TALLUGGLAN

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av helena - 7 december 2016 23:35

När jag väl lärde mig att läsa, så lämnade jag inte böckernas värld. Alltid en bok i väskan, näsan i en annan och en gungande hög med påbörjade böcker på sängbordet.
En bror är lika, så något fel i generna finns det säkert :-)

Även om jag läste allt mellan himmel och jord samt vissa böcker som tonårstjejer "måste" läsa så fanns självklart vissa favoriter.
Bland det som hörde till självklarheter är självklart "Kitty". Den unga moderslösa detektiven som löser fall tillsammans med Bess och George. Även "Anne på Grönkulla", "Svarta hingsten" och "Kulla-Gulla" hör till de böcker man borde läst som tjej, när jag var i tonåren.

Bland de som blev mina favoriter, var en serie som min syster började köpa och som även jag och en bror fortsatte att köpa och komplettera. Om jag räknat rätt så saknas bara fyra böcker innan samlingen är komplett. Letar på varenda Loppis, som jag ser och kommer inte sluta förren de är funna.
Serien heter "Lotta", är skriven till störst del av Merri Viik och handlar om Lotta, hennes bästa vän Gigi och allt som kan hända när saker bara råkar hända. Jag älskar hennes stora hjärta, hennes snabbtänkthet, hennes glädje, påhittigher, humorn och sättet böckerna är skrivna på. Fortfarande kan jag plocka upp en Lotta, bara för att få en anledning till att skratta!!!

Helen Wells har skrivit en serie om "Cherry Ames" och som utspelar sig under 2:a världskriget och framförallt sjukvården under den tiden. Hur Cherry väljer att läsa till sjuksköterska och även hamnar som barnsköterska och sedan som sköterska på ett militärsjukhus. Hur hon stiger i graderna, livet i armén och hur livet i usa var medan Europa bara var ett enormt krig...
Dessa böcker var flickböcker som min mamma läste och som jag hittade och förälskade mig i. En häst som jag älskade som tonåring var hopphäst Milton. En vit drömhäst som hoppade över nästan alla hinder. I romanvärlden heter hästen "Windy" och är skriven av Elyne Mitchell. En vacker, klok och stolt vit hingst som föds i den amerikanska vildmarken och vars liv ska bli att vara ledarhingst i en flock vildhästar.
Windy har huvudrollen och böckerna är skrivna ur hans synvinkel. Slagsmål när han försvarar flocken mot andra hingstar och även människor. Ston som följer honom, dukar under i stormar och de föl som följer hans fotspår. Tuffheten i snöstormar, hungernöden och livet som häst i vildmarken.
En underbar serie med skissade bilder som fascinerat mig sedan första sidan och med en historia som då fick mig att gråta.

Jag vet inte om mina stora favoriter är lika bra i dag som de var för 25 år sedan, men på rödakorsgården hittade jag dessa, så nu ska jag läsa dem igen!

ANNONS
Av helena - 6 december 2016 10:01

Hade i går den värsta kraschen sedan jag bröt handleden.
Värk som vägrade släppa och tanken på att jag kanske aldrig helt kommer att bli av med värken att den kommer finnas resten av mitt liv, gjorde att marken rämnade och allt var svart.
Räcker det inte att jag har en ständigt smärtande själ, som aldrig kommer läka helt? Räcker det inte med ledvärk i varje led i händerna och en kaputt kalpaltunnel som ställer till mitt liv? Måste jag även lida av bestående men från en jäkla halkolyck??

Att plötsligt inse att bara för att gipset kanske försvinner den 15:e betyder det inte att jag är frisk och får återvända till jobbet. Det kommer bli månader kanske år av rehabilitering och ändå kan jag inte räkna med att få full rörlighet.
Jag är lokalvårdare, jag jobbar m handlederna och jag är högerhänt.

Först ska jag arbetsträning och sedan vet jag inte vad som händer och sker. Kommer jag fortfarande ha kvar min plats på C.O, eller kommer någon av mina vikarier upptäcka vilken drömplats jag har och begära att få ta över den pga min frånvaro?

Gårdagen var ett besök ner i mörkret. En dag då jag bara önskade ligga i soffan, låta tårarna flöda och klamra fast vid en tröstande kudde.
Det gjorde ont i både själ och handled.
Minsta småsak förstorade och jag var så nära att be folk, mina vänner dra åt skogen. Att lämna mig i fred och sluta ge mig dåligt samvete.
Som om jag är den som ensam fattar alla beslut och att mina beslut är de som gäller.
Jag är och har aldrig varit någon ledarfigur och trivs med att andra fattar beslut åt mig när jag själv tvekar eller inte vet.
Jag vill inte vara den som bestämmer, beslutar och den vars ord avgör andras beslut.
Jag orkar inte vara någon samvete och vara den som fattar andras beslut.



