TALLUGGLAN

Alla inlägg under mars 2008

Av helena - 31 mars 2008 00:11

Helgen var ovanlig för att vara en av Helenas helger. DVD kväll hos mig… Låter kanske inte som det roigaste man kan göra en lördagskväll, men det är just såna saker som jag älskar. Pubben med sprit, packade människor och hög musik är inget som lockar mig och det beror inte bara på att jag för det mesta är äldre än alla som dras dit, utan utelivet har liksom aldrig varit ett stort intresse. Tacka vet jag en bra film, chips och galet snack/ fnitter attacker i sällskap med människor som jag verkligen bryr mig om och som jag anser vara värda att släppa in i min privata sfär.

De jag släpper in och betraktar som riktiga vänner är mycket få till antalet, eftersom jag av erfarenhet vet hur ont det gör när man berättar förtroligheter och dagen efter vet alla en hemlighet. Rykten startar så lätt och snabbt men att få stopp på dom är  näst intill omöjligt. Det är så lätt att ett litet ord förstör vänskapen och man känner sig sviken förrådd, övergiven, sårad och såååå  otroligt ensam.

Kanske är det inte ord/saker och handlingar som är menade att såra, men som  missuppfattas och följden blir att man sitter i ett hörn av soffan, funderar över vad det är som händer och undrar om ens närmaste vänner egentligen känner en över huvud taget.

Om jag träffar mina vänner över en middag skulle de flesta aldrig komma på tanken att bjuda på pizza, med mycket oregano och tomater eftersom ”alla” vet att jag inte ätit pizza på 25 år, spyr av oregano smaken och är allergisk mot tomater. Att ha känt mig i många år och bjuda mig på pizza skulle jag uppleva som ett hån.

Att mina vänner lyssnat men inte förstått vad jag sagt... Lyssnat men inte hört ett ord... Att de inte ser något intresse av att lyssna på vad jag säger, att det jag säger inte har till räckligt med värde för dom att lägga på minnet…

Och det gör ont! 

Fick ett SMS i dag med  texten ”Jag har varit modell för en dag. Super kul!! Lämnade ditt nummer till dom så du också kan modella för en dag”.  Första tanken hos mig var att det var ett annorlunda kedjebrev… Tills jag insåg att det faktisk var ett riktigt SMS och att hon under en dag hade varit modell och tyckte att det var något för mig(?!?!)   2-3 egna uppsättningar kläder att plåtas i, sminkas och pysslas om under en heldag… och slutklämmen var att man är ensam med en trevlig, manlig fotograf.  Min undran lyder fortfarande…  Hur väl känner mina vänner mig egentligen??? 

Jag har noll intresse av kläder eller mode…

Jag sminkar mig aldrig, har inget intresse av smink och är dessutom allergisk mot smink…

Jag AVSKYR att bli fotograferad, eftersom jag inte behöver få ytterligare bevis på att jag ser ut och känner mig som en blandning mellan blåval och dräktig elefant…

Listan går att göra längre genom att lägga till saker som att jag inte klarar av beröring vilket betyder att jag blir illamående och får panik om någon jag inte känner rör vid mig… Kan bli svårt att lägga makeup om jag inte kan tillåta sminkösen att komma nära.  Och som grädde på moset… ALDRIG att jag tillbringar timmar framför en kamera, ensam i ett rum med en okänd man!!! Jag har problem att jobba tillsammans med mina manliga klasskamrater, eftersom deras närhet gör mig orolig och beröring av misstag ger mig panik, och då har jag ändå gått i samma klass som dom ett bra tag.

Så min kära kompis hade säkert en supertrevlig och kul dag, men det enda roliga jag skulle vara med om var bussturen till och från Stockholm, speciellt hemfärden.

Att min vän som känt mig under mer än 2 år, har mage att föreslå att jag för en dag skall leka modell gör att jag börjar fundera över hur väl mina vänner verkligen känner mig. Vilka som är mina riktiga vänner och vilka som bara utnyttjar mig för sin egen skull. Vilka som verkligen lyssnar och vilka som spelar rollen som vänner utan att höra ett ord av vad jag säger, eller kanske är det värre än så.. de kanske inte ens tror på min sanning…  

Så du hade säkert en perfekt dag, men du har fått mig att tänka tankar som jag inte vill tänka eftersom du är en av de vänner som känner mig bäst eller som jag trodde kände mig bäst  och som förstod mig.

