Direktlänk till inlägg 7 april 2010
Var hos läkaren i dag. Åter en ny läkare som hade noll koll på vem jag var och vad jag gjorde där. Jag har verkligen tröttnat på att fnatta runt bland vita rockar och bli mer och mer förvirrad. På dessa tre år har jag haft fem olika läkare som alla sagt olika saker och som har alla svaren på mina frågor… Svaren varierar dock beroende på vilken läkare som jag träffar.
I dag var i alla fall min huvudfråga om jag kunde öka concerta dosen så min hjärna kan börja fungera normalt.
När jag gick ut genom dörren efter 45 minuter hade jag fått i läxa till nästa gång, att fundera över om inte en mer drastiska metoder behövdes… mot min övervikt!!
Jag pratar en sak och läkaren en helt annan sak.
Kan någon förklara för mig vad min övervikt har med ADD att göra! Jag har varit överviktig hela mitt liv och bara den elaka skolsköterskan i grundskolan hade mage att behandla mig nedlåtande genom att försöka få mig att banta (det är inte henne jag har något emot, bara hennes sätt att hantera saken på).
Nu har jag börjat på gym, gått ner i vikt av egen maskin och plötsligt kommer en massa förslag och råd om att jag kanske borde fundera på magsäcksoperation.
Kan jag inte bara få bli lämnad ifred och testa denna metod innan en massa råd ges till mig?
Inget ont om magsäcksoperationer och jag känner många som gjort dessa och som under året som ska upp på operationsbordet.
Men jag ser operation som en sista utväg att ta till när inget annat fungerat.
Jag är inte där ännu utan har ett par saker kvar att testa innan jag väljer att lägga mig under kniven.
Jag går på gym och jag har ändrat mina matvanor.
Sakta men säkert så går jag ner i vikt och jag gläds åt varje kilo som försvinner från min elefantkropp.
Visst vill jag bli smal NU, men en operation är inget för mig, i alla fall inte för stunden.
Att det dessutom fanns en liten praktikantläkare under utbildning på besök och denne lilla kotte satt i ett hörn och gjorde inte ett väsen av sig. Han förde inga anteckningar och hade inte en enda fråga som han funderade över. Så antingen visste han redan allt eller så var han såååååå otroligt ointresserad av mig och mina problem att han inte ens orkade bry sig.
Jag har haft läkarstuderande på besök tidigare och dessa har alla suttit med papper och penna i högsta hugg och ställt frågor.
Men denna lilla kotte satt bara i hörnet och stirrade… kan lova att det var ganska irriterande att hela tiden känna sig utstirrad av en mussla.
Hur som helst så var min förvirring än större när jag knatade ut från läkaren än när jag gick in genom dörren.
Detta var min morgon, hur var din??
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...