13 september 2017

Är man i Krakow så hör det till att besöka koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau.
Dessa läger tillhör vår historia och fortfarande finns det levande som kan berätta om den tiden och än viktigare är att vi lyssnar och lär från historien...

Jag har alltid varit intresserad av historia och framförallt av det andra världskriget.
Varför vet jag inte men kanske är det för att det är en historia som ligger så nära att den fortfarande går att ”ta” på och lättare att föreställa sig den tiden.

Det jag läste i skolan om andra världskriget är både intressant och spännande men det inte förrän jag stod framför ett taggtrådsstängsel nedanför ett vakttorn som det verkligen gick in hur mycket och hur många människor som led.

Mycket av det som berättades under turen och som visades visste jag sedan tidigare, men ofantligt mycket fakta var ny och svår att ta in och hantera. Även om jag visste att lägren var mer utrotningsläger än arbetsläger så var det svårt att på så nära håll se människans grymhet.

Sjukt jobbigt att se bilder på de tvillingbarn som doktor Mengele forskade på och höra berättat om hans försök att skapa siamesiska tvillingar genom att rygg mot rygg sy samman tvillingbarn...
Besöket i källarplanet med celler där grymma straff utfördes, se salar där högar av döda hittades av röda armen, höra om grymma brottslingar som hade som ”jobb” att tortera sina medmänniskor och belönades för sina brott...

Det mest skrämmande med besöket på Auschwitz var inte att bli medveten om själva grymheten som nazisterna var kapabla till utan snarare tanken att de hade fantasi att ens komma på många av metoderna som de använde.
Hur sjuk är man inte om man hittar på att placera fyra människor i ett rum med måtten 90x90 cm i upp mot fem dygn och bli stående med ett lik om någon av dem avlider. Eller knuffa in upp mot 30 personer i ett litet lufttätt rum, regla dörren och sedan stå utanför och vänta på att de ska kvävas till döds vilket kunde ta upp mot 20 minuter...

Hur många judar, oliktänkande, homosexuella och oönskade dog under kriget?
Det är ingen som vet hur många som dog, eftersom många förblev oregistrerade och fortfarande ändras siffrorna varje år.

Många av de oräknade och oregistrerade är de som dog under transporten till lägren samt de som hamnade i fel kö vid ankomsten och sändes direkt till gaskammare...

En bild säger mer än 1000 ord:   

 

Noggrant har ägarna skrivit  sina namn på väskorna så de lätt skulle hittas efter duschen... 

BIRKENAU

   
En äkta transportvagn

 

Upp mot 8 peroner i varje "säng" där även golvet var en våning och där nyanlända fångar sov.

Avanserade högre upp gjorde man när de i övre sängarna avled...

 

Till minne av de Norska judar som slutade sina liv i Birkenau.   

12 september 2017

Efter en natt då spårvagnarna nedanför fönstret höll på att driva mig till vansinne och det kändes som jag vaknat var femte minut så var jag ändå pigg när klockan ringde kl 7.

Guiderna vi bokat för alla dagarna och alla utflykter var bägge polacker men hade studerat svenska både i Polen och i Sverige och de var riktigt duktiga både på språket och som guider.

Stadsvandringen var privat så bara jag och Nanna deltog i den och kunde även bestämma vad vi ville se, men eftersom vi båda kom ner som blanka papper och i princip visste inget om staden, så fanns det mycket att se och lära.

Jag försökte hänga med i samtalet och visningarna men fastnade med kameran i något hörn och var sedan tvungen att springa i kapp de andra två. Under hela resan tog jag strax över 500 bilder, hades ständigt ont om batteri i kameran och var ständigt många steg efter resten av gruppen... alla dagarna.

Mycket historia och fakta pumpades in under dessa dagar och stundtals gick det runt i skallen och tillbaka på hotellet försökte vi sammanfatta all fakta och upplevelser.
I Krakow finns 120 (oj!!) katolska kyrkor och 95% av befolkningen är katoliker även om bara ca 50% numera besöker kyrkan varje söndag så är de mer kristna än svenskarna, det är helt klart.

