Om jag tar ett litet piller och krypa ner under filten så kanske huvudvärken försvinner till i morgon... Hoppas på det i allafall.

Min bror ringde i morse.

”Har du läst tidningen?”

”Öhhhh… nej.”. svarade jag, fortfarande halvt kvar i novellen jag skrev.

”Hittade en artikel eller liknande och kom genast att tänka på dig…”

”Jaha?” sa jag och funderade på om Skansen kanske sökte nya sjölejon eller liknande och brorsan tyckte jag skulle söka platsen…

För att göra en lång historia kort så hade han hittat tips/artikel om en ny Internetsida som går ut på att få okända författare publicerade och det är svenska folket som bestämmer genom att gå in och rösta. Han ville att jag skulle kolla upp sidan och sedan skicka in alla texter jag hade på datorn.

För att göra historien ännu kortare så finns nu en av mina texter ”En plats full av minnen” att läsa på den sidan.

Så hoppa in på sidan, läs och kommentera min text och alla andras texter !!!

http://www.kapitel1.se/

 För att läsa min text gå hit!!  En plats full av minnen.

En lat dag, en seg dag eller bara en grå dag?

I dag ska jag inte sätta näsan utanför dörren utan bara sitta vid datorn hela dagen. Jag MÅSTE skriva, ändra och förbättra novellerna.

Börjar känna lite stress över att timmarna går så otroligt vidrigt fort!

På fredag ska jag skicka in alla noveller till Alva så hon kan läsa dessa till handledningen nästa fredag.

Vaknade sent av att jag inte kunde andas. STÖRT FÖRKYLD!!!!

Kollade ut genom fönstret och det vad grått, grått och grått ute. Tvingade mig i kläderna för att åka ner till Af och lämna in min närvarorapport. Klev ut genom dörren och det regnade! Bara traska tillbaka upp till lyan och leta fram den vatten täta prasseljackan och sedan åter larva ner till cykeln.

Upptäckte att det faktiskt är skönt att cykla när det regnar. Jag har cykelvägarna för mig själv :) Inte en enda cykel var ute, inte ens hundarna ville vara ute oså det fanns inte en enda promenerande idiot att muttra åt :)

Jag kunde köra som jag ville för det fanns inte en kotte som skrek efter mig oj så lugn och skönt det var :)

Efter Af rullade jag förbi hemma hos Ylva som för veckan har Anna på besök. Kanon kul att träffa sin gamla klasskompis igen. Så vi snackade skit, fikade, glodde på film (go´da yxskaft) och käkade pytt i panna. Ett par trevliga och avslappnade timmar hos Ylva.

Sitter nu och lyssnar på stormen utanför, studerar ljuslågan som dansar och funderar. Funderar på om jag ska börja på den nya novellen "Det bor ett monster i min familj" eller om jag ska fortsätta att fixa ordning "En plats full av minnen"... En kopp kaffe kanske hjälper mig att välja rätt :)    

Kursdagens absolut sista dag. Två noveller återstod och därefter snack, kurstips och hur vi kommer vidare med skrivandet.  

Så någon som kan gissa vad fröken smartplanet gör???

Jag lyckas med konststycket att försova mig… med 2 timmar!

Hur smart är det på en skala? Fem minuter i åtta var jag på benen men då var det redan för sent att komma med den planerade bussen, så jag tog det ”lugnt” och han med 8.30 bussen i stället.

I stressen som försovningen orsakat fungerade inte min hjärna riktigt normalt och jag skulle inte alls gå av vid T-centralen utan vid Östermalmstorg. Dessutom så travar jag upp vid helt fel uppgång och kände mig bara en aning vilse och borta (eller snarare totalt snorförvirrad)

Fick syn på en liten busshållsplats som till min lycka hade ett välbekant nummer och som skulle ta mig hela vägen till Skeppsholmen. Dessvärre är det söndag och jag hade missat bussen med 4 minuter och det skulle dröja 20 minuter till nästa. Så istället för att börja vandra mot målet och riskera att bli än mer totalvilse eftersom mitt lokalsinne som bekant inte existerar mer än som en svag skugga hos mig, så tog jag det säkra före det osäkra och ställde mig som levande staty i kuren och väntade. Efter en mycket kall stund och ett par tusen tankar  som for förbi hjärnan utan att stanna någon längre stund så kom äntligen bussen och jag var äntligen på rätt väg.

