Det känns som jag vandrar runt i 1 meter djup risgrynsgröt!

Jag är ensam i en öken av kladdig och kall gröt.

Vart jag än tittar finns det bara gröt runt mig, en hel värld av klibbig gröt som tränger in under min hud.

Vid vissa kliv går gröten bara till knävecket och stegen känns lättare att gå, men plötsligt göms en grop under allt det vita och jag får gröt upp till halsen och sitter fast...

I dag är gröten bara upp till midjan och jag kan ta mig framåt, det går inte fort och det är jobbigt, men det går framåt.

I går hade jag gröt upp till näsan och vid varje andetag sipprade det in gröt i luftvägarna.

En gröt förpestad med dåliga minnen, oro, dåligt samvete och en stank av egethat.

Paniken låg på lur hela gårdagen.

Panik över att snubbla, hamna under ytan, inte ta mig upp och drunkna...

Jag föll igår, det kan jag erkänna. Marken försvann helt under mina fötter och allt arbete, all smärta kändes förgäves.

Samtidigt som tröttheten fyller kroppen och det enda jag önskar är att sätta mig ner och vila och således drunkna, så finns det en liten bit av hjärnan som vägrar ge upp. En liten röst som säger åt mig att fortsätta framåt, ber mig att  fortsätta kämpa, för bortom gröten finns den trygga och fasta marken. Bara jag kommer till den gränsen så är gröten bara ett obehagligt minne och något jag kan lägga bakom mig...

Jag ser livbojarna komma flygande genom luften mot mig och jag grabbar tag i dem, håller fast ett tag bara för att sedan släppa.

Jag vill ha livbåtarna med mina vänner i närheten, men jag vill samtidigt lita på att jag är tillräckligt stark och kan klara mig själv.

För stunden är gröten svår att ta sig fram, men jag måste fortsätta kämpa. Jag ska fortsätta kämpa för framför mig väntar den fasta marken och målet är att komma dit.

Jag kommer att vara trött när  tryggheten väl är nådd, troligen även trasigare än jag är nu, men jag kommer att må så mycket bättre, för jag överlevde...