Även i år har jag gått runt och letat efter en liten julskinka.
Dum som jag var så köpte jag inte en extra helgskinka att spara i november och det enda som finns nu är trekilos skinkor. Jag är singel, bor litet med en liten kyl/frys och har varken plats att förvara skinkan på (Den skulle ju ta upp halva kylen!!) eller de pengar som en enorm skinka kostar. Jag skulle dessutom få käka skinka till midsommar!
Men små "singelhushållsskinkor" är svåra att finna så jag började köpa färdigskivad griljerad julskinka över disk. Lättare att förvara men plånboken suckar tungt och de få skivorna räcker inte till många mackor.
Förra veckan hittade jag lösningen på mitt problem :-)
Otroligt saftig och god skinka i perfekt stapelbar förpackning, perfekt pris för en fattig lokalvårdare och lagom mängd så åter igen kan jag tillåta mig att äta skinka med julknäcke.


Julen är räddad!! :-)

#Blogg24

Ibland känns det som minutrarna segar sig fram och troligen går visarna även bakåt när ingen ser, bara för att jäklas. Jag går med moppen och trasan och allt hinns att göras 2 gånger bara för att tiden går såååå långsamt. Men vissa dagar flyger tiden fram, golvet är skitigare än normalt och en blick på klockan visar att jag inte hinner göra mitt jobb ens med trolleri.
Det senaste har varit min morgon.
Snö har fallit, en stor leverans har kommit och skitat ner och dessutom är det måndag och en helg utan städning gör att golvet ser ut som... blä!
Men jag kan inte göra mer än jag gjort och nu är affären öppnad, butiken renare än i går, lokalvårdaren undangömd från kunderna och jag förtjänar ett stort glas kaffe!

Dag 12 och halva utmaningen är kvar och jag gör mitt bästa för att skriva ett inlägg dagligen, men även om jag inte har mycket att göra så hinner jag liksom inte... :-)
Har en liten kisse som mått bättre och som inte blir yngre. Han börjar bli gammal min lilla grå herre och de senaste dagarna har han åldrats kolossalt mycket. Gissar att jag de närmaste dagarna måste fatta det slutliga beslutet och jag orkar/vill inte vara ensam om beslutet så jag sysselsätter mig med annat för att slippa tänka.
Sticker helt enkelt huvudet i sanden och virkar.
Jag har snöat in på sköldpaddor och gör för stunden en i pridefärgerna. Halva kvar, men hittills är jag väldigt nöjd med den och hoppas att det blir en bra julklapp.

Fredagskväll och bara en helt vanlig fredagskväll i lyan. Samborna sover, tevens volym nedskruvad och jag sitter och stirrar med trötta ögon rätt ut i luften.
Dagen har gått åt till jobb, lite middag, en hög m julmusikslåtar på hög volym och monterandet av "Gurkan", den gröna lilla sköldpaddan som jag påbörjade häromdagen.
Det börjar bli en liten flock sköldpaddor nu och jag har fortfarande ett par på beställning. Det stora problemet som jag upptäckt är att hitta rätt ögon...
Antingen lättsydda ögon som kostar multum (enligt min plånbok) eller ögon som kräver energi, våld och svordomar att få på plats menbsom är billigare...Ännu har jag ett par kvar, men jakten på fler ögon har börjat.

Dag 11 i utmaningen och än hänger jag med, även om inläggen blir mer och mer vardagsinlägg så skriver jag dock fortfarande. :-)
#blogg24

Det är så lätt att falla!

Att ha allt och plötsligt äger man bara kläderna på kroppen. Vännerna är borta, kylan bitande genom tunna kläder och hoppet i ögonen har slocknat... 

Jag klagar på värk, sviktande ekonomi och en hjärna som inte riktigt är riktigt riktig, men jag har i allafall tak över huvudet och en frys full med mat.

Jag lever större delen av tiden i min lilla bubbla och trivs ganska bra med att stoppa huvudet i sanden när tankar och händelser dyker upp som jag inte vill se eller veta av. Det jag inte ser finns inte... typ :)  
Jag är inte så blåst att jag inte vet att folk är på flykt, att människor förlorat allt  men egoistisk som jag är så har jag nog med mig själv och mitt eget liv...

Eller snarare om jag skulle tänka på alla flyktingar som väller in i landet så skulle jag gå sönder. Hjärtat skulle brista av tanken på frusna själar och ekande toma magar.
Om jag inte ignorerade tiggarna utanför affärerna så skulle jag ge bort allt jag har i plånboken, för att det dåliga samvetet skriker att de behöver min hjälp och att jag kan rädda dem...
Jag vill inte se, jag har inte råd att hjälpa och jag har nog med att se till att jag själv håller näsan ovanför vattenytan. Måste ta hand om min egna lilla värld och se till att den frodas innan jag kan och orkar se efter någon annans värld. Jag tillhör de som inte kan säga "nej", som vill hjälpa andra som mår bra av att vara behövda och som därför oftast blir utnyttjade och sårade.

Jag finns där när alla behöver hjälp, men när jag behöver hjälp så står jag helt ensam.

Jag är den som alltid har en soffa över till någon vän som behöver en sovplats och jag låter dem rota fritt i kyl och skåp efter ätbart. Det är jag som kan låna ut min sista hundring med vetskapen att jag själv måste låna av någon annan morgonen efter. Men jag vill kunna ställa upp och vill inte vara "elak" som säger nej eller sviker en vän i nöd. Jag finns här när de behöver mig, men ibland så behöver även jag en paus... vill stanna kvar i min egna lilla värld och vara omedveten om att tiggaren som just tiggt pengar är någon som jag känner och som jag känt länge.
Vill inte behöva neka den vännen pengar till en kopp kaffe och försöker att inte se sorgen i hennes ögon när jag ruskar åt bönen att få låna min dusch. Jag säger att jag inte har tid att prata, att jag inte har ork att vara den starka. Säger tillslut att mina egna problem är för tunga för att jag ska orka med min väns problem, jag hoppar på min cykel och lämnar henne ensam i kylan. Sorgen och besvikelsen i hennes ögon, oron i kroppen och min egen irritation över att bli inblandad i hennes tragiska liv.