ANNONS
Av helena - 5 december 2016 22:45

Blev trots allt en promenad i dag. Ut för att rensa tankarna, få frisk luft och göra något annat än stirra på tv.
Fötterna tog mig till Lommaren och solen som sjönk bakom skogen på andra sidan sjön.

Att lämna lyan var både behövligt och jobbigt. Viljan att bara göra inget var starkare än önskan att lämna "tryggheten" och även om det inte är tillräckligt så är en liten promenad bättre än ingen promenad.

Av helena - 4 december 2016 22:32

För en vecka sedan dansade systerdottern uppvisningsdans i Vällingby.
Höst och vår är det uppvisning och det är så kul att följa dansarna och man ser utvecklingen hos dem.
Från fnittrande små nagelbitare som var livrädda att gå upp på scen till tuffa brudar med självförtroendet. Så kul att se!

Denna gång satt jag inte i mitten på mittenordet med långa framför mig som störde sikten och barn i bänken bakom som sparkade på mitt säte. Denna gång satt jag, brorsan och brorson långt fram och vid sidan av scenen. Sikten var perfekt och ingen/inget skymde. Eller nästan inget skymde...

... En bit in i föreställningen var det nybörjarna tur.
Fnittret, det oroliga trampade och danslärarnas lugnande ord... Något kom farande och satte sig på sätet framför mig. Salen låg i mörker och bara starka lampor lyste upp scenen och hade det inte varit för den vita jackan hade jag nog inte sett att någon kom farande genom mörkret.
Något m vit fluffig jacka som påminde om ett långhåriga får plockade upp telefonen och började filma de små på scenen. Zoomar in och riktade in telefonen. Fåret skymde min sikt helt och uppträdandet såg jag via främlingen kamera.
Från ingenstans kom namnet "Carola Häggkvist" till mig.
Ärligt! Jag är inget Carola fan, tänker ytterst sällan på henne och vad skulle hon på en dansuppvisning m ungdomar i en förort att göra???
Jag skrattade lågt för mig själv och slog i från mig tanken.
Dagarna efter berättade min kompis att Carolas dotter dansar. Syrran bekräftade att ryktet fanns om att Zoe dansar på samma skola som min systerdotter och bilder på nätet bekräftade att Carola bär/burit den typ av jacka jag såg...
Så var det Carola? Inte den blekaste, men omöjligt är det ju inte :-)

Av helena - 3 december 2016 21:28

Förra gången jag var i Grisslehamn och "turistande" var hösten på ingång, dimman låg tät, turister fanns i varje buske och jag satt på en klippa med en termos och stirrade in i dimman.
I går var jag ensam som gick genom skogen ner till stranden och såg vågorna slå över stenarna och sanden.

Klädd i varm jacka, täckbyxor och dubbar under skorna njöt jag av blåsten och även av snön som av och till piskade i ansiktet.

Att stå på randen till Ålandshav, helt ensam med bara vinden i öronen är en otrolig upplevelse. Att stå vid August Strindbergs lilla tvåfärgade stuga är mäktigt. Att känna historien i luften, ensamheten på klippan och oändligheten...

Jag gillar att vandra runt i naturen. Gillar ensamheten, tystnaden och ödsligheten. Gillar att se världen och de små detaljerna i bilderna.
Men halvvägs uppe på en kall och hal klippa vid havet i kraftigt snöväder, undrade jag vad tusan jag pysslade med och hur jag skulle förklara vägen för ambulansmännen OM jag skulle halka på klippan och bryta någon annan kroppsdel...
Kändes inte helt smart att ge sig ut på äventyr i oväder och armen i gips, men bilderna blev bra :-)

Sjöbodar, minnen från skärgården förr och när kriget var nära Sverige.

Vackra Grisslehamn, underbara skärgården och självklart ett smultronställe att besöka!

Av helena - 2 december 2016 22:51

Tyvärr gör värken att tålamodet tryter och humöret är mot botten.

Julbord m jobbet och jag tvekade in i det sista om jag skulle åka eller ej.
Värk, socialfobi och allmänt Depp gör att jag inte direkt är på topp, men jag åkte trots allt.
Hade det bara varit julbord så hade jag nog skippat, men jag ville se havet...

