Direktlänk till inlägg 23 mars 2018
Fredagskväll mot ledig lördag...
Det är jag, två sovande katter, en "Irish Coffee" och värmande torgvante på ond hand.
Jag hoppas verkligen att det är vädret, vindarna och den korta tid som gått sedan op, som fortfarande känns i handen.
Många har sagt att jag kommer känna av brottet flera år framåt, andra säger att det kan kännas resten av livet ... Känns ju kul :-/
Med tanke på att lederna i fingrarna redan värkt i så många år att jag börjat vänja mig vid att alltid känna lite värk, gör ju inte direkt att jag ser fram emot ett liv med konstant handledssmärta. Dämpar värken med värmande vante, handledsskydd och försöker att hålla handen i stilla läge, men jag har så otroligt svårt att sitta stilla och göra inget. Så det slutar alltid med att jag gör för mycket och frågar mig själv vad jag pysslar med :-)
De Oxycodine jag fick utskrivet innan op (när det verkligen stod klart att min smärta inte var påhittad) i december, har jag fortfarande kvar av, men jag vill hålla mig ifrån dem så mycket som möjligt.
Dels så är de beroendeframkallande, dels klassade som drog men framförallt så är det enda tabletten som tar bort smärtan helt (samt även gör mig trött som sjutton, så endast tillåten på kvällen) och då vill jag spara dom till riktigt krisläge.
Kanske feltänk, men tar de slut så är de slut och receptet kan/vill inte förnyas i första taget :-(
Fredag. Klockan närmar sig midnatt och jag känner i dag mer än på länge. Om det är f.d brottet eller annat försöker jag fortfarande finna, men just för stunden är det handryggen som ömmar vid beröring och ett svagt pulserande av smärta genom benen i fingrarna. Känns knappt förrän det är borta, bara anas...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...