Tanken var god men jag är fel person att ta emot din gåva att bli ompysslad och bortskämd under en dag och jag är tillräckligt envis för att inte övertalas. 

En dag kanske jag gör det, men just nu äter jag hellre 1 kg stora röda bifftomater än utsätter mig för den glamouren. Så även om det var din mening att vara snäll så känner jag mig för stunden otroligt förolämpad och överkörd…    

Av helena - 28 mars 2008 01:17

Bröd…  Helena har snöat in totalt på bröd på grund av veckans misslyckanden.

Har du någon gång haft en mardröm där du vandrat runt i ett ökenlandskap bestående av vetemjöl?  Medan du i vilsenhetens tecken irrat runt bland allt det vita i hopp om att finna en välbekant syn, så börjar det hagla från en kanelbrun himmel, men inte vilket hagel som helst, utan hagel i form av små gula jästpaket…    

Har du någonsin haft en sån dröm??? 

Inte jag heller men det vore intressant om jag skulle få en sån dröm.  :)



Åter till sanningen! 

Dagen gick bättre än förväntat med tanke på alla problem som jag under veckan har haft, men med hjälp av mitt team så blev dagen bröd finfint och ännu mer perfekt med en klick röd pesto.

Det var i alla fall vad försökskaninerna påstod vid provsmakningen.

Tyvärr så kunde jag inte provsmaka mitt eget bröd eftersom det innehåller tomater. Tomater är något jag råkar vara allergisk mot. Jag blir inte dödsjuk av att  sniffa tomatklyfta, men får en klåda i gommen och halsen som kan liknas vid att skaka hand med en brännässla eller något annat lika vänligt, om jag får för mycket tomater i käften. Det roligaste är att efter 8 månader i samma kök som min klass så ser mina  klassisar fortfarande ut som frågetecken när jag berättar att jag inte kan äta den supergoda tomatsoppan eftersom jag är allergisk. 

Så att baka ett matbröd som innehöll en röra bestående av mycket tomat och som serverades med en tomatpesto var kanske inte det smartaste jag gjort, men den SÅG i alla fall god ut och verkades gillas av hela klassen eftersom närmare två limpor försvann spårlöst medan jag var ute och rökte på lastkajen. Teamet fick i alla fall bra omdöme om rätterna vi gjort. Eller vi och vi… Det är övriga gruppen som skall ha beröm för maten eftersom jag själv mest drönat runt som en Valiumdrogad igelkott, och varenda tagg har spretat utåt hela veckan.  men nu är veckan snart slut och det är bara att samla krsft under helgen och komma tillbaka full av energi på måndag.

 

Skymningen har både kommit och gått och mitt humör har under dagen/kvällen växlat som en hormonstinn studsboll (upp, ner, upp, ner….). Tack och lov så kom lillebrorsan upp en sväng och i hans sällskap försvann min deppighet, så för stunden känner jag bara trötthet.

Dags att knapra i sig en liten sömntablett, krypa ner i bingen och sova bort sömnigheten.



 

Ha det bra

Av helena - 27 mars 2008 21:43

 

Denna vecka har min hjärna gått på totalt sparlåga och det känns omöjligt att ”kicka” igång den. Inspirationen och motivationen är totalt borta och jag lallar runt i köket utan att ha en aning om vad som händer runt mig.

Och om sanningen skall fram så är jag inte ens på humör för att bry mig vad som händer och sker. Nu ska jag återknyta bloggen till gårdagens kommentar om mina mystiska bullar.  Även om mina ”frallor” hade god smak så är det inte bröd som man serverar en levande människa…Vet inte ens om jag skulle våga servera det till andandes varelser av risk att de dör av skratt . Måste nog ta det från början och ge en liten bakgrund  till händelserna…

Denna vecka ska vi "leka" att vi har en gourmet restaurang vars läckerheter ska få gästens, kundens, försökskaninens ...”offrets” gommar att sava av njutning. Maten skall inte bara vara vackert upplagd utan även övernaturligt god…  En restaurang vars like det inte finns någonstans i världen. Ett ställe dit gästen återkommer och som de varmt rekommenderar för andra. Ni förstår kanske vart jag vill komma, ett ställe som är för fint för att kunna existera, helt enkelt   :)    På fredag ska en trerätters meny+ lite till, vara färdig att presenteras och den ska vara förstaklassig i både smak och upplägg.