Hörde att det tydligen var 17 - 19 sekundmeter mot Åland och under vår buffé. Jag var den runt vårt bord som åt mest och vågorna var inget problem. Att se alla dansa runt på golvet och grabba tag i vad som helst för att inte rasa omkull eller dansa in i någon, är ganska underhållande :-)
Mina bordskamrater var lite bleka och hade lite svårt m stolar som rörde sig, glas som rymde från bordet och flaskor som rasade omkull. På mitt bord föll 3 fulla flaskor m must omkull, när en oväntat stor våg rörde runt bland passagerarna och hela duken blev full m läsk. Jag anade faran och var beredd, så jag räddade både min flaska, mitt fulla glas och även min tallrik. Raskt lyfte jag allt och såg den stora sjön av must dränka bordet. Ganska duktigt gjort av en enarmad :-)

Mätt och belåten lämnade jag buffé och hamnade i taxfree men köpte inte mycket. Medan jag sedan ställde mig vid pokermaskinen drog övriga till baren.
Jag gick dit en sväng, men det stora antalet människor och höga musiken gjorde att jag bara var inne och vände.
Istället hittade jag Grillen och satte mig där m en Irish Coffee och tittade på människor samt lekte på fb.
Stilla, lugnt, nästan folktomt och full ensamhet. Så skönt att bara sitta och göra inget.

Högst upp i båten så kändes vågorna mer och julgranen i ena hörnet gungade fram och tillbaka, bakom disken rasade porslin och glas fler än en gång och brickvagnen rymde på väg från disken men hans upp innan den försvann nedför trappan.
En liten tant skulle ut på däck för att röka, men hårda vindar gjorde att hon inte fick upp dörren och tvingades be en man om hjälp att öppna. Samma lilla tant återvände inte till bordet efter rökpaus, vågorna fick ner henne på en stol och där höll hon i sig i armstöden, livrädd för att vingla vidare till sitt bord. Tantens sällskap mumlade något om en spypåse och såg lätt grön ut i ansiktet. Med hjälp av sina makar, lämnade tanterna sedan restaurangen i något som kunnat vara danssteg, korta snabba steg, blandade m långa långsamma och även glatt skrattande åt snedsteg som togs på vägen ut :-)

På det stora hela så var det en trevlig dag/kväll och jag tror att mycket beror på att jag klarar gungandet utan att bli grön av illamående och även tycker det är kul att studera människor. Att jag även insett att jag faktiskt inte behöver vara social, bara för att jag är på samma båt som mina kollegor, underlättade mycket och jag kunde dra mig undan utan dåligt samvete.



Bilden är felvänd, men fixas i morgon :-)

Av helena - 1 december 2016 19:21

Planen jag hade var att skriva ett inlägg varje dag under december, ända fram till julafton. Men det var planen INNAN jag halkade, bröt handleden och mer eller mindre blev helt insnöad (det var känslan jag hade när jag plötsligt tvingades bli vänsterhänt och använda andra tankemönster).
Höger handled i flisor och högerhänt som jag är sedan födseln blev livet plötsligt lite marigare.

Som ordstävet säger ”man saknar inte kon förrän båset är tomt” och det stämmer verkligen. Jag visste inte eller snarare tänkte inte på hur mycket jag använder handen förrän jag plötsligt inte kunde. Små självklara vardagssaker som att bre en smörgås, borsta håret, knäppa ett blixtlås på en jacka, skala en potatis eller knyta skorna blev berg att ta sig över och försöka övervinna. Det blev att försöka finna andra vägar till målet, lättare genvägar eller bara små knep som gjorde att jag klarade annat än att sitta i soffan och skrika på hjälp.
I kyldisken blev den mjölktetran som var lättast att öppna vald, framför pris, märke eller smak.

Likaså i ostdisken. Den ost som är färdighyvlad följer med hem, för även om jag skulle lyckas hyvla ostskivor med vänsterhanden, så skulle jag aldrig komma in i ostförpackningen, men även den färdighyvlade ostförpackningen krävde tänder för att kom in i.
Att bryta sig in i den mesta plasten som täcker vanliga matvaror kräver två händer eller en sax. Eftersom jag för stunden är vänsterhänt så krävs det i mitt fall en sax för vänsterhänta och någon sådan äger jag ännu inte.


