Direktlänk till inlägg 9 januari 2016
Min kisse börjar bli gammal och han är inte samma kisse som han varit. Gången är stelare, pälsen är större än kroppen och han är inte lika social (mot mig) som han varit. Fortfarande ligger han utsträckt vid min sida varje kväll innan jag somnar. Utsträckt så min hand kan klia hans mage, med ena benet under min arm och den andra över min arm så min hand når hans bröstkorg. Men han spinner inte, som han brukade göra. Bara suckar djupt och somnar...
På dagarna ligger han hoprullad som en kanelbulle och oron i hans kropp gör att han byter sovställning ofta, den riktigt avslappnade och tunga sömnen märker jag inte av. Han äter fortfarande som ennliten häst, i alla fall om det är blötmat eller om godispåsen prasslar. Men han är inte samma kisse som han var...
Hur vet jag när jag ska släppa honom?
Hur vet jag att han inte lider?
Mitt samvete säger att det börjar bli dags att tänka på hans slut, men mitt hjärta försöker övertyga mig om att han bara har en liten svacka, en liten depression som snart kommer att gå över. Men hans ålder gör att han aldrig kommer att bli yngre och jag känner mig egoistisk om han får lida bara för att jag inte vill förlora honom.
Så svåra val och så stor smärta...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...