Försöker sysselsätta hjärnan så jag slipper tänka. Det går halvbra och plötsligt då rinner tårarna igen okontrollerat.
I morgon jobb igen och jag hoppas det finns mycket arbete så jag blir upptagen och slipper alla snurrande tankar.
Ändå vet jag att detta bara är början och att det är nu det riktiga jobbet börjar.

Kommer att ta tid att smälta och för sorgen att lossna ordentligt.

I dag kl ca 14.50 blev jag faderlös...
Min pappa finns inte längre och jag kommer att sörja honom resten av livet.

Jag satt vid bordet när sköterskan ringde och beklagade sorgen. Det hade gått snabbt, han bara slutade andas och han såg fridfull ut...
Varje gång det ringt från ett för mig okänt nummer har jag spänt mig av oro och varit beredd, men ändå var jag så oförberedd när samtalet slutligen kom.

Frusen av en kyla som kommer inifrån och tårar som fortsätter droppa utan slut.

Skrev ett långt brev till min pappa med alla frågor jag aldrig ställde, alla känslor jag aldrig visade och många gemensamma minnen. Ord jag önskar jag sagt medan tid fanns, ord som han kanske behövt höra.

Det finns inga egentliga ord för att förklara sorg. Han kommer alltid att finnas nära mig, mina tankar är dagligen hos honom och jag vet att han nu fått frid.
Ingen mer smärta eller oro. Inga mer sjukhusbesök eller känsla av ensamhet och övergivenhet. Åter kan han andas fritt, dricka sina groggar och från en annan plats vaka över oss barn.
Nu är det bara jag som ska finna ro att ta mig vidare, släppa skuldkänslor som jag inte kan göra något åt och försöka minnas det som var bra.

Sov gott pappa och klappa Totte från mig!

Barn säger vad de tänker och har de frågor så ställer de dem. De har ingen gräns i i sina funderingar och finkänslighet existerar inte, de tänker inte på att vissa av frågorna de ställer kan såra, göra ont eller väcka andra känslor. Deras nyfikenhet gör att de inte tänker innan de frågar. 
Det gör ont och jag vet att frågorna alltid kommer att komma, men ändå blir det en chock när de  kommer. 

Jag hatar mig själv för att jag tar åt mig och jag hatar smärtan som jag känner.
Hatar att inte vara som alla andra, hatar att känna mig utanför och hatar den nedvärderande känslan jag känner om mig själv... 

Jag gömmer mig i stora kläder (tvärt emot vad man ska göra) i försök att undvika frågor från barnen. "-Varför är du så tjock?"  "-Har du en bebis i magen?" 

Jag rakar mig varje morgon, men ändå får jag frågan varför jag har skägg på hakan?  Frågor ställda av nyfikenhet, men ändå hugger de i hjärtat och jag förklarar att jag är bara är fet och att det hos vissa kvinnor faktiskt växer hår i ansiktet...
Ord, bara nyfikna frågor och föräldrar som blir röda i ansiktet av sina barns frågor och jag försöker ge bra svar,  le tappert  eller fortsätter att gå som om jag inte hört att frågan är till mmig. Fast  jag innerst inne bara vill gråta, skrika och... förändras.  

Jag har en stor fobi. Något jag aldrig pratar om, för att bara att nämna den får mig att bli sjuk, få dåligt samvete och skämmas.
Visst jag är livrädd för spindla, får "blackout" av att hålla föredrag/redovisningar, blir blek av sjukhus och får panik av att vara i stora grupper människor, men detta är inget mot den stora skräck jag känner mot en viss yrkesgrupp.
Kallsvetten som rinner, paniken, den okontrollerbara skräcken och en stark känsla av att  svimma vilken sekund som helst. 

Paniken av att inte kunna hålla rädslan under kontroll, den desperata impulsen och önskan att lämna salen. Vända i dörren och springa ut i friheten.
Tänder som hackar av rädsla och så vettskrämd att ögonen svämmar över. Kroppen stel av skräck och nerver så hårt spända att de darrar och en puls som är så hög att det känns som hjärtat ska stanna i bröstet.
Inne i mig ropar en liten röst att det inte är farligt, men ännu har jag inte kunnat stanna tillräckligt länge på platsen för att  se om det stämmer. Allt inom mig skriker av oro, panik, smärta och av längtan att försvinna... och det nu, direkt!!

Jag tror ingen som inte varit där, vet hur jobbigt det är att leva med en fobi som kontrollerar hela ens liv.

Det är inte bara att beställa en tid, gå dit, sätta sig i stolen och gapa stort. 