Eftersom jag tyckte att det var tillräckligt pinsamt att knata in och störa lektionen en hel timme efter det att vi startat så nöjde jag mig med att berätta att jag försovit mig.

Annars förflöt dagen som den skulle. Och på eftermiddagen började det stora kramkalaset och alla lovade alla den stora lögnen som inte en enda troligen kommer att hålla. – Självklart ska vi hålla kontakten!!!! 

Vid en kvart över tre så var jag ute på gatan igen och började knata mot stan. Jag skulle träffa Micke för att göra sällskap till far eftersom det var hans dag (farsdag).

Tyvärr så var Micke fortfarande på landet när jag slutade i skolan och det skulle dröja närmare 2 timmar innan han ens var i närheten av mig. Han tyckte att vi skulle träffas vid Odenplan och därifrån ta oss till Solna.

Med tunnelbana hittar jag nästan överallt i Stockholm, men med en bussremsa som bara kan ta mig till Solna och sedan till Norrtälje, hade jag inte råd att ta tuben utan fick använda apostlahästarna, vilket bara kan ge ett resultat. Jag som kan gå vilse på en toalett ska inte ut i skymningen i Stockholm… inte utan karta och ledarhund!

Att ta mig från Kungsan till Odenplan i gympaskor = omöjligt uppdrag.  

Jag kom till Norrmalmstorg, hittade ”gyllenemåsen” som gav mig en stor kopp kaffe och ett hörn att dricka drycken på.  Där satt jag i sällskap av mitt kära kollegieblock och väntade på att hjälpen i form av bror skulle anlända. Efter närmare 2 timmar ringde han och berättade att han var innanför tullarna  och ville att jag skulle ta mig till Odenplan. Jag lämnar således min trygghet på Donken och travar ut i mörkret. Kommer på den smarta idén att jag frågar efter närmaste vägen på pressbyrån. Jag fick av den trevliga tjejen att smidigaste och lättaste sättet var att knata till T-Centalen och ta tuben till Odenplan. Tackade för det och lämnade Pressbyrån. Hittade strax bakom pressbyran en liten hållplats som det till min lycka stod Odenplan på och för att göra min dag ännu bättre så kom bussen precis när jag stod där. Så jag hoppade på och sedan hittade jag tillslut brorsan.

Vi köpte lite fikabröd och tog bussen till Solna. Knackade på hos en förvånad far som trots flera påminnelser inte hade en aning om att vi skulle komma. Stannade där i närmare timmen sedan var jag äntligen på hemväg.

Upp klockan 6  för att hinna med åtta bussen ner till Stockholm. Jag är huvudläsare för Petras text och har skrivit en analys på närmare 4 A4 sidor.

Hade en mardröm i komikens tecken i natt.

Petra var inte nöjd med min analys. Hon klädde ut sig till tomte och jagade mig genom Norrtälje och försökte träffa mig med ärtor från en slangbella…

Jag var inte speciellt lugn när jag vaknade och oron var befogad. Jag skulle redovisa Petras text efter lunch men före det så skulle Tina recensera min text och sedan skulle Tina få sin text genomskådad och därefter var det min tur att hålla tal. Problemet var bara att Tina inte var på plats utan hemma och jobbade i stället, vilket gjorde att jag var först ut. Oförberedd och livrädd. Jag svamlade och gjorde ett så löjligt intryck att jag är förvånad att jag inte avrättades av de andra. Inget av det som jag skrivit blev sagt och jag önskade bara att stolen jag satt på skulle få vingar och försvinna ut genom takfönstret med mig, på sin rygg. Mådde dåligt resten av dagen och ännu värre på bussen hem. Jag skrev hela resan på ett ursäkta brev till Petra. Hennes text var värd så förbaskat mycket mer än det jag hade gett henne. Om jag kunde göra det misstaget ogjort så skulle jag så förbaskat gärna göra om det på ett bättre sätt.

