Direktlänk till inlägg 22 mars 2013
Har nu gått över i min andra vecka som sjukskriven.
Ingen väckarklocka som ringer, men vaknar fortfarande innan tuppen.
Lugna promenader med grannen har det blivit många av, ingen stress och som ofta avslutats med en kaffe.
Känner ändå att jag har för mycket irritation och hjärnstress för att dessa stilla promenader ska hjälpa, men bara att komma ut i friska luften är underbart :)
Jag trodde att timmarna på soffan framför teven och dåliga B-filmer skulle öka, men det har blivit tvärtom, vilket är skönt och possitivt.
Jag försöker att släppa jobbet, men det är svårt...
Jag vet att jag måste ge mig tid, tid att slappna av och läka men det är svårt när jag vet att de andra jobbar häcken av sig pga att många är sjuka. Jag VET att jag inte är till någon nytta om jag kommer tillbaka för tidigt men...
Jag försöker att bli mer egoistisk och sätta mig själv i första rummet, men det är svårt när jag liksom alltid skjutit undan mina egna känslor och behov och satt andra före.
Jag måste lära mig att säga "nej", lära mig att acceptera att jag inte kan eller orkar allt och försöka komma underfund med vad jag vill... Men det är svårt!
Lika svårt är det att faktiskt se hur utnyttjad jag blivit genom åren, av vänner, arbetskamrater och andra som VET att jag kommer att säga "ja" innan de ens ställt frågan. Det är så lätt att utnyttja snällheten...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...