Vi hann aldrig gå in i någon av kyrkorna som enligt guiden skulle vara fantastiska och värda att besöka, men vi såg massor av dess fasader på vår färd genom gamla stan.
Ett besök på stora torget och tyghallarna var självklara besök. Mariakyrkan och dess trumpetare i tornet som spelar varje heltimme, dygnet runt. Vi fick förklaringen till vissa vanligt förekommande namn på gator och torg och fick även veta varför gamla stan är omringad av en grön park.
Jag hade gärna gjort ett besök på Schindlers fabrik och även en tur i det judenghetto som förekommer i filmen. Men bägge de platserna låg för långt utanför stadskärnan för att vi skulle hinna med det under de timmar som vi hyrt guiden. I stället blev det ett besök på den bakgård vars trappa är känd från filmen och en snabb sväng in i Judenkvarteret som en gång i tiden varit en egen stadsdel, innan städerna växte och smälte samman till en stad.

Även ett besök upp till Wawel, det kungliga slottet och Krakows domkyrka var ett måste.

Jag fick inget riktigt grepp om hur gammalt Krakow verkligen är, men att det varit bebott sedan låååångt innan medeltiden är helt klart och överallt finns historia.

	Två av de enorma och vackra kyrkorna, vid stora torget
En bit av "Tyghallarna". Massa små boxar med prylar som  lockar turister...
	Iden gröna parken runt Krakow hålls utställningar  under sommrarna. Parken har ersatt den mur som omgav Krakow under medeltiden och nu återstår bara en liten bit av muten och två vakttorn.
I de judiska kvarteren finns massa  mysiga cafér och minnesmärken.

Uppe vid Wawel, det kungliga slottet  som reser sig över sig över Krakow, finns både slottet och domkyrkan.
I domkyrkan ligger tidigare regenter begravda, bla Sigismund III Vasa.

Utsmycknigarna på fasaderna är fantastiska på byggnaderna i hela staden. Vart man än tittar så är det något som sticker ut och syns...
        

Det starkaste och mest gripande under stadsvandringen var detta minne i utkanten av den judiska delen...
 
Innan kriget fanns 65 000 judar i krakow, nu finns där 150 stycken bosatta judar...

9 September
Klockan 7.30 hämtades jag vid porten och då hade jag i princip varit vaken sedan 4, oroat mig för vad jag glömt hemma och packat om i väskan flera gånger. Kattvakten var informerad om resan jag spänd som sjutton över flygningen. 

I god tid på Arlanda och vi behövde inte stressa det minsta och plötsligt var vi på väg. Nervös som sjutton och tvärsäker på att jag skulle glömt något viktigt men både biljetter och passet var med och även väskan fick plats på hyllan över sätet, trots att vikten inte stämde med vad den vägt hemma :)  
Jag var inte lika nervös över att flyga som resan till Skottland, men att lyfta är fasiken inte kul och fjärilsfladdret hade bytts ut till fladdermöss och hela magen var i obalans, men det gick över så fort vi var över molnen och ingen mark längre var synlig.

Mellanlandning i Tyskland och en väntan på 45 minuter, visade sig istället bli en löptur genom flygplatsen och möttes av en stängd gate... Någonstans hade det blivit en försening och de 45 minuternas väntan hade i stället blivit fem minuters försening  så där trodde jag att det skulle gå åt skogen. Men turen var med oss och det visade sig att planet vi skulle med var försenat och inte  städat i tid, så även det planet blev försenat från starten,  men jag och Nanna var i sista sekunden. Flygbussen ut till planet stängdes i samma sekund som jag klev på den...

Aningens stressigt, men vi var med och vi var även på rätt plan.
Pga den förseningen så var vi lite sena när vi landade i Krakow och att vi hade noll koll på språket och gatorna så hamnade vi lite fel och gnatade runt med både karta och gps i högsta hugg. En hjälpsam nunna visade oss riktningen när vi stod mitt på trottoaren och vred vår karta. Hon förklarade att vi skulle gå långt, väldigt långt.
Gatan visade sig heta ”Dluga” vilket tydligen betyder just ”lång” på Polska. Med andra ord så bodde vi på ”Långa gatan”, bara 10 minuter från gamla stan i Krakow.

