En bit framför dig står en evighetslång tegelmur. Själv sitter du i en bil som kör långt över hastighetsbegränsningen på våg mot muren. Både ratten och bromsen har låst sig… Vad gör du??? 

Kastar upp dörren, hoppar ut i farten och hoppas att du överlever fallet eller sitter du kvar med ett panikhårt grepp om ratten, blundar och bara väntar på den stora smällen, då ditt färdmedel utan minskad hastighet mosas mot teglet?

Upp som en sol och ner som en pannkaka… Det är mitt tillstånd för dagen. Vaknar hur pigg och glad som helst efter många timmars oavbruten sömn.

Men på bara ett par sekunder i kockkläderna så skiftar mitt humör och temperament och jag förlorar intresset för allt. Vill inget, totalt ointresserad av allt och totalt okunnig i allt. Självförtroendet sjunker till minus 30 och jag  känner plötsligt att jag inte ens är värd att andas samma luft som resten av klassen. Jag är ett rött UFO som placerats i köket för att lära mig laga mat... 

Från att ha varit fullt fokuserad och koncentrerad på vad jag gör och mitt liv så slår det plötsligt över och jag är åter vilsen i mig själv. Vet inte vad jag vill och har ingen aning om vad som händer runt omkring omkring mig. min klass kan likväl laga en soppa på begagnade skosulor, som på lila morötter... Jag orkar inte bry mig. Vet inte om jag vill skrika, slåss eller bara krypa ner i sängen dra täcket över mitt huvud och sova… Sova bort alla bekymmer, besvär och ”måsten”. Bara för en stund få slippa fundera över livet, framtiden och… nuet. 

Jag hänger inte längre med på vad som händer runt omkring. När är det tentor, när är praktiken och när är det studiebesök? Så länge jag klarar av att vakna i tid och komma ur sängen på morgonen är jag glad. Men hur dagen sedan blir har jag ingen aning om. Aningen så är dagen fylld av solsken, jag är på bra humör, skrattar, ler och är intresserad av att lära mig. Eller så är himlen fylld av tunga moln och jag är totalt ointresserad av allt.

Hade tenta i dag, omtenta är väll kanske det rätta ordet. Trots att jag vet att det är en viktig tenta att klara så vill inte intresset att lära infinna sig. Jag vet att jag som trögtänkt MÅSTE plugga extra hårt och läsa allting fler än ett dussin gånger för att överhuvudtaget klara av att minnas en liten del av det jag läst. Ändå så pluggar jag inte ordentligt, och jag vet att jag inte klarar av tentan om jag inte pluggar. Får jag inte godkänt på denna tenta har jag inte chans att göra om den förrän nästa vår, vilket betyder att jag inte blir klar med min utbildning i år.

Satt vid 14-tiden över ett prov med ord som jag så väl kände igen men inte kunde placera i rätt sammanhang. Vitaminer och mineraler är plötsligt bara ord vars betydelser jag totalt tappat bort.Sitter som en hjärndöd trädgårdstomte framför ett prov som jag under en bra dag kan utantill, men som nu bara består av en massa bokstäver som sammanlänkats till ord som är lika begripliga för mig som Kinesiska.  

Om bara någon vecka ska vi ut på en 7 veckors LIA (lärande i arbete) och jag har ännu ingen aning om var jag ska vara, eftersom jag inte vet vad jag vill göra och sju veckor är ändå sju veckor. Antingen så flyger de fram och man lär en massa eller så hamnar man på fel plats och tiden sniglar sig fram.

Nästa vecka ska vi ha ”hantverksprov”. Göra en förrätt, varmrätt och efterrätt av vissa utvalda råvaror som bedöms efter tillagning, upplägg, smak och utseende. Jag har inte ens börjat fundera över vad jag ska göra. Varför ska jag anstränga mig, när jag redan vet att allt kommer att gå åt skogen?!? Ska man förlora kan man lika bra förlora stort :)

Det värsta är att jag inte bryr mig! Jag skiter fullständigt i om jag går ut med godkänt eller ett stort rött ”IG” skrivet över mitt avgångsintyg.

Jag har slarvat bort chanserna jag fått och jag orkar inte ens bry mig.

På något sätt så känns det som om hela min blogg är fylld med dagar av deppighet, sotsvarta tankar och dåligt humör. Tro mig när jag säger att jag faktiskt har dagar då livet är underbart och det är såååå fantastiskt kul att vara en levande människa. Dessa dagar har dock inte varit många på sistone, men en vacker dag så kommer ni att få läsa om en positiv dag. Ha tålamod go vänner.

