Tänkte att jag dagligen under en månad skulle utmana mig själv med att lägga upp en vardaglig svartvit bild...
Bara för att åter komma igång m "Tallugglan".
Nytt år, nya mål och nya utmaningar :-)

En slappade sambo i mitt sällskap medan Ivanhoe åter slåss för Rebecca heder...

Ett sista ögonblick

Ett sista ögonblick och ett sista inlägg.

Jag trodde när jag startade att det skulle bli lätt att skriva inläggen, men eftersom jag är den jag är så tröttnade jag efter halva månaden. Så det blev en paus på ett par månader innan jag orkade/ville avsluta.

Trots att jag älskar att skriva så har inte varit helt lätt att finna orden i de stundtals svåra utmaningarna, så jag är stolt över att jag fullbordade det  :)

Snipp snapp snus, så var denna månad slut!! 

Mina ambitioner

Det främsta målet som jag strävar emot är att bli helt friskförklarad och komma ut på arbetsmarknaden.  Jag vill kunna klara mig själv, kunna tjäna så pass att jag kan förverkliga vissa av mina drömmar.

Jag vill kunna ta körkort och köpa de saker som jag vill ha och som jag behöver.

Jag vill kunna unna mig saker, kunna unna mig onödiga saker men som gör livet lite roligare. 

Det här saknar jag

För stunden är det pengar :)  

Jag vill kunna ha tillräckligt för att köpa bäddsoffan som jag behöver…

Men om  vi inte ska prata om dessa tråkiga lappar och saknaden av riktig frihet (ett riktigt jobb= bort från soc = FRIHET!!), så saknar jag inget speciellt.

Men för att göra inlägget lite längre så kan jag nämna att jag saknar ett tak till min balkong.

Det hade varit underbart om jag kunnat sitta ute och lyssna på regnet utan att bli som en dränkt katt på köpet. Men även kunna slippa de enorma snöhögarna på vintern…

Ett sovrum som är ett par centimeter bredare saknar jag också.

Jag vill kunna vrida sängen, men det är omöjligt då det saknas en liten mini bit…

Men i övrigt så saknar jag inget speciellt. 

Mina rädslor

Rädslor har jag ett överflöd av då jag både lider av spindelfobi, höjdskräck och i vissmån även socialfobi.

Men den största rädslan är att stå kvar på min nuvarande plats. Att fortsätta vara ett ”Socialfall” resten av livet … 

Att aldrig kunna unna mig det lilla extra och att alltid tvingas vända på kronorna i plånboken. 

Min favoritplats

Min favoritplats har jag redan berättat om tidigare.

Platsen är klippan vid havet…

Stillheten, ensamheten och oändligheten…  

 En första

Den första lägenhet jag bodde i efter flickrummet var en hyreslägenhet i andra hand här i Norrtälje.

Jag gick andra året på gymnasiet och  flyttade till en 2:a som ägdes av en gammal kvinna som flyttat till ålderdomshemmet.

Jag hyrde den möblerad men efterhand så blev den delvis möblerad, då ägarens son hade nyckel till ”min” lägenhet och flyttade ut möbler medan jag var i skolan.

Jag kan erkänna att denna lägenhet inte var en av mina bästa idéer ,då jag var en mes som inte kunde säga ”nej” …

Med det menar jag att jag inte hade mod att säga emot då en kompis bestämde sig för att flytta in. Eller rättare sagt hon valde att ha min lya som ett litet kärleksnäste! Hennes mamma gillade inte hennes val av pojkvän, så de möttes i min lya.

Hon kallade sig min vän men använde min säng och sängkläder, de nätter som jag var hos mamma och jag betalade även för all maten som hon och pojkvännen åt…

Bägaren rann över när hon vägrade betala telefonräkningen efter att ha pratat med Göteborg ett par timmar…

Jag tog mina väskor,  återvände till flickrummet och vänskapen bröts.

Jag har inte pratat med henne sedan dess och jag saknar henne inte heller.

Jag lärde av misstaget och är mer kräsen sedan dess, både i valet av vänner och lägenheter. 

Det här får mig att gråta

Jag är inte den som gråter ofta!

För mig är tårar ett svaghetstecken (lärt den läxan under mobbningstiden i skolan).

Men när jag blir riktigt arg så sprutar tårarna okontrollerat.