Förväntningar eller kanske fördomarna gjorde att vi trodde vi skulle mötas av söndriga hus, trasiga fasader och ett land fortfarande fast i Östeuropas standard med förfall och risiga omgivningar.

Men tvärtom så var mycket renoverat och guiden vi anlitat förklarade att sedan inträdet i EU så mådde Polen bättre och många fastighetsägare hade numera råd att renovera husen.

Vi  trodde vi skulle möta en stad i detta skick!   (Klicka för större bild)

Hotellet jag hittat och bokat  hette ”Yarden aparthotel” och var inget speciellt från framsidan sett. 

Insidan bestod av massor av fina trätrappor, trevlig personal och en gård som måste vara fantastisk att njuta i under vackra dagar, Dessa dagar infann sig tyvärr inte medan vi var där utan vi fick nöja oss med att sitta inne och titta ut på gården. Rummet var ljust, och hemtrevligt med två supersköna sängar och stora vägen direkt utanför fönstret. Bristen på AC gjorde att fönstret var öppet hela dygnet och med spårvagnens tutande, gnisslande och plingande var första natten väldigt jobbig.

Men ett otroligt bra hotell och frukosten var toppen. Färska frukter, 5-6 olika sorters mjukt bröd, Yoghurt, fil, kaffe, flera olika tea och massa olika pålägg och olika juicer. Det var en rejäl frukost och vi blev både glatt överraskade och rejält mätta.

	Framsidan och vägen med spårvagnarna, fin fasad och mysig insida.
Trappor i massor
Vårt lilla rum med nummer 107.
Jag hittade fönstret ganska snabbt efter vår ankomst  och älskar den breda fönsterbrädan.

När vi skrivit in oss och börjat komma i ordning gick vi på utflykt. Målet var middag och något att mysa med på rummet på kvällen. Vi hittade en pizzeria på ena hörnet av kvarteret. Pastan var bland den godaste jag ätit på restaurang, supergott och till den blev det resans första öl.
På vägen tillbaka hittade vi en liten matbutik och även ett stort utbud av öl, cider och andra drycker som vi inte sett i Sverige. Resten av kvällen låg vi i varsin säng, smuttade på spännande nyheter och stirrade på tv. Allt som sändes är dubbat och att höra Gibbs i NCIS prata polska var kul och även totalt obegripligt, så det blev en kanal som sände 80-tals musik, 24 timmar om dygnet. Underligt nog kunde både jag och Nanna både texterna och de som sjöng...
Sååå gamla är vi väll ändå inte!?

Torsdagen 29/ 6 och slutet av min lilla semestervecka började med att jag hoppade på bussen till Hallstavik för att tillsammans med Lotta åka till ”Röda ladan” och kolla på garn. Det skulle vara ett paradis för garnälskare och jag har länge velat åka dit. Inte för att jag behöver något garn, då jag har mer garn än tid att göra av med dem. Men garn är alltid garn och många planer på olika plagg finns det i min lilla arbetande hjärna. Hittade lite garn som jag pga priset inte kunde låta ligga kvar i korgen utan de fick följa med mig hem.

Vi körde även förbi en affär med 300 olika sorters lösgodis och som den sockergris jag är, så kom jag inte därifrån så tomhänt som jag tänkt mig. Trots värme och stor sol så överlevde chokladen resan hem till Norrtälje.

När vi ändå var i närheten av Thuns och Faringe så passade vi på att äta en bit där och även springa igenom butiken en snabbis. Inte för att jag varit på Thuns så ofta genom åren, men jag minns den som en lågprisaffär med väldigt billiga saker och kläder som inte gick att hitta någon annanstans, så är det kanske inte riktigt längre och jag kom därifrån med en regnbågsfärgad mugg och ett paket våtservetter.