Har sett insidan på detta ställe lite väll ofta nu, men det är i allafall en vacker byggnad! :) 

 


Under dessa 21 dagar som gått sedan min handled tog smällen i vurpan, har jag lärt mig en hel del. Dels att jag har trevliga grannar som hjälper mig med allahanda små bekymmer och även att jag har underbara vänner som ställer upp när det krisar. Att vilja göra en tacogratäng och ha alla ingredienserna hemma men tvingas inse att viljan i detta fall inte alls räckte för att hacka lök, skala och skiva potatis samt öppna konservburkar. Jag VILL klara mig själv, tycker det är jobbigt att be om hjälp och tycker att jag borde klara allt själv tar det emot enormt att be om hjälp vid matlagning, öppna en jäkla flaska med skruvkork eller bli körd till affären för att jag inte klarar av att både bära kattsand OCH en kasse mat till mig. Att vara hjälplös är inget jag är bra på och hatar den känslan, men som sagt så kan det nog vara nyttigt med jämna mellanrum att även hoppa i de skorna.


Den 9/11 skedde olyckan och jag fick första gipset, operationen skedde sedan veckan efter på torsdagen den 17 och jag fick gips nummer två. I dag var det återbesök nummer ett och stygnen klipptes bort, ytterligare en erfarenhet jag inte kan rekommendera, för det gjorde verkligen svenaont! Läkaren förklarade att det var en riktig brytning jag råkat ut för med mycket flis som fick läggas tillrätta under operationen, han var inte förvånad över att jag fortfarande hade ont i handleden. Jag fick även veta att mitt skelett var mjukt och att jag har lätt för att bryta kroppen. Gips nummer tre åkte på och det ska jag nu ha ytterligare i två veckor.

Jag är sjukskriven till 21 december, men ytterst få jag pratat med tror att jag kommer att vara på plats på jobbet det datumet, utan att jag får vara glad om jag ser min städvagn före nästa år.



   I väntan på att gipset skulle härda och stelna så blev det en fika på sjukan.

(Kan rekommendera dessa sockerfria kakor! SUPERGODA!!! )   


Så planen var att skriva ett inlägg varje dag fram till julafton, men i skicket jag är i nu så är jag glad om jag överhuvudtaget kommer ut på bloggen utan att slå ihjäl någon på vägen.
Allt tar sååå enormt mycket längre tid än normalt, en liten fel rörelse med handen gör att jag ser stora gula stjärnor och att skriva på telefonen med vänsterhanden kräver enormt mer koncentration än att skriva med rätt hand som mest går på rutin. Så vi f¨r se hur långt jag kommer detta årets sista utmaning.  

Av helena - 30 november 2016 17:47

Strax utanför Norrtälje, bara ett stenkast bort så ligger Färsna gård.
Även om det byggs nytt hela tiden och staden brer ut sig allt mer så ligger Färsna fortfarande aningens utanför. Men åkrar och ängar är sedan ett tag tillbaka bebyggda och vägens trafik hörs i mitt tycke en aningens för mycket, fast den ligger en bra bit ifrån själva gården.


       


Under tidigare besök har det varit som att komma ut på landet när man på smala stigar och genom skogsdungar gått vägen till Färsna.

Man nästan ana alla de generationer som trampat före på stigen, i långa kjolar, barfota fötter och hucklen på huvudet och i ögonvrån tyckt sig se de familjer som bott på gården, som sett ut genom fönstren och ut över de marker som krymt och blivit allt mindre medan staden långt borta blivit allt större.

 

Just nu är det lite svårt att föreställa sig att Färsna en gång i tiden varit en egen liten by utanför den stora byn, med en mjölkvarn och tydligen även en ölstuga. Å andra sidan om själva Färsna funnits omnämnd sedan 1300- talet så har det nog hänt en hel del saker på den platsen.

 

På färsna håller 4H gården till och med dem en massa trevliga djur och de driver även ett café med hembakat bröd och mysighetsfaktor 12 på den 10 gradiga skalan.
Bänkar med ett fårskinn över, en glödande brasa i öppna spisen och ett stilla snöfall utanför fönstret...

Det finns saker i livet att njuta av som inte kostar så jäkla mycket och jag har funnit min lilla plats som ger energi och ork att kämpa ett tag till.


 

Ofta brukar jag bara ta vägen förbi Färsna och hålla mig till elljusspåret, men de gånger jag varit sjukskriven så har jag letat mig ut till Färsna. Kelat och småpratat med en häst, tagit en fika på ”Tupplidret” och bara smugit runt och fotograferat.
Det är min lilla oas i tillvaron, när kropp och knopp inte vill samarbeta med resten av Maxen.


 

 

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se