Hela dagen har jag lyssnat på denna låt. 

Har ingen aning om vad den handlar om, men vacker som sjutton är den i allafall. 

Lyssna och njut!! 

Efter att ha fått "Svarta djävulen" (min svarta cykel) stulen utanför en affär, så har jag cyklat runt på "Vita häxan" det vill säga min extracykel. Det har inte varit världens roligaste cykel att rulla runt på eftersom växlarna frös sönder en vinter och bara femmans växel sedan dess har funkat. Har varit lite jobbigt i backarna om man säger så :)  
Men i valet mellan "Vita häxan" och att promenera, så har jag föredragit cykeln. Hursomhelst i tisdags sprang jag på en cykelfixare som håller till i min brors hus och som kunde laga mina växlar för ett par hundralappar.
Samme man har även en loppis, där han säljer begagnade cyklar, så det var den egentliga anledningen till mitt möte med honom. Jag tänkte köpa ny cykel, men tyvärr så fanns ingen inne, så det blev att laga vraket i stället.

 I går innan jobbet lämnade jag cykeln utanför hans garage och på hemväg från jobbet hämtade jag den.  300 kronor var allt han tog och fattiglappen Maxe var självklart själaglad över den summan.

Han tog sig även friheten att pumpa mina däck som han tyckte de var lite platta, däcken blev STENHÅRDA!!

Med en hel cykel rullade jag iväg på massa ärenden och cykeln gick som en klocka!

Glädjen varade dock inte så länge...

Kom ut från Willys och såg att bakdäcket var PLATT!!  Cykelfixaren hade tydligen pumpat lite för mycket luft i däcket så slangen klarade inte trycket.
Det blev en promenad hem. Min kära granne "K" kiknade av skratt när jag berättade om punkan och hon trodde att jag skämtade... Bör kanske tillägga att jag har punktering ett par gånger varje sommar så hon borde vara van att jag oftare går med cykeln än cyklar på den :)

"K" som alltid är den som lagar mina cyklar lovade i alla fall att kolla på den någon kväll under veckan. (TACK vännen för att du orkar med mina udda problem!!)

Ska jag skratta eller gråta åt mina cykelproblem???   Eftersom det alltid är något som händer så har jag slutat att gråta och istället börjat fundera på vad NÄSTA fel ska bli.

Försökte i morse fixa läckan med lagningsspray, men det ville inte funka och efter att ha pumpat cykeln 4 gånger innan jag ens kommit halvvägs till jobbet, så gav jag upp och parkerade den i ett cykelställ och promenerade resten av vägen.

Med tanke på att min ekonomi är minus redan nu och det är ett par dagar kvar på månaden, så att lämna in däcket för lagning var inget alternativ, även om "fixaren" bara tar 150 kronor för det jobbet så är det mer än vad som finns i min plånbok.

Men även valet att gå till jobbet varje morgon kändes inte heller okej. När jag äntligen har växlar som funkar så vill jag kunna använda dem.

Mindes under dagen att jag faktiskt hade en oanvänd cykelslang hemma i skåpet som blev över vid min förra punktering, så när jag kom hem messade jag "K" att slangen var hittad och att operation cykeldoktor nu kunde starta. Men eftersom hon aldrig svarade på messet så satte jag igång själv.
Eftersom jag ALLTID varit publik medan hon fixat mina cyklar, så viste jag i teorin hur jag skulle göra och det verkade ju inte vara sååååå svårt  (Hahaha!!)  

Det jag var lite orolig för var hur växlarna skulle funka efter min ”lek”. Det skulle vara sorgligt om jag bara skulle lyckas ha dem hela och felfria i ett dygn, men efter lite funderande så satte jag i alla fall igång.
Tänkte att om det skiter sig fullständigt, så kunde jag alltid parkera alla cykeldelar utanför grannens dörr och erkänna mig idiotförklarad!!   