I mer vaket tillstånd än igår återgår jag till fortsättningen på gårkvällens blogg.

Jag var på Bio!

Vi hade tre filmer att välja på och det nästan självklara valet föll på ”Vantage point”, som dessutom visade sig vara bättre än jag trodde, även om jag inte riktigt skulle kalla det en thriller som det påstods vara.

Har du någon gång stått i en lång bio kö och inte riktigt varit säker på att få plats i biosalongen?

Funderat över om du i stället för att köa borde ringa och boka en biljett till filmen som du så gärna vill se och som du så tvärsäkert vet att alla andra också vill se?

Eller tvärtom! Du kommer in i biosalongen och inser att hade det inte varit för dig så hade kvällens film blivit inställd, eftersom det inte är någon idé att visa en film i en tom salong…

Hur känns det egentligen att vara ensam på en bio? Kunna sitta var man vill, prata och skratta utan att behöva vara orolig övar att störa övriga besökare, eller bli begraven i flygande popcorn…

När jag och Boel bestämt film funderade vi över om det behövdes boka biljetter, men vi chansade på att det skulle finnas två lediga platser i bio salongen och hoppade över bokningen. Gjorde vi ett rätt val som inte bokade biljetter? :)

Vid 20- tiden mitt i veckan påminner min stad starkt om en spökstad, som hämtad ur en scen i en  Stephen King film, där vampyrer och övernaturliga varelser tagit över den lilla kuststaden och förvandlat dess befolkning till ljusskygga zombies.

Så när jag och Boel strax efter 20 gick längst med gatorna var affärerna stängda, det var mörkt i butiksfönstren och vi var nästan ensamma på gatorna. Att köa utanför bion var inget vi behövde göra, utan det var bara att gå raka vägen fram till kassan, och eftersom vi var först in i salongen så fick vi även helt fritt välja sittplats. För att vara ärlig så kunde vi under hela filmen hopa runt som vilda dårar och kolla vilken plats som verkligen är den bästa, men det vore barnsligt att göra, så det gjorde vi inte   :) 

Ja det stämmer!! Det var jag och Boel som var de enda besökande på just den filmen. En hel salong för oss själva och hade stolarna varit armstödslösa så hade vi kunnat göra som hemma, ligga raklång och glo på film :)  

Tyvärr så måste jag nog erkänna att trots att vi var ensamma så förstördes upplevelsen av en pratglad idiot som lät käften gå i ett under hela filmen… och det var inte Boel!

Jag vet inte vad det är men jag tror inte att jag någongång  sett en hel film under tystnad  (utom på bio med fler än två besökande, där jag är livrädd för att störa och bli bombarderad med popcorn). Så fort handlingen står stilla så börjar min mun att glappa och den fortsätter att glappa tills någon säger till mig att knipa eller tills handlingen åter är så pass spännande att filmen åter får hela min uppmärksamhet.

De enda mörka molnen på min himmel i dag, är de moln som för dagen är där de hör hemma dvs på himlen. Tyvärr så var de fyllda med både snö och något som med livlig fantasi kunde liknas vid snö. Jag som under gårdagen gick runt och nynnade ”sommartider hej hej…” vaknade i morse med texten till ”sankta Lucia” ekandes i pannroten.

Hursomhelst så var dagen ovanligt bra och jag har inte varit på så här bra humör på evigheter. Mer avslappnad än på länge och 100% fokuserad på livet, dagen och plugget.

Bakade något som med kisande ögon kunde föreställa hamburgerbröd, som i mina kritiska ögon mest liknade en enorm katastrof, men som till min stora förvåning faktiskt blev godkända av teamet.

Efter en kul dag och avslappnad dag i plugget knatade jag hem till Bettan.  Hon håller i lagom långsam takt på att packa ner sin lägenhet i flyttkartonger, eftersom hela huset håller på med stambyte och jag har gått med på att vara adoptivförälder åt ett par av hennes blommor. I dag var jag dock inte hemma hos henne för blommornas skull utan för att skriva av ett recept. Blev för ett par veckor sedan bjuden på maträtten ”En Indier utan curry”, en hel vegansk rätt som bara var såååå god, och nu fick jag äntligen receptet (jippie!).