Dubbla känslor i kroppen, jag dels avskyr mig själv för att jag inget gjorde för henne och samtidigt är jag glad att jag för en gångsskull inte lät mig övertalas till att agera mot min ork och vilja.

Jag sörjer att den glada, pigga och mysiga tjejen hon en gång var, har förvandlats till en mumlande skugga.

En tunn missbrukare med tärda ansiktsdrag, hopplöshet i ögonen och som bara äger kläderna hon har på kroppen.

Förr fanns inget som avslöjade att hon på insidan mådde förjäkligt, hatade livet hon levde och nu finns det inget kvar som visar att hon en gång faktiskt mått bra. 

Fallet har gått snabbt och jag vet inte om hon hon nått botten eller just lämnat den, hur som hellst så är hon väldigt nära och jag har nog med mina egna problem för att orka engagera mig i hennes.
För egentligen spelar det väll ingen roll hur mycket hjälp som ges om någon förändring inte görs. Spelar ingen roll hur många nätter hon sover hos mig eller hur mycket av mitt kaffe hon dricker i det långa loppet så hjälper det inte henne på fötter, jag ger henne bara en liten andningspaus medan mitt eget psyke börjar rasa.

Bristen på att inte kunna göra tillräckligt för henne kommer att göra att jag kraschar och vetskapen att jag ger mer än jag kan, borde och orkar gör även det att jag kommer krascha.
Vetskapen att hon är det hon är, gör att jag inte kan sova lugnt och räddslan att lämna henne ensam i min lägenhet medan jag jobbar skulle få mina nerver att trasas sönder av oro. Även om jag skulle vilja lita på henne, så finns det inte en chans att jag litar på henne. Inte för att hon är där hon står utan för att jag inte litar till hundra på någon som kommer innanför min dörr. Mitt hem är min trygghet och alla som jag släpper in orsakar oro i min själ och även om det var tufft och svårt att överge henne så var oron över hur jag skulle göra med henne i min lägenhet större. Jag känner mig som största egoisten men jag har inget annat att ge än en stor kram, en klapp på axeln och orden "lycka till"...

Hur som helst så är mitt samvete lite mörkgrått och jag fryser, men jag vet att min vän troligen fortfarande vandrar runt på gatorna och letar efter värme, mat och en vän... 

#blogg24

I dag på fikarasten fäste jag de sista trådarna på sköldpadda nr 2 och den första bland beställningarna. Ett litet misstag har jag gjort, men i övrigt är jag sjukt jäkla nöjd över hur den blev.
Sigges syskon är född!
#blogg24

Nu är Lussekatterna borta från frysen och jag kan åter göra mina matlådor (började sina rejält i frysen). På spisen puttrar en Korvstroganoff och i ugnen står en Vitkålsgratäng.
Har testat annat sätt att göra denna gång och det doftar underbart i lyan!! :-)

VITKÅLSGRATÄNG på en höft

Strimla VITKÅL ( så mycket du vill ha)
Hacka en GUL LÖK
riv en VITLÖKsklyfta
Bryn detta i en stekpanna tills vitkålen mjuknat något.
3 dl GRÄDDE (jag använde 4 % grädde)
Ca 2 dl röd MJÖLK
salt och peppar.
Blanda ner vättskan i vitkålen och låt blandningen bli krämig.
Hacka 2 paket BACON och blanda ner i röran.
Sätt ugnen på ca 150-175 grader och hiva ner vitkålsröran i en ugnsform och strö riven OST över gratängen innan den skjuts in i ugnen ca 30-45 minuter.
Den är klar när ytan är gyllenbrun och det doftar mat i hela huset! :-)


#blogg24

P.s
Jag tar gärna kommentarer på recepten om ni testar.
Vad går att förbättra och ändra?

Ett par minuter till på cykeln och jag hade förvandlats till en levande smurf!!
Näsan rinner, huvudet dunkar och trots 2 par vantar så är fingrarna som is och lederna muttrar något om att rymma från kroppen.
Att det kan vara så jäkla kallt och och blåsigt och att man alltid klagar över att det är så jäkla kallt och blåsigt. Jag menar, varje år kommer detta väder och någongång så birde man vara beredd på kylan och blåsten... :-)
Önskade direkt hem efter jobbet och gräva ner mig i soffan, men det blev en tur ut på stan trots allt. En sköterska önskade kolla om jag hade puls och blodtryck, så det var bara att larva ut i gen och försöka ignorera kylan, blåsten och människor som självklartska gå där jag vill cykla. Känner mig nästan som en superhjälte när jag kommer flygande längstmed gatorna iförd en silverfärgad jacka och på en guldfärgad bockstyre utan broms...

Förutom att det är en vanlig dag i almanackan så är det just detta datum som USA drogs in i andra världskriget. På morgonen, söndagen den 7 december 1941 anfölls Flottbasen "Pearl Harbor" på Hawaii av japanerna. Amerikanarna togs helt på sängen över anfallet och hade inte en chans att försvara sig. När planen lämnade Hawaii hade 2402 personer mist livet och USA kunde inte längre stå utanför...

Tack Wikipedia som gör mig lite kunnigare i olika ämnen :-)

#Blogg24