Det svåraste var att få av däcket!!  Det satt som berget och jag slogs med det i närmare halvtimmen innan jag äntligen fick loss skruvarna. Kopplade loss växlarna och kedjan och lämnade sedan förrådet med hjulet under armen och svetten rinnande!!
Helt färdig och slut innan jag ens börjat.

Att få ut slangen var inget problem, inte heller att få i den nya slangen tog någon längre tid.

Lång tid tog det dock att pumpa däcket… Det visade sig efter en liten undersökning att pumpens munstycke var fullt av lera och att det var därför det inte kom ut någon luft till däcket :)

Efter lite pillande så var även det problemet löst och slangen var det sedan inget problem att fylla.  

Närmare 3 timmar tog däckbytet!!  

Den sista timmen försökte jag få skiten på plats. Jag visste var det skulle sitta och hur det skulle sitta, men kedjan valde att bråka med mig.
Det verkade plötsligt som om kedjan inte bara ville rymma från cykeln utan att den även hade krympt… Den ville liksom inte passa…
Så i nästan en timme slogs jag med fanskapet, svor en massa fula ord och var dyngsur av svett!

Slutligen satt i alla fall allt på plats och jag kunde koppla in växlarna. 

Spänningen var stor när jag äntligen kunde rulla ut ”Vita häxan” ur förrådet och testa om jag fått ihop den till en fungerande eller snarare en rullande cykel.
Ett nervöst varv runt parkeringen följde!!

Nu har jag njutit av en välförtjänt dusch och stor kopp kaffe!

Det var länge sedan som jag faktiskt varit stolt över något som jag gjort.
Jag har lyckats byta bakdäck på min cykel och alla växlar funkar!!

Helt själv utan stöd och hjälp har jag fått min cykel på hjul igen!!
Även om det inte direkt är någon hjärnoperation jag utfört så är jag vidrigt stolt över mig själv!

Kanske kan jag mer än jag tror och att ha lyckats med däckbytet har ökat mitt självförtroende något kollosalt! 

Nu vet jag hur jag ska göra och nästa gång (Det kommer garanterat att bli många fler däckbyten) så borde det gå snabbare att byta…

Jag förtjänar helt enkelt en klapp på axeln!! 

FAN VAD JAG ÄR DUKTIG!!!

Min tolkning från gårdagens möte är sjuk…

Jag måste kontakta arbetsförmedlingen i morgon och höra om jag verkligen fattat allt rätt, för enligt min tolkning så är det lättaste sättet för mig att komma till arbetsmarknaden en sjukskrivning…

Och det låter inte helt rätt utan snarare en aning sjukt.

Om två månader tar RESA projektet slut för min del och vad som händer därefter är skrivet i stjärnorna.

Skulle snarare vilja säga att jag hamnar mellan ett par stolar igen och inte riktigt vet vad som händer och sker. Jag har hela tiden trott att jag automatiskt efter RESA hamnar i nästa steg inom projektet, men den informationen visade sig i dag vara fel, då det bara finns 10 platser där och att kön är lång.

Så en självklarhet blev ytterligare en osäkerhet.

Men AF trodde att jag efter RESA kunde få ersättning från FK, men det var OM jag inte var nollad hos FK...

Med min självklara ”tur” så visade det sig att jag självklart är nollad så ersättning därifrån är ingen chans att få efter projektslutet.

Så nu ska jag ta kontakt med min läkare och hoppas att han kan sjukskriva mig på 50% och då även hoppas att FK godkänner den sjukskrivningen, då kanske jag kan fortsätt inom projektet, men enligt min tolkning så måste även min handledare på min praktikplats gå med på att ge mig en förlängning på praktiken…

Har jag riktig otur så kan jag hamna som arbetssökande på FK på 50% och då kan soc ge mig krav att söka jobb som jag jag ännu inte är redo för och då kommer det inte dröja länge innan jag åter sitter med en 100% sjukskrivning …

Alla dessa om, ger mig mardrömmar och jag har ingen aning om vad som händer och sker. Kontrollen som jag behöver för att reda ut mitt liv, är borta och jag känner mig vilsnare än på länge. Hjärnan snurrar i en fart jag inte hinner med och allt runt omkring mig känns både livs viktigt och sååå totalt oviktigt och onödigt.