Längst med vägen till ladan hade vi åkt förbi en skylt som pekade ut ett fornminne. Eftersom även Lotta är intresserad av historia och inte hade så väldigt bråttom hem så körde vi in på den lilla smala grusvägen för att se var vi hamnade. Rätt ut i spenaten gick vår färd och långa sträckor längst med vägen var Naturreservat och känslan av att köra runt i John Bauers ”Tomtar och Troll” var stor.
Hänglav på träden, stora mossklädda stenblock i dikena och jag bara väntade på att skymta ett troll kika fram bakom en tallstam.

Åtta kilometer in i skogen låg det lilla bruksamhället Bennobol som där det tillverkades tackjärn från 1680- talet till 1884. Därefter användes vattenkraften till att driva en såg som var i bruk ända fram till 1917. Bennebol tillhörde Hargs bruk, där järnet förädlades.
Vi valde dock att fortsätta ytterligare två kilometer till nästa lilla samhälle och ta en närmare titt på Bennebol på vägen tillbaka.

Vällnora bruk var i gång från 1680-talet till år 1890 och tillhörde Rånäs bruk där tackjärnet från Vällnora förädlades.

Bägge dessa små bruksorter, mitt ute i ingenstans (var utan mobilnät på vissa platser) hade fortfarande vackra fortfarande vita arbetarbostäder och större byggnader som användes som lager och som stall, längst med något som en gång i tiden varit en huvudgata. Även om de flesta husen på bägge platserna var från början av 1800-talet så var det lätt att se alla tidigare fötter som gått där jag och Lotta knatade fram. Historien fanns i varje fönster vi passerade och länge sedan döda röster kunde höras i fläktande vindar som rörde sig runt oss medan vi stod vid pelarna tillhörande en raserad byggnad och tittade ner på husen nedanför oss. Var inte svårt att föreställa sig livet, folket och ljuden från ett bruk där nu bara tystnaden hördes.

Många bilder blev det och jag var mer än trött när jag kom hem den kvällen.
Tack Lotta för en fantastisk dag!!     

(klicka på bild för större foto!) 

Sista December 2016 och årets sista dag är här och med det även det sista inlägget för året i ”Tallugglan”.

Inläggen har vissa månader varit många och andra månader väldigt få. Vissa inlägg långa som romaner och andra korta som små notiser, skrivna i förbifarten.

Detta år tror jag i allafall inte att jag helt missat helt att skriva någon månad  :) 

Som varje år kör jag denna dag en tillbakablick på året som varit och försöker minnas vad som hänt och skett under de senaste månaderna.

Utanför smäller raketerna och i mitt knä sitter min randiga sambo och spinner. Men så länge han inte gömmer sig bakom skohyllan av skräck som han gjorde för något år sedan är jag glad och nöjd.
Testatför första gången att länka. Klicka på de blå orden och just ett specifikt inlägg kommer upp i ett annat fönster.

Den 11 Januari tog jag det sorgliga beslutet att låta min vackra Boris somna in. Saknar honom fortfarande dagligen, men vet att det var rätt beslut...    Promenaderna gick mellan höga snödrivor och orörda marker. Såååå vackert!
Sköldpaddorna förökade sig i början av året i en hög hastighet och jag har tappat räkningen på hur många jag gjorde innan jag "gav upp"... eller snarare stoppade in dem i garderoben. :)
I Mars började vi renoveringen av Lokalen. Det blev ett par veckors slit att få bort känslan av "ungdomsgård" och göra om det till en trivsam och ljus lokal.     Pappa fick ett kollage av mig, där alla barn och barnbarn var samlade...  Önskar bara att jag gett det tidigare .     I April var jag i sällskap av Maria i Jönköping och såg "Spelman på taket" med Anders Ekborg i huvudrollen.  Just "Spelman på taket" är väll den pjäs/musikal som jag varit minst informerad om och tidigare bara hört en enda sång från den. Jag gillade den skarpt och fast den utspelade sig för många år sedan så har den ett budskap som skulle kunna vara från nutid...   Se den om ni har möjlighet!

Lokalen blev så gott som helt klar och vi var nöjda med förvandligen.
Småpyssel finns fortfarande kvar att göra, men nu har vi i allafall grunden klar. 
     

i April började jag även känna av de första tecknen på att jag tagit i lite för hårt, velat lite för mycket och inte riktigt lyssnat på kroppen. vårt när man vill göra allt som är kul, men inte riktigt lyckas hålla alla bollar i luften. 

