Annie frågade hur det går med min roman och eftersom hon är nyfiken och jag kan ge lite reklam för mitt projekt så kan jag lika bra blogga om det istället för att svara Annie med ett privat meddelande.

Fick ett förslag för ett par dagar sedan från "Siwan"  som föreslog att jag kunde göra min text starkare genom att skriva i "jag" form i stället som jag under 21 kapitel gjort, skrivit i tredjeform.

Så jag började ändra ett kapitel och eftersom den (i mitt tycke) blev bättre, så fortsätter jag. Men det är jobbigt eftersom "jag" blir starkare och jobbigare att skriva. Jag pratar inte längre om någon annans liv utan om mitt eget liv och det blir mer som min egen historia...  Även om MYCKET är påhittat så blir den på något sätt ändå mer privat. Jag kommer dock inte att lägga upp ändringarna på "Kap1" förrän jag ändrat ca halva texten.

Stundtals funderar jag på vad jag gett mig in på och varför jag fortsätter. Hur i helskotta kan jag tro att jag kan skriva och varför skulle någon läsa det som jag skrivit för?? Snacka slösa andras tid genom att be de läsa mina underliga tankar.

 Men på något sätt så försvinner de dåliga tankarna när jag läser trevliheter om min roman i min e-mail.  

 ***********************''

Ger nu ett litet smakprov på början av boken och den ändrade delen:

Borttappat liv

"Panik! Ren och skär panik. Det fanns inga andra ord än dessa för känslan som jag kände.

Jag fattade inte varför jag var där och än mindre vad det varit som fått mig att hamna just där. Det som för en månad sedan hade verkat som en bra idé, kanske i själva verket varit ett av mitt livs största misstag.  När jag nu stod mitt i verkligheten var detta det sista stället i världen, jag ville vara på.
Men om jag vände på klacken och lämnade rummet skulle de pengar jag betalat vara förlorade.
I stället böjde jag nacken bakåt och formade läpparna till ord som bara jag självs kunde höra.
En bön om styrka och mod att överleva den prövning som jag stod inför.
En kort stund kom funderingen på hur jag i andras ögon såg ut med de blå ögonen var hårt ihop pressade, det osminkade ansiktet var vaxblekt och hela mitt kroppsspråk som borde ha skrikit avståndstagande.

Jag ville inte, men tvingade mig själv. Jag var så otroligt feg, men om jag inte skulle våga detta steg så hade de senaste åren varit bortkastade år.
Jag var starkare än jag någonsin varit och eftersom jag inte kan förändra det förflutna så måste jag lära mig att leva med händelserna."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...