Varför ska jag gå upp i morgon om det om bara ett par veckor inte finns någonstans för mig att gå?

Varför ska jag anstränga mig på jobbet om jag snart får beskedet att jag inte får vara kvar?

Det värsta är dagarna då jag överhuvudtaget känner att jag INTE vill vara kvar på praktiken .

Dagarna som jag VET är totalt onödiga att kliva ur sängen. Dagarna då jag anser mig vara mer till besvär på jobbet än till nytta och att jag bara slösar tid och luft.

Tid som de kan lägga på annat än att hjälpa mig med saker som jag innerst inne vet är självklarheter, men som min feghet inte vågar göra.

Rädslan att göra fel är fortfarande större än tron på mig själv. Jag vet i de flesta fall vad jag ska göra, men kanske, kanske har jag fel och då blir det fel och då gör jag bort mig och chefen får göra om…

Jag vet innerst inne att det bara är mitt självförtroende eller snarare bristen på självförtroende som talar uppe i skallen, på mig. Men ändå så överröstar dessa tankar den kunskap som jag faktiskt har.

Det är så mycket lättare att intala mig att jag inget kan och racka ner på mig själv, än att räta på ryggen och faktiskt inse att jag KAN mer än jag tror…

Hur som helst så är jag mer förvirrad än jag varit på länge och hur jag och min förvirrade hjärna ska klara av att sy ”Isbjörnen” i dag är en gåta där svaret dyker upp i senare.

XXXXXXXXXXXXXXXX

Ett sista ögonblick

Ett sista ögonblick och ett sista inlägg.

Jag trodde när jag startade att det skulle bli lätt att skriva inläggen, men eftersom jag är den jag är så tröttnade jag efter halva månaden. Så det blev en paus på ett par månader innan jag orkade/ville avsluta.

Trots att jag älskar att skriva så har inte varit helt lätt att finna orden i de stundtals svåra utmaningarna, så jag är stolt över att jag fullbordade det  :)

Snipp snapp snus, så var denna månad slut!! 

Mina ambitioner

Det främsta målet som jag strävar emot är att bli helt friskförklarad och komma ut på arbetsmarknaden.  Jag vill kunna klara mig själv, kunna tjäna så pass att jag kan förverkliga vissa av mina drömmar.

Jag vill kunna ta körkort och köpa de saker som jag vill ha och som jag behöver.

Jag vill kunna unna mig saker, kunna unna mig onödiga saker men som gör livet lite roligare. 

Det här saknar jag

För stunden är det pengar :)  

Jag vill kunna ha tillräckligt för att köpa bäddsoffan som jag behöver…

Men om  vi inte ska prata om dessa tråkiga lappar och saknaden av riktig frihet (ett riktigt jobb= bort från soc = FRIHET!!), så saknar jag inget speciellt.

Men för att göra inlägget lite längre så kan jag nämna att jag saknar ett tak till min balkong.

Det hade varit underbart om jag kunnat sitta ute och lyssna på regnet utan att bli som en dränkt katt på köpet. Men även kunna slippa de enorma snöhögarna på vintern…

Ett sovrum som är ett par centimeter bredare saknar jag också.

Jag vill kunna vrida sängen, men det är omöjligt då det saknas en liten mini bit…

Men i övrigt så saknar jag inget speciellt. 

Mina rädslor

Rädslor har jag ett överflöd av då jag både lider av spindelfobi, höjdskräck och i vissmån även socialfobi.

Men den största rädslan är att stå kvar på min nuvarande plats. Att fortsätta vara ett ”Socialfall” resten av livet … 

Att aldrig kunna unna mig det lilla extra och att alltid tvingas vända på kronorna i plånboken. 

Min favoritplats

Min favoritplats har jag redan berättat om tidigare.

Platsen är klippan vid havet…

Stillheten, ensamheten och oändligheten…