Planen för min grupp är att vår gourmet restaurang ska serveras ett bröd när gästen anlänt och väntar på att förrätten skall serveras. Detta bröd försöker jag få fram, där av dagens pinsamheter och rodnande kinder… Rodnande av irritation kanske bör nämnas. Idén är att satsa på italiensk inspirerad gourmet restaurang och brödet som serveras ska vara en typ av ”Briefocaccia”. I min fantasi lägger jag upp perfekta små runda Briefocaccior  ca 6 cm i diameter på ett vackert fat.

Som små minipizzor, med körsbärstomater, svarta oliver och gyllenbrun ost, skulle de fresta mina klasskamrater och alla skulle bli såååå imponerade av mitt bröd. Verkligheten var dock inte riktigt som drömmen och inget blev som jag planerade!!

Trots perfekta ingredienser och kanonbra jäsning så blev det pannkaka av allt.  Jag plattade ut de små ”plättarna” på plåten och tryckte ner en halv tomat, en halv svart oliv och en liten bit Brie ost.

Har ni någon aning om hur svårt det är att få plats med en tomat på en degplätt som knappt är större än själva tomaten????   Hursomhelst,  hit gick allt som planerna. Jag stoppade in plåtarna i ugnen och väntade på de perfekta småbröden. När tiden gått ut så tog jag ut plåten och mungiporna for upp ett par hack. Mina platta plättar hade jäst på höjden och blivit små brunfläckiga tennisbollar omgärdade av en krans av körsbärstomater och svarta oliver… Osten hade smultit och låg som en brun bubblig plast folie på toppen av tennisbollen… Det var verkligen ett misslyckande som hette duga och jag skulle inte ens överväga att provsmaka, om JAG blev serverad dessa bröd, som trots den perfekta smaken verkligen  såg ut som något som kommit ur baken på en kamel.


  I dag fick jag ett nytt brödrecept som skulle passa bättre till veckans italienska tema. Brödet skulle tydligen skulle vara mycket gott med en fyllning av soltorkad tomat och lite annat smarrigt samt vara nästan omöjligt att misslyckas med…  Hahaha (stort asgarv!!!)

Allt gick perfekt och jag följde receptet  till punkt och pricka ändå gick det käpp rätt åt skogen.

Kavlade degen och spred ut tomatröran på degen och rullade därefter ihop den som en rulltårta och skar skåror på ovansidan som det stod, därefter puttades plåten in i ugnen efter att den jäst färdigt. Tyvärr så verkade skårorna varit lite för djupa eftersom hela brödet vecklade upp sig och spred det goda innehållet på hela plåten. Som om det inte var nog med denna tabbe så var inte rätt gradantal inställt (hade en dräng som satt på ugnen och som jag litade på hade följt mina anvisningar) och när det var korrigerat så stängde ugnen av sig efter mindre än halva tiden, och det dröjde ett tag innan jag märkte det...Brödet var allt annat än vackert, såg snarare ut som en äten pizza som kommit upp en andragång...   Dessutom var den degig i mitten och knäckebröd på ovansidan!


morgon är det serverings dax och vi ska presentera vår gourmetrestaurang och då måste brödet vara perfekt, Även om risken är vidrigt stor att det går allt annat än bra så kommer jag att göra mitt bästa och hålla tummarna för att allt för en gångs skull går som det ska… men Helena behöver verkligen all hjälp hon kan få…    


Har  allvarliga planer på att trycka upp en t-shirt med texten "Låt ej denna kvinna komma i närheten av ett kök..."


Ha det bra         

Av helena - 26 mars 2008 21:17

  

Eftersom det för stunden råder stiltje på kontoret och inspirationen att berätta om dagen ligger på is, så tar jag tillfället i akt att tacka nära och kära samt folk som på udda vis berikar mitt liv på det positiva sättet eftersom de som förstört mitt liv inte är värda att nämna vid namn.


Först ett stort grattis till farsgubben som just i dag blir 70 år ung. Hipp hipp hurra!! Även om pappa knappt vet vad den dator är, än mindre vad en blogg är, så är hans födelsedag självklart värd att nämna här.