Senaste gången jag var på bio måste ha varit för närmare 2 år sedan, då jag såg en Beck film. Det är inte det att jag inte gillar filmer utan problemet är att jag inte gillar bio salonger, vilket i sig är ett problem när man går på bio :)   Men mitt stora problem är prassel från godispåsar, fnitter, skratt på fel ställen…  etc. etc. Ni vet hur det är. På något sätt så känns det mer prisvärt att hyra en rulle, köpa godis i vanlig affär och sitta under fällen i den egna soffan. I dag var jag dock på bio, klev innanför dörren strax före 22.30 och eftersom det är tidig morgon som gäller i morgon och jag är aptrött för stunden så blir det fortsättning följer i morgon av dagen blogg :)

Ha det

I dag när jag stod och blossade (som vanligt) utanför porten till mitt hus stannade en röd Volvo framför mig och en äldre man vevade ner fönstret. Han frågade mig vilka som bodde i huset eftersom det inte fanns några bilar parkerade på parkeringen så verkade det underligt om det var bostadsrätter… Jag förklarade att det numera var studentlägenheter.

Det visade sig att för ganska exakt 50 år sedan hade mannen muckat från LV3 och var nu tillbaka för första gången för att se det gamla militärområdet. Vi pratade säkert i närmare 15 minuter och han beskrev området som det sett ut när han gjorde lumpen på området och ställde frågor om byggnadernas användningsområde idag. Han berättade att hans fönster hade varit det bortersta på översta våningen, alltså hade det som en gång i tiden varit mannens sovsal numera är min grannlägenhet.

Jag som alltid varit intresserad av historia tycker att det var kanonkul att genom en direkt källa få reda på så mycket om mitt hus och området där jag varje dag tar promenader.

Tjenixen!

Sitter här och käkar råa köttbullar och glor på MTV. I dag är det 14 år sedan som Kurt Cobain tog livet av sig och musikkanalen hedrar hans minne genom att visa ”Nirvana-unplugged” på tv. Jag tillhör den skara av fans som upptäckte hans musik och texter strax innan hans död, men som blev besatt av Nirvana när nyheten om hans död explodera över världen.

Planscher, artiklar och interjuver om Kurt och Nirvana samlade jag i pärmar och askar som ett par år efter självmordet totalt glömdes bort. Självklart har jag alla Nirvanas skivor och självklart lyssnar jag fortfarande på dessa när lusten faller på. Men i övrigt så hamnade minnena längst in i ett skåp där de delat utrymme med lådor fyllda med min Europe samling och min Gn´r samling.

Nyligen hittade jag dessa bortglömda minnen och det var både vemodigt och kul att kolla igenom sin samling efter ganska många år.

Och nu så slår mig tanken, jag är äldre än Kurt Cobain någonsin kommer att bli…

Om jag fortsätter att tänka sånna underligheter så kommer min hjärna garanterat att gå åt skogen eftersom det finns en massa funderingar att lägga sin tanke kraft på.

Är en zebra vit med svarta ränder eller svart med vita ränder?? 

Vad kom först ägget eller hönan???

Varför hamnar en smörgås alltid med smörsidan nedåt om man tappar den??

Vart tar parstumpan i tvättmaskinen vägen??

Dessa är gamla klassiker, som verkligen tål att fundera över (eller inte)  i nattens sömnlösa timmar. Jag har dock en annan underlighet som jag funderat mycket över sedan jag flyttade till lyan. I mitt fasta kabelnät så ingår bla Discovery. Inget underligt med det, men jag bor alltså utanför Stockholm och får enbart in den norska Discovery…  Inget illa om Norge eller det norska språket som är otroligt vackert, men jag har under vissa program svårt att förstå vad som sägs (speciellt om jag är trött) eftersom det pratas på norska, textas på norska (det har hänt, inte ofta men det har hänt)  och vad nytta har jag av den norska reklamen när vissa saker som man (läses jag) faktiskt vill ha, men inte kan köpa för att de bara finns i landet i väst??

Åter till dagen. Lillskruttan hade kallas och självklart för mig så skulle jag gå på hennes födelsedagskalas. Självklart för mig i alla fall. Men enligt alla andra så har jag tydligen meddelat att jag inte skulle komma, att jag bokat in annat. Blev bjuden via SMS och skickade tillbaka att jag hade annat att göra…  Enligt mitt minne har jag ingen aning om att jag ens fått SMS, än mindre att jag skickat svar. Så alla blev jätte förvånade att jag dök upp, det vill säga alla utom jag, eftersom det för mig hela tiden varit en självklarhet att jag skulle gratta lilltjejen.

Och eftersom jag tydligen tackat nej eftersom jag bokat annat, så undrar jag var jag egentligen skulle vara någonstans i dag…  Hade jag något möte inbokat? Skulle jag egentligen suttit barnvakt, eller ätit middag hos någon??  Sitter det just nu någon skitförbannad person och väntar, på att jag ska höra av mig, eftersom jag aldrig dök upp på bestämd tid?