Den berömda utbrändheten börjadde visa sig för mig och jag började må allt sämre.

Den 21 April blev jag faster till en liten Agnes och den 23 April ringde sjuksköterskan från Vårdbo till mig och medddelade att min pappa somnat in samma eftermiddag. 
Depressionen som börjat nagga mig i kanten tog över totalt och jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv som under de kommande månaderna...   

Under Maj gjorde jag mitt bästa för att orka kliva ur sängen, hänga ihop mentalt och kämpa vidare...
 

I Juni hände mycket i mitt trasiga liv. 
Nyinvigning av lokalen blev trevlig och nu kände vi att vi var igång på riktigt.

 
Ett par trevliga dagar i Göteborg  hos trevliga vänner blev det också.
Kände att jag behövde komma bort från Norrtälje för att orka med allt som låg framför mig. 

     
Till Ullared drog vi vår kosa även i år.
Stannade på de vanliga ställena och fikade samt sov i det vanliga "Blå huset". Troligen kom vi väll hem med lika mycket saker som föregående år :)

I juni blev det klart att min gamla skola på Björkö  kommer att läggas ner och protester  drog igång.  
På midsommarafton var jag som vanligt därute och hjälpte till på hembyggdsgården. jag tog en sväng förbi skolan, minndes åren jag gick där, lärarna jag haft och minnen som alltid kommer att förknippas med min skoltid.
Blev ett av de längre blogginläggen under året och fullt av minnen!!   

I Juli hade vi första "Sommartallriken" i lokalen  med sill och annat som hör sommaren till.
Närmare 25 personer anmälde sitt intresse. Supertrevligt att se sina grannar och lära känna nytt folk. 

I augusti hade vi "Urnnedsättning" på kyrkogården och det mesta fick ett avslut... 
 

Och i lokalen tog de röda kräftorna över festen när "Hösttallriken" samlade lite härliga hyresgäster. 

   
I augusti drog vi till Åland och det gungade en aning på vattnet.
Att lampan trillade ner och slog ut alla flaskorna på bordet var inte alls mitt fel... typ :)      

I September och oktober var jag sjukskriven.
Pysslade med stjärnor hemma för att få timmarna att gå och promenerade runt ute i skymningen för att få hjärnan att stilla sig...  

Norrtäljemarknaden flyttade upp till flygfältet och jag vandrade runt och försökte hitta mig själv bland alla stånden :) 
                        

 Jag testade att göra en kalender med alla mina bilder som jag knäppt genom åren... 
 
Tände ett ljus för pappa och för alla de andra som jag saknar.
De börjar bli många nu... 
   
Sjukskrivningen över och sex dagar hann jag vara på jobbet innan ödet slog krokben för mig...

Eller snarare isen fällde mig.

Gips, veckan senare operation och detta året var räddat!
Så stor smärta har jag aldrig tidigare upplevt och jag vill aldrig mer vara med om det igen! 

Jag är bättre med vänster hand än jag var tidigare.
Jag har kanske aningen större tålamod än tidigare. 
men framförallt så saknar jag mitt jobb, mycket mer än tidigare!!!  :) 

Dagarna gick åt till att knata runt i naturen, fika i eget sällskap, muttra över oturen jag hade samt  stirra i taket...    

I slutet av november hade Jossan dansuppträdande i vackra Vällingby och där hamnade jag och även mitt gips. 

Och i december blev det julbord med jobbet och det gungade än mer på vattnet denna gång än tidigare resa. 
För mig blev det även ett par timmar i Grisslehman där jag gick runt och turistade. 
  

"En stilla jul" på Vasateatern, tillsammans med syster och ett gäng glada tjejer hann jag med även i år.      

