Direktlänk till inlägg 7 mars 2009
Nu går det inte längre att ignorera förkylningen och det är lika bra att erkänna att näsan faktiskt rinner och att lungorna fått ett underligt pipljud.
Så nu är det bara att placera hushållsrullen på bordet och leta fram astmasprejen som jag inte använt sedan förra förkylningen.
Fick i går ett tips på hur jag ska kunna förbättra "Borttappat liv" och efter att funderat på idén hela natten satt jag mig vid datorn för att genomföra ändringarna. Allt gick som planerat i två timmar och jag kom riktigt långt, när jag av misstag tryckte på fel tangent och texten återfick sin ursprungliga text.
Alla ändringar försvann!
Helena muttrade ett par oskrivbara svordomar och började om.
Allt gick superbra i ytterligare någon timme tills hon begår samma misstag igen.
I bland är jag så trött på att vara Helena.
I stället för att bara svära lite fint så kom jag på att jag kan kopiera sidorna jag ska ändra och göra ändringarna på Word i stället och sedan klistra in skiten där de ska vara.
Då hittade jag nästa "roliga" sak. Min roman har blivit underlig... Okej, mer underlig än den redan var om man säger så.
Mitt i texten på alla sidor från och med kapitel 3 så täcks texten av en vit ruta och går således inte att läsa... Suck!!!
Helena är inte på humör för dessa problem.
Ska sätta mig i ett hörn, skruva upp volymen på stereon så jag bara hör Nickelback och inget annat ljud och därefter ska jag lägga pannan i djupa veck och fundera.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...