Mitt minne har aldrig varit bra, men just nu är jag glad om jag överhuvudtaget minns mitt namn när jag vaknar på morgonen. Jag menar bara, att för mig vore det inget underligt att glömma mitt eget namn eftersom jag under samtal med banken glömde mitt personnummer men kunde rabbla mitt bankkonto utan fusklapp och hur normalt är det?

Hursomhelst så var dagen kul, tårtan mycket kanonrosa, men mumsigt god och sällskapet trevligt. Josefin och Elias lekte och hade jättekul när den första blygseln gått över, även om jag dök upp som lite av en vilsen kattunge på syrrans trappa, så tryckte släkten ihop sig och jag fick sitta på en stol vid bordet. Jag försökte vara trevlig och hänga med i samtalen som flödade kors och tvärs över bordet, men jag var inte riktigt mitt vanliga jag. Har möte med psykologen på tisdag och hoppas att hon tar mina problem på allvar eftersom jag snart inte orkar med mig själv längre. Att ha dåligt minne är en sak men att inte ha något minne alls, är en helt annan sak...   

Efter mycket funderande så vågade jag mig ner på stan med min ”nya” cykel. För att vara ärlig så har jag stor respekt för trafiken i gående tillstånd, men cyklandes känner jag ren och skär panik!

Inte blir paniken mindre av att det var minst 5 år sedan som jag cyklade med bockstyre. Och jag anar nu hur en nyfödd kalv känner sig när han reser sig för att ta sina första steg i livet… Sååååå  vingligt och osäkert. Jag kan erkänna att jag övningscyklade i källarkorridoren igår när däcken och bromsarna var fixade :)  

Minns min första cykeltur genom Stockholm.  Att jag kom fram till målet var mer tur än skicklighet och jag vet inte hur många skyddsänglar jag hade vid min sida den dagen, men de var garanterat flera än en.

Jag och en kompis kom på att vi skulle cykla från Hammarbyhöjden till ”Plattan”. Jag fick låna hennes mammas cykel som var ett par storlekar förstor för mig och sedan bar det av.

Ulrika cyklade först och jag hade fullt sjå att hänga med i hennes fart. Jag hade/har totalt noll lokalsinne och hade ingen aning om vägen. Jag  hade dessutom sånna problem med att se vart hon cyklade att jag totalt ignorerade trafiken och övergångsställen som visade rött…  Bilar kom från alla håll och kanter, de  tutade och svor när jag Swisshyade (är det rättstavat?? ) förbi i min panikslagna jakt att inte tappa Ulrika ur sikte. Hon å andra sidan hade inte en aning om min situation. Jag kom fram till "Plattan" med livet i behåll, även om jag inte har en aning om hur tusan jag tog mig hem därifrån, så lever minnet av den cykelturen kvar som en litet skräckfilm  i mitt minne, och det är väll ganska mycket av den känslan som infann sig när jag på trevande hjul vågade mig ner på stan.

Under mina promenader i omgivningen har jag hittat massa roliga genvägar som nu under eftermiddagen kom till användning,  då jag i mina försök att lära känna cykeln, försökte undvika stora vägar med många bilar så gått det gick.

 Även om både bilister, cyklister och vanligt folk kan skriva under på att jag troligen är en fara både för mig själv och för alla andra levande väsen som råkar komma i min cykelväg, så kom jag både ner på stan och tillbaka till lyan med både livet och cykeln i behåll.  

Har upptäckt att min 12 växlade cykel i själva verket bara har två växlar (hur jag får in de andra ska jag undersöka i helgen) men för stunden har jag bara fått in tung och vidrigt tung växel. Ett annat problem är att jag även verkar ha problem med frambromsen, som inte riktigt vill ta så bra som jag önskar att den ska ta, men det kunde vara värre! Jag får vara glad som slipper bromsa med hälarna …

Läste på Text- tv att Scott Weiland blivit sparkad från Velvet Revolver… Hade hoppats få se VR i dess nuvarande form, men som vanligt är jag försent ute. Bara funderar över vem det är som kommer att ta över efter Weiland i VR.

I dag har min Väddöfolkhögskolakompis  Nanna namnsdag och just denna dag för 5 år sedan föddes världens sötaste lilltjej. En liten ängel med dolda horn (en boktitel av Margit Sandemo)

Jag blev ”återigen” moster och även världens stoltaste gudmor. Grattis lillskruttan på 5 års dagen!!!

Dags att ta ett sömnpiller och knoppa.

Om jag kan alla repliker i "Skrållan, Ruskprick och Knorrhane", betyder det att jag måste skaffa en ny hobby??