Inte ens när smärtan är så stor att jag lever på smärtstillande, har tussar dränkta i alkohol och sover med en fryst ärtpåse mot kinden förmår jag att be om hjälp. Jag lär mig leva med den molande värken och hoppas att jag en dag ska vakna fri från min fobi, med glatt humör och panikbefriad kan ringa och boka en tid.
I hela mitt liv har jag haft min fobi, även första besöket var en skräckupplevelse och därifrån gick det snabbt utför. 
Tandläkarna har varit många, den ena mer hårdhänt än den andra. Vissa mer stressade än andra och några tillräckligt pedagogiska för att jag ska klara av en vanlig lagning utan vilt viftande armar, hårt sammanbitna tänder och panikartad skrik. Men innan jag blivit helt botad från fobin, så får jag åter en ny tandläkare som gräver i min mun med stora händer, utan försiktighet, tålamod eller empati och jag är tillbaka på ruta ett igen och hamnar skälvande i ett hörn av rummet, gråter, skriker och slåss för att slippa.

Har faktiskt tagit mod till mig och besökt tandläkaren i vuxen ålder. Jag kom ända in i stolen, fick två bedövningssprutor och en hakklapp runt halsen, men när hans munskydd åkte på och han tog upp den vassa haken, då rusade jag i vild panik därifrån, rasade ner på en bänk utanför och blev sittande i någon timme innan jag kunde ta mig därifrån. Gick hem med blöta kinder, gelé i knäna, värkande tand och den enorma känslan av misslyckande och starka förakt för min egna rädsla. 

I dag vet jag inte vilken rädsla som är störst.

Rädslan för tandläkaren eller rädslan att bita av en tand. Jag vet att varje hård sak jag tuggar kan knäcka en tand, vet att varje seg kola kan få en plomb att lossna, kan få en gammal lagning att försvinna, och jag vet att det bara är en tidsfråga innan det finns ett djupt värkande hål i varje tand och ändå så låter jag min fobi styra över mig och jag mår jäkligt dåligt över det.
Jag vet att det finns lustgas och även chansen att sova under behandling, men för att få det (i allafall senast jag vågade fråga runt) så krävs remiss från en tandläkare och det är svårt att få en remiss när jag inte ens klarar av att se en tandläkare, än mindre att kliva in och prata med en... 

Barn är ärliga i sina frågor och jag skäms över att jag utsätts för frågorna. jag vill vara normal, orädd, glad och kunna gilla den jag är, men frågorna är inte bara nyfiket ställda, de är även sanna...  
"-Varför är du så tjock?"

-"Varför har du skägg?"

-"Varför har du så fula tänder?"

Kattgodiset och kaffet tog slut i lyan. Zasso muttrade lite sorgset när han puttade sin godislösa aktivitetsboll över golvet och själv har jag typ kaffe i ådrorna och dricker måååånga koppar om dagen, så det var bara att knata iväg till affären. Nu två timmar senare är jag äntligen innanför dörren och de två saknade varorna råkade visst bli två kassar och de innehåller mycket mer än bara kaffe och kattgodis. :-)
Har ingen aning om varför jag alltid fyller korgen med fler saker än vad som står på listan, men någon dag ska jag lyckas att gå igenom en hel affär utan att hitta massa "måste ha saker". Speciellt när det är nästan en vecka kvar till löning och redan har jag börjat nalla av sparbössa...

Kommer i allafall hem, aningens fattigare än tänkt, låser upp ytterdörren, kliver in och hänger av mig jackan på en galge.
Vänder mig om och studsar högt vid synen av mig själv i spegeln.
Där, just då inser jag hur mycket mina rakade tinningar verkligen vuxit och jag ser ut som en lurvig igelkott efter torktumling. allt hår står liksom rakt ut...Min frisyr kan även föra tankarna till det härliga 80-talet med snaggat fram och långt i bak... Såååå snyggt m "hockeyfrilla" (eller inte...)
Förutom en frisyr som kunnat tillhöra en 20-årig Patrik Sjöberg, så har jag mörka jeans som i spegeln visar sig vara lite mer utsvängda än jag trodde (välkomnar 70-talet ut från garderoben) och dessutom aningens stora i midjan så de sitter aningens längre ner än de borde. Även tröjan är aningens för stor... En si sådär 3 storlekar eller något. Köpt för ca 10 år sedan på H&Ms herravdelning, så den har sett sina bästa dagar. Händerna är i allafall ordentligt gömda i ärmarna och inga fingervantar behövs. Som om det inte räcker med denna clownmundering så har jag två olika strumpor på fötterna (vilket jag av lathet alltid har numera) men i dag är det en sockorna chockrosa med prickar och en kolsvart strumpa utan prickar.
Dagens outfit avslutas med ljusblåa lurar i öronen och ett par stora svarta solbrillor på näsan (även de kvarglömda från 80-talet).

