Efter en paus på ett par månader har jag nu som mål att avsluta

30- dagars bloggen. 

Dag 15 = Mina drömmar

Mina drömmar är många, eller rättare sagt så har de varit många men åren har gjort att vissa förverkligats och andra har falnat i glömska.

Men en av de som fortfarande lever kvar sedan tidiga tonåren är drömmen att ge ut en bok. Jag vet inte om det är en riktigt tjock roman eller bara en novellsamling.

Men att se mina texter och ord mellan två hårda pärmar är en dröm som verkar bli starkare för varje år som går.

En annan dröm är att äga en ett hus ute i skärgården. En liten Faluröd skrivarstuga på en halvö just i kanten mellan hav och land.

Känna saltdoften i näsan och bara den oändliga horisonten som stör blicken.  

Den här veckan...

Den här veckan har gått snabbare än andra veckor.

Jag vet inte om det är för att det  har plockats bort timmar eller om det bara är för att allt funkar så vidrigt bra för mig att tiden bara runnit förbi... 

Det har varit läkarbesök, kul på jobbet dagar, fika med vänner, shopping och härligt kvällspyssel under flera kvällar.

Det har helt enkelt varit en toppenvecka!! 

I MIN HANDVÄSKA

Kortaste svaret hittils kommer här!  

Jag har ingen handväska!! 

Jag är en av dem som försöker knöla ner allt jag äger och har i fickorna på jackan och funkar inte det, så åker ryggsäcken fram.

Mina syskon 

Jag har den stora turen (eller oturen) att ha många syskon. Det finns vänner i min närhet som efter flera års vänskap fortfarande inte träffat alla mina syskon och som faktiskt inte heller håller räkningen på antalet syskon...

jag får ofta höra utrop som "Va!? Har du en syster också!?!?!"

Så detta inlägg är därför ett utmärkt sätt att pressentera alla mina syskon :)

Jessika född 1970 och är äldst i skaran. Hon bor i Stockholm med sambo och två kottar, varav den äldsta just tagit körkort och den yngsta just börjat skolan.

Jag är stolt gudmor till hennes lilltös och önskar att jag kunde ha henne oftare hos mig! 

Helena (det är jag!) född 1975 och den som fortfarande inte har en aning om vad hon vill bli när hon blir stor :) 

Patrik föddes 1979 och pluggar till lärare i Karlskrona.

Daniel Föddes 1981och är just nu på resa i Thailand tillsammans med flickvännen och deras lilla dotter Thea.

Mikael: född 1983 och är väll den som är mest lik mig till sättet. Den enda av mina syskon som jag faktiskt lyckats sälja för 1 krona :)

Mattias: Även han är född 1983 och är således Mickes tvillingbror, men de är olika som dag och natt. Matte jobbar som kock och pluggar för stunden även företagsekonomi. Han är även pappa till "Sprattelgubben", min favorit kille som ofta (men ändå för sällan) brukar vara hos mig och pyssla.

Detta är mina syskon och även om jag skulle kunna skriva en bok om dem, så nöjer jag mig med dessa rader.   

Det här hade jag på mig i dag

I dag var jag klädd i vanliga blåjeans och en grå tunika som påminner om "farfars tröja".

Älskar dessa jeans som är ett "arv" från Annie och även tunikan kommer därifrån.

Nu är jag åter tillbaka i 30-dagars bloggandet så nu fortsätter vi med dagarna :) 

Dag 9

MIN TRO

Min tro är en blandning av de flesta religioner. Jag har helt enkelt tagit det som jag gillar bäst och slagit ihop dem till en riktig "Maxetro". 

Även om jag både är döpt och även jobbat inom den svenska kyrkan, så vill jag inte kalla mig riktigt kristen. Jag kan erkänna att jag älskar kyrkor och tar gärna en tripp in i kyrkor om jag som turist besöker främande städer.

Även när jag under en sommar jobbade på kyrkogården på Björkö, tog jag vägen förbi kyrkan för att tända ett ljus. Att sitta på bänkraden längstfram vid koret, titta på den flammande lågan och njuta av tystnaden var ett perfekt sätt att samla tankarna efter en dag med ogräsränsning.