Hamnade i Norrtälje vid sju och upptäckte på vägen dit att min cykelnyckel var borta. I hopp om att den fanns på skolan så blev det till att ta en promenad hem. Duscha, hoppa i kläderna, leta nyckel till ”Svarta djävulen” och rulla ner på stan. På ”G” fanns redan Karin, Lola  och ett gäng mycket högljudda bordsgrannar. Ju fler minuter som passerade desto mer dricka fick de i sig och deras röster blev än högre och än mer irriterande. Jag beställde ”Kyckling toast” som var underbar och en stor Cola. Min plånbok blev ganska mycket tunnare men det var det nästan värt. Helt värt hade det varit om jag varit vid medvetande också. Jag var så vidrigt trött och har fått utskällning av både Karin och Lola, att jag inte sa ifrån och i stället stannade hemma för att sova. Men ett löfte är ett löfte och jag VILLE ha kul. Vi har känt varandra i närmare 10 år och inte varit ute tillsammans en enda gång. Jag ville vara med och jag ville ha trevligt och jag hoppades att jag skulle vara ett trevligare sällskap än jag troligen var. Men jag gäspade i alla fall inte  :)

Strax efter 22 var jag hemma och en kort stund efter det sov jag i soffan, utan vare sig täcke kudde.  Även om klockan var ställd så hade jag inte ens orkat ta av mig annat än tunikan som är för fin för att sova i.

Om jag orkade skulle jag berätta om två fullspäckade dagar, men jag är så trött att jag snart inte längre vet mitt namn, så det får vänta till en annan dag.

Ska upp vid 6 snåret i morgon och eftersom natten inte innehöll så mycket sömn så hoppas jag att jag slocknar direkt.

Somnar som 32 -åring och vaknar som 33 –åring. Fyra grattismess innan jag ens slagit upp mina stora blå  :) 

Sedan kom ytterligare grattismail upp på datorn och plötsligt så kändes det som om jag hade väldigt många nära vänner ;)

Lagom till lunchtid  så blev det (otroligt nog) lunch med Karin. Hon hade med sig ett sött grattiskort från Emma och ett litet inslaget paket som visade sig innehålla en bok som jag önskat länge men inte fått tid/ork/minne att köpa själv. ”Flodhästen i vardagsrummet” av Tommy Hellsten.

Det är en bok om beroende och medberoende. Vad som händer med barn som växer upp i skuggan av alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, incest, våld eller andra former av utsatthet.

Efter lunchen lufsade vi runt lite och bokade bord på ”G” till lördagskvällen, innan våra vägar skildes och jag hamnade på bussen till vår vackra huvudstad.

Första dagen på sista distansträffhelgen. Mycket skulle gås igenom och väldigt mycket skulle sägas.  För varje träff som gått så har ärligheten och uppriktigheten blivit allt större och vi har alla utvecklats något otroligt.

Jag har fått tips och idéer från alla och dessa är verkligen saker som jag försöker tänka på när jag skriver mina noveller och texter. Jag vill verkligen bli en bättre författare och jag vill veta mina svagheter för att kunna göra dessa till mina starka sidor istället. Det krävs styrka för att lämna ut så mycket av sig själv som vi faktiskt gjort inför varje träff. Alla texter speglar sidor av oss själva som ytterst få kanske fått se och dessa texter ska man få analyserade och nerplockade i microsmåbitar och i hopsatta igen. Allt ska tolkas och varje ord analyseras, smakas på och kanske bytas ut till bättre passande ord.

Och eftersom vi är olika personer så har alla sitt eget sätt att läsa texterna på, alla har olika bakgrund alla har olika åldrar och alla har vi olika intressen.

Av en text kan det finnas 11 olika tolkningar och alla tolkningar är lika riktiga. Men det är viktigt för textförfattaren att veta hur just vi upplever texten eftersom det finns saker som hon/han har missat. En 18 -åring kan inte till 100% veta hur hennes 88 - åriga huvudperson  pratar eller tänker och då kan det vara bra att få texten analyserad av en äldre person som kanske lättare kan sätta sig in i huvudkaraktärens kropp.