i dag tiden som op blir i morgon och kl 12.15 ska jag vara på plats.
Det är inte förrän nu som även oron o nervositeten börjat komma.
Jag har även annars problem m sjukhus och jag går inte gärna dit för skojsskull och nu är det dessutom mig själv det handlar om.
Att vara besökare går an, för då vet jag att jag när som helst kan lämna salen, lämna stolen och ta några lugnande andetag utomhus. Att göra min magoperation var även den lätt att genomföra eftersom jag viste att jag ända fram till att jag sövdes hade chans att säga nej. Jag kunde när som helst resa mig och gå därifrån.
Men i morgon är det jag som ska opereras och det är en operation som MÅSTE göras och jag tror inte att jag kommer ha någon möjlighet att rymma från op-salen m droppet och droppställningen flygande efter mig.
Denna gång är det inte jag som beslutar att operation ska ske och jag förlorar den lilla kontroll som jag själv kan styra och bestämma över och därför är nu oron och nerverna på väg att göra i byxan.

?

Av helena - 15 november 2016 20:11

Har en sån dag då jag bara känner blääääää och lite mer bläää!
Trött, ont, uttråkad och börjar gå mig själv på nerverna.

Känslan av att bara vara till besvär och vara en stor uppgiven suck.
Någon som inget kan och det lilla jag kan gör jag inget bra och borde låta bli att ens försöka.
Jag är inget, jag kan inget och jag är bara ett stort bläää!

Vill ta en paus från mig själv och gömma mig från allt, tills känslan försvinner.
Tar istället en tidig kväll och släcker ner lyan.

Av helena - 14 november 2016 21:36

Fortfarande svårt att inse att det som i vanliga fall brukar vara lätt, gå som en dans och framförallt gå på rutin, inte längre är lika lätt och tar en evighet.
Bara att ta en dusch är ett noga ogenomtänkt projekt och inget jag tänker /orkar gå igenom dagligen, så jag hoppas mina vänner säger till när jag börjar stinka :-)

Det ska tejpas plast, det ska på plasthandskar, det ska tvålas, hålla balansen, schampo i skallen och försöka komma åt överallt och försöka tänka på att inte använda handen.
Svordomarna var många, vatten fanns överallt och rädslan att halka omkull i badkaret för att jag inte kunde hålla där jag brukar hålla var stor. I vanliga fall en dusch på 10 minuter, numera är jag glad om det tar under timmen att gå från klädd till klädd.

Tack vare vänner som Annelie så fick jag även ett par matlådor till frysen och som tack för hjälpen bjöd jag på "Tacogratängen" hon hjälpt mig att göra. Även det är något som kommer att ta tid att acceptera. Att inte kunna slänga ihop matlådor när jag har lust, eftersom mycket ska skalas, hackas och röras och ännu är jag värdelös på att att ta hjälp av fötterna men ge jag det lite tid så kan jag nog bli en bra "fotmålare" också :-)

Hämtade ut starkare tabletter i dag så kanske slipper jag den starkaste värken i natt.
Har en känsla av att värken var som värst i går och att det nu vara kan gå åt andra hållet. Att jag så att säga nått den botten och nu vänt... Ser m andra ord inte fram mot torsdag och operationen. Att de ska skära upp, rota runt i handleden och pussla i hop mig ger lite lätt panik.

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se