Med tanke på att jag höll på att skrämma livet ur mig själv genom en blick i hallspegeln är jag inte längre fundersam över varför ingen hälsar när de går förbi mig i affären... :-)

#blogg52
#blogg100

Sovmorgon med besked, jag tror att frukosten intogs närmare 10.30 och det tillhör inte vanligheterna :-)
Blev en stilla dag i lyan, fixade lite och gick sedan ner till lokalen, sydde samman en duk och gick sedan runt och flyttade saker utan plan.
Blev ett litet och kort besök hos fader, som vilade under hela besöket. Hem, äta, packa matlådor och nu sitter jag åter i soffan och väntar på John Blund.
I morgon åter upp i ottan och se vad som hänt på jobbet under min frånvaro. Mår bättre och hjärnan är lugnare. Behövde verkligen denna vecka hemma...

#blogg100

Tar det lugnt och gör i stortsett inget. Spelar spel på mobilen, myser med randigt monster och rullar tummarna.
Kom på i går kväll att jag inte haft yrsel på hela dagen och inte heller i dag har skallen snurrat. Från att ha känt av det någon gång i timmen under ett par veckors tid till inget snurr överhuvudtaget, känns så skönt. Härom veckan höll jag på att trilla nedför trappan på jobbet när det inte bara snurrade utan även blev svart en stund... Tror att det varit smart att vara hemma dessa dagar och i princip gjort Nada!

Varit i lokalen och stirrat medan andra arbetat. Har provsitta nya sofforna och varit smakråd medan de vita väggarna dekorerats med färger :-)
Det har verkligen varit kul att vara med under omvandlingen av den f.d fritidsgården och nu är det typ bara lite städning kvar innan festerna kan börja.
Redan är ett par dagar bokade för kalas och i dag tog jag emot en bokning via den nya mobilnummeret. Spännande!! :-)

Lite före och efterbilder på lokalen.
Övre delen av bild är före renoveringen och den undre är med möbler på plats...

#blogg100

Började på ett långt inlägg om en teori som snurrat i hjärnan länge.

Men vissa händelser har gjort att jag fått börja om med inlägget tre gånger, så ddet är så att säga fortfarande i planeringsstadiet :)

I går började jag skriva om kopplingen mellan ADHD, GBP och utbrändhet, men något hände och det blev bortglömt. Men det finns faktiskt något som alla dessa saker har gemensamt :)
I går så drogs jag bort från datorn utan att hinna skriva klart och istället för att spara inlägget så stängde jag bara av datorn. Inte det smartaste, men jag blev aningens stressad. 

I dag började jag igen och när telefonen ringde så hoppade jag så högt att jag samtidigt tryckte på en knapp så skärmen blev svart... jag och datorer har inget bra samarbete!

Andra gången jag skulle spara så fanns ingen uppkoppling och allt jag skrivit försvann igen utan att vara sparat någonstans, jag vet! Vissa lär av misstagen, jag tillhör dock inte den skaran. 

Bara ta ett djupt andetag och börja om igen.  

Nyss när jag skulle spara så tryckte jag åter på helt fel knapp och gissa vad som hände? 

Snabb sammanfattning så kommer det rätta inlägget senare, när jag åter skrivit det och mellan varven sparat det. 
Fram till dess så tar jag lite mat och ni kan ju fundera på om det verkligen kan finnas samband mellan ADHD, utbrändhet och magoperation. :)
Det finns  en röd tråd, men hur synlig den är vete tusan...

Fortsättning följer!  

Hur förklarar man för någon som aldrig varit där, vad utbrändhet är? 

Kanske går det inte ens att med få ord beskriva känslan när "väggen" är där och allt tar stopp...
När mina svaga: "Jag orkar inte i dag". Möts av "Det kan väll inte vara så jobbigt", "jag tycker att du alltid är så trött", "Men vi tycker att det skulle vara trevligt att se dig"  eller "Jag är också trött men jag går ändå, för jag har lovat..." 

Hur förklarar man en trötthet som man kan sova sig pigg ifrån? 

Det handlar inte om att inte vija, utan att vilja för mycket.

Att vilja kunna hålla 10 bollar i luften, ha koncentartionen på topp, full kontroll över alla bollar och kraften i armarna finns att skicka bollarna högt upp. 
En efter en försvinner bollarna och tillslut har man en boll kvar i luften men kraften i armarna är slut och att fortsätta skicka upp den sista bollen blir allt jobbigare... Musklerna darrar, svetten börjar pärla i pannan och man börjar även fundera på vart övriga bollar tagit vägen och koncentrationen på den sista bollen är inte riktigt lika stor som den var på de tio i början.