Detta ångrar jag

"Detta ångrar jag" är egentligen rubriken för dag 19, men jag har tagit mig friheten att ändra lite bland ordningen :) 

Det jag verkligen ångrar är att jag inte såg tecknen, innan det var försent!

Med tecknen menar jag alla de symtom som visar sig när stressen blir för stor och väggen är nära.

Jag vet nu när min gräns är nådd och hoppas därmed att jag lärt av det misstaget och slipper känna den smällen igen.

Det jag ångrar är att jag inte såg tecknen...

Kanske var det bara oturen som förde mig till den gränsen och kanske skulle väggen ha kommit förr eller senare i allafall, men om jag dragit ner på tempot så kanske jag inte skulle sitta just här i dag.

Att vara sjukskriven är ingen dans på rosor, inte heller att vara på väg in i arbetsmarknaden är någon dans. I allafall inte bland rosorna.

Jag lever med tron att allt hade varit annorlunda om jag inte gått in i väggen, om mitt liv fortsatt som jag planerat det.

I stället för att jobba med drömyrket, sitter jag och vänder på örena för att få ut så mycket som möjligt av dem.

Jag tvingas varje månad "tigga" staten om pengar och drömmer mardrömmar om att något ska hindra mig från att betala räkningarna i tid.

Den stress som är farlig för mig och som jag ska undvika för att bli frisk, vaknar jag med varje morgon och somnar med varje kväll.

Oron att en liten siffra ska bli fel i blanketterna jag fyller i, en liten siffra som gör att de futtiga kronor som jag tjänar på att arbetsträna inte dyker upp...

oron att minsta fel besluten som jag tar, gör min fattiga månad ännu fattigare. 

Hur normalt är det att ha en tjuga kvar i plånboken och tvingas välja vad den skall gå till? Kanske kunna köpa mjölk för att njuta av en kaffe, kunna ha mjölk i havregrynsgröten för att bli mätt... Eller kanske jag i stället ska låta den lilla lappen gå till tvättmedel för att i allafall kunna njuta av rena kläder... Vad är viktigast mellan de valen? Vad är viktigast för att min egen livskvalitet? Mjölk eller tvättmedel???

Jag ångrar att jag hamnade här!   

Min bästa vän

Åter en av de svåra frågorna och som jag verkligen måste fundera ordentligt på innan jag kan svara. Först måste jag nog fundera på vad en  bästa vän överhuvudtaget är… För mig är en bästa vän någon som ställer upp i vått och torrt . Någon som svarar i telefonen mitt i natten och som inte drar sig för att lämna sin egen fest för att vännen behöver henne…

Jag tror att jag snarar är den som har ett litet gäng av nära vänner som jag litar på och som står mig nära, men som inte har någon riktigt bästa vän… 

Jag vet inte om jag har någon som jag kan ringa mitt i natten och som orkar ställa upp när livet är ett helvete, allt känns svart och jag inte vet vad jag ska göra…

Jag har snarare vänner som alla ställer upp på olika sätt, där alla har olika styrkor och finns vid min sida vid mina olika kriser och humörsvängningar…

Men det var många år sedan som jag hade en bästa vän och som jag gjorde ALLT tillsammans med… Men efter hela grundskolan och gymnasiet som bästisar så visade det sig att inte ens hon var min vän, utan ytterligare en som utnyttjade min vänskap… Hon var bara en bättre skådespelare än alla andra och svårare för mig att se igenom hennes falska fasad.  

Jag har ingen bästa vän, men jag har vänner som jag älskar, dyrkar och behöver. Vänner som kanske inte alltid vet om hur mycket jag uppskattar dem eftersom jag alltför sällan berättar det för dem. Men jag hoppas att det kommer fram i mina handlingar…  Jag försöker ge tillbaka lika mycket till dem, som de ger mig.

Min bästa vän, är helt enkelt alla de vänner som finns runt mig och som orkar med den strulputta som jag stundtals känner att jag är.

Tack för att ni finns!!