Detta år har helt klart INTE varit mitt år. Jag har till största delen levt det i en svart svacka av depression, ångest, smärta och sjukskrivningar...
Jag hoppas att år 2017 kommer att bli bättre på alla plan för min del.
Jag vill tillbaka till Skottland, jag vill till Göteborg, jag vill tillbaka till mitt jobb och jag vill ha en tatuering..
Ett par timmar kvar till midnatt och jag kommer att tillbringa den som varje år...    

Det som i går var lite blaskigt skit som föll från himlen övergick till riktiga flingor Under natten och när jag vaknade var världen åter igen vit.

Ingen mörkret föll vandrade jag genom stan på oplogade trottoarer och bara njöt.
Lagom kallt, runt nollan och relativt orörd snö. En perfekt dag för fotografering m andra ord.

Norrtälje är en fantastiskt vacker liten stad på sommaren, med massa små idyllen att knäppa och njuta av.
Men den är inte så pjåkig på vintern heller, i allafall inte via linsen på en kamera.

Dagens bästa, bland alla bra bilder jag fick i dag är nog denna...

Strax utanför Norrtälje, bara ett stenkast bort så ligger Färsna gård.
Även om det byggs nytt hela tiden och staden brer ut sig allt mer så ligger Färsna fortfarande aningens utanför. Men åkrar och ängar är sedan ett tag tillbaka bebyggda och vägens trafik hörs i mitt tycke en aningens för mycket, fast den ligger en bra bit ifrån själva gården.

Under tidigare besök har det varit som att komma ut på landet när man på smala stigar och genom skogsdungar gått vägen till Färsna.

Man nästan ana alla de generationer som trampat före på stigen, i långa kjolar, barfota fötter och hucklen på huvudet och i ögonvrån tyckt sig se de familjer som bott på gården, som sett ut genom fönstren och ut över de marker som krymt och blivit allt mindre medan staden långt borta blivit allt större.

Just nu är det lite svårt att föreställa sig att Färsna en gång i tiden varit en egen liten by utanför den stora byn, med en mjölkvarn och tydligen även en ölstuga. Å andra sidan om själva Färsna funnits omnämnd sedan 1300- talet så har det nog hänt en hel del saker på den platsen.

På färsna håller 4H gården till och med dem en massa trevliga djur och de driver även ett café med hembakat bröd och mysighetsfaktor 12 på den 10 gradiga skalan.
Bänkar med ett fårskinn över, en glödande brasa i öppna spisen och ett stilla snöfall utanför fönstret...

Det finns saker i livet att njuta av som inte kostar så jäkla mycket och jag har funnit min lilla plats som ger energi och ork att kämpa ett tag till.

Ofta brukar jag bara ta vägen förbi Färsna och hålla mig till elljusspåret, men de gånger jag varit sjukskriven så har jag letat mig ut till Färsna. Kelat och småpratat med en häst, tagit en fika på ”Tupplidret” och bara smugit runt och fotograferat.
Det är min lilla oas i tillvaron, när kropp och knopp inte vill samarbeta med resten av Maxen.

Efter en dag som varit aningens förvirrad så rensar jag nu hjärnan totalt m en promenad. Ljummet i luften, klarblå himmel och oväntat lite folk ute.
En stund utan musik i öronen och bara stillhet. Dofta naturen, höra plasket från fiskar i vassen och se solblänket på sjön.

Funderar över livet och alla dess vägvalet som finns. Saker jag borde gjort, saker jag gjort och riktningar på vägar som ödet fört in mig på...

Vilse i verkligheten utan mål eller önskningar.

Lullar på utan att veta vart jag ska eller vad som väntar längre fram. Inga planer eller drömmar att sträva mot...
Mer eller mindre gett upp och bara stretar på i hop om att en dag kunna förverkliga alla de hemliga drömmar jag bär på, men som förblir drömmar.

Jag vill så mycket, men min väg bär inte framåt utan jag hamnar i rondell och efter flera varv utan avtagsvägar inser jag att det i själva verket är en vändplan jag snurrar på utan att finna annan väg bort än att återvända samma väg jag kom.

Vem är jag? Hur hamnade jag här? Finns det något förutom rädsla och bekvämlighet som håller mig tillbaka? Om jag fick ändra allt och starta om från början, vilken väg hade jag då valt?