Det finns två tjejer som jag verkligen värderar högt och vars vänskap jag aldrig önskar förlora. Vi tre är varandras motsatser men ändå så står vi såååå nära varandra. När helst på dygnet så kan jag ringa dessa två och veta att de alltid ställer upp vad det än gäller och jag hoppas att Lola och Karin vet att samma sak gäller dem. Jag finns här! Kan jag hjälpa till såvet ni att det bara är att lyfta luren!  Trots våra totalt olika bakgrunder och erfarenheter så har vi ändå mycket gemensamt, och jag har aldrig tråkigt i deras sällskap!   Tack tjejer för att ni finns!!! 


Nästa tack går till mina syskonbarn… Elias, Josefin och Joel. Två härliga ungar med bus i blick och alldeles för mycket spring i benen och en tonåring som bara blir äldre och äldre men som aldrig förlorat sin charm…

Må fotbollsgudarna beskydda dubbarna på dina skor!!


Jempie!!  Dina teckningar gör mig marsipangrön av avundsjuka!!! Jag vill ha din fantasi och din förmåga att kunna teckna.  Vill även ha din sötnos till dotter, så om du har lust att sälja henne eller bara låna ut henne så vill jag ha första tjing!!  :)   


Ett sista tack (för denna gången) går till Väddöfolkhögskolas lärare, elever och ex elever!!

Året på Väddö förändrade mitt liv och jag saknar alla HP:are och livsstilare något otroligt. För att inte glömma lärarna som betyder mer än jag någonsin skulle våga erkänna öppet  :) 

Apropå Väddöfolkhögskola… Finns det överhuvudtaget någon som missat Egbert? Eggbert gick i min klass på Väddöfolkhögskola och är en (Hmmm) vrickad person/figur med en skruvad fantasi och berättarteknik som får min knäppa fantasi att verka barnsligt löjligt i jämförelse med Egberts.

Till alla lyckliga som ännu inte har en aning om vad/vem jag pratar om så kan jag rekommendera er att gå in på Egberts blogg och själv läsa dennes underliga liv och äventyr…  Heja Ylva!!!     :)      


Nu ska Helena logga ut och knoppa i hopp om att morgondagens brödbak blir mer lyckat än det i dag.

I dag blev det så pinsamma frallor att jag ännu inte ens vågar erkänna vilka misstag jag gjorde… Återkommer i morgon då jag förhoppningsvis slutat rodna av skam...

De blev goda, men det är nog det enda som var positivt med det baket. 


Tjingeling

 

Av helena - 25 mars 2008 22:09

Så var påsken över och jag är tillbaka i alvaret igen. Med bara ett par veckor kvar innan Lian, så säger min stressade hjärna åt mig att satsa 100% på lektionerna, så att jag lär mig så mycket som möjligt innan verklighetens arbetsliv knackar på dörren…  Men visst är det okej att ha dagar då hjärnan inte riktigt är på alerten… Tankar som spinner på i snigelfart. Man nickar, håller med och verkar vara 100 % intresserad av vad ens arbetsgrupp  pratar om medan man i själva verket inte har den blekaste aning om var de är i planeringen… och faktiskt inte ens orkar bry sig. Hela dagen har min hjärna varit inbäddad i bomull och jag har verkat upptagen genom att knata runt med en disktrasa i handen och vid underliga blickar från ”gänget” har jag lagt min lilla blåa trasa på en osynlig fläck och gnott för glatta livet för att trollabort fläcken som ingen annan än jag ser…  Vissa dagar är bara så jobbiga, att jag önskar vara någon helt annan stans än just på den plats där jag är. Jag har slutat fundera över vilken restaurang jag vill jobba på efter avslutningen, i stället har funderingarna på vad som kommer att hända efter avslutningen ploppat upp i skallen. Jag vet med närmare 60% säkerhet att jag inte vill jobba som kock.  Då kommer genast följdfrågan… Om det inte är kock som jag vill jobba som, vad vill jag då jobba med?? Har jag kastat bort ett helt år på studier som jag absolut inte har någon nytta av? Självklart har jag nytta av att veta vilka grönsaker och frukter det finns i handeln och hur de ska /kan tillredas, men just nu finns inte intresset att låta försökskaniner provsmakade underligheter jag lagar till. För att bli lite mörk i tankarna kan man kanske säga att för var dag så stängs den ena dörren efter den andra igen mot framtiden. Jag blir äldre och äldre och allt mer vilsen inför yrkesval och framtid. Jag vet inte vad jag gör om ett år. Pluggar jag eller jobbar jag? Bor jag överhuvudet kvar i lyan eller har jag lämnat området?  Jag vet kanske inte vad som händer i framtiden eller var jag är någonstans, men jag vet var jag kommer att vara om mindre än 30 minuter… Har äntligen hämtat ut mina sömntabletter så i natt kan jag förhoppningsvis att sova som en liten bebis och vakna pigg, glad och på bättre humör än det jag har för stunden. Så god natt!     

