Sätter upp ett glatt leende, svarar glatt på tilltal och hoppas att ingen säger/berättar något sorgligt för då rasar masken från mitt ansikte och verkligheten visas upp.

Att vara i en djup depression och till på köpet få dödsbud är tuffare än tufft och när alla "måsten" är klara blir det många timmar kvar i mörkret och tankarna. Lägenheten uppsagd och utplockat. Inga fler beslut att fatta och verkligheten kommer ikapp mig.

27 dagar sedan pappa dog och jag försöker övertyga alla (och även mig själv) om att livet börjar bli lättare, sorgen ebbat ut och det börjar kännas okej... I själva verket är det grått, mörkt och... så in i helvete jobbigt!
Och för varje dag så blir det jobbigare och jag tror ingen verkligen vet hur jävla tufft det är att vara jag, för stunden.

Antidepppiller verkar inte funka och Löftet till min läkare att bara ta 1/2 insomningstablett på kvällen och bara under veckorna är brutet sedan ett par veckor och ändå ligger jag och vrider mig i sängen, omöjligt att sova och när jag väl somnar är oron kvar och sömnen lättare än jag önskar. Lever med en trötthet som jag inte kan sova bort, tankar som maler i oändlighet och tårar som sprutar i de mest oväntade stunder.
Att träffa människor är jobbigare än normalt och varje tvång till möten tar på kraften, ändå försöker jag hitta något att se fram mot, något som kanske kan skingra dimman i mitt inre. Något litet som tar bort tankarna på sorg, död, smärta och ensamhet.
Vårruset bokat och klart, hur jag nu ska fixa så många människor på samma ställe. Planering inför nyinvigningen av lokalen och oro hur jag ska hålla paniken på avstånd. En kväll på OK med vänner och ett band jag bara höra lite av tidigare...
Känner inte alls för att vara social, men är valet att ruttna bort ensam i lyan utan socialt liv bättre?

 

Sara

17 maj 2016 22:19

Så starkt skrivet. Nej, vi kan nog aldrig förstå hur det är att vara du, men du låter oss läsare verkligen ana bredden och djupet i smärtan och mörkret. Tänker att 27 dar egentligen är en superkort tid i din situation. Att sörja, sakna och hantera skuldkänslor tar den tid det tar, och jag gissar att det tar extra lång tid när du dessutom lever med depression. Önskar dig små och växande glimtar av ljus, hopp och djup, rogivande och läkande sömn så småningom. <3

http://SarasGoda.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...