Av helena - 24 mars 2008 23:04

Sedan dagar har det varit bestämt att jag skulle träffa Lola i Rimbo i dag. Första bussen missade jag för att jag sov, när den gick från stationen. Andra missade jag för att jag stod vid fel hållplats där bussen inte stannade… Jag som alltid är ute i god tid och hellre väntar på bussen än kommer till den i sista minuten med andan i halsen. Så trots att jag ställt klockan så lyckades jag försova mig och trots att jag var ute i god tid så kom jag ändå inte med den… Tillslut insåg jag att enda sättet att komma med bussen var att sätta mig på busstationen och ha blicken fäst på Rimbobussens hållplats.  Med en storkopp kaffe med mycket mjölk stirrade jag således på busshållplatsen samtidigt som jag med ett halvt öra lyssnade på snacket mellan ett par ungdom. Kors i taket så lyckades jag med bedriften att faktiskt hinna med bussen till Lola.  Halvvägs till Rimbo slutade snöstormen och det klarnade upp riktigt bra när jag klev av bussen. Ett par timmars snack med Lola, en middag och två fullpackade plastpåsar med godsaker lämnade jag Rimbo efter att ha missat den bussen jag verkligen skulle ha tagit. Halvvägs hemma hamnade jag åter i snöstormen och när jag klev av vid min hållplats var staden täckt av snö. Jag skojar inte när jag säger att jag pulsade genom 10 cm snö hela vägen upp till lyan.  I morgon är ledigheten över och jag ska tillbaka till köket och laga mat. Nu är det inte många veckor kvar innan utbildningen är över och jag kommer ut i verkligheten.  

Av helena - 23 mars 2008 22:43

Ett gäng handrullade chokladbollar, en termos kaffe, levande ljus på bordet och jag under en varm pläd i soffan… Nu när nya säsongen av Navy CSI dessutom startat så har jag svårt att tänka mig en bättre avslutning på veckan. Och som smörklicken på moset så fortsätter kvällen med ”Miss secret agent 2” med Sandra Bullock… En film som jag faktiskt inte sett tidigare.

Det är sällan som jag för skojs skull hyr en film och om jag råkar göra det så är inte komedier högt upp på min lista över älsklingsfilmer, så två komedier två dagar i följd är otroligt, men eftersom Whoopie Goldberg och Sandra Bullock tillhör kategorin favorit skådespelerskor, så är risken för komediöverdos ytterst liten…    

 

För något år sedan satt jag och en kompis och pratade film över en skallertidning. De kändisar som jag kände igen i tidningen kunde räknas på händernas fingrar, så efter att ha hängt över tidningen i närmare ½ timme insåg min kompis att jag verkligen talat sanning när jag sa att jag slutade kolla på film i början av 90-talet.

Det stämmer kanske inte riktigt, men många av mina favoritfilmer gjordes under 80 och 90-talet. ”Dansar med vargar”, ”Girls just want to have fun”, Hajen, Dirty Dancing, Young Guns, Made in America…

Listan på filmer jag verkligen älskar går att göra sååå lång. Jag säger inte att nya filmer är dåliga eller värdelösa, men jag har har helt enkelt fastnat i 80-talet och har svårt att hitta till nutiden J

Av helena - 22 mars 2008 18:35

Whoopie Goldberg… Jag säger bara Whoopie Goldberg!  

Kom hem för ett tag sedan efter en middag med familjen och slog på teven. Till min störa förtjusning så visades just ”En värsting till nunna 2” med just Whoopie. Jag kan inte tänka mig en bättre början på en lördagskväll.

Nu ska jag tillbaka till soffan med en kaffe och fortsätta skrattfesten!!  

 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards