TALLUGGLAN

Alla inlägg under februari 2015

Av helena - 28 februari 2015 15:08

Sista februari! Tiden går snabbt när man har kul :) 
I dag blev det loppis med K & G och det blev lite fynd som jag egentligen inte hade tänkt köpa, men de hamnade i korgen i allafall, nya örhängen, en skjorta , ett par klarröda linnebyxor (hur tänkte jag där??) och lite annat smått och gott som var billigt. Därefter blev det en tripp till affären och hårfärgsinköp.
När jag ändå har klippt mig kortare än någonsin tidigare så kan jag lika bra köra hela linan ut och färga håret i en färg som jag aldrig skulle färgat om jag var riktigt frisk :D


Var som sagt hos en kurator i går för att få hjälp med att få mig i ballans och försöka reda ut röran i roten. Det är så mycket som ligger och puttrar, så det blir nog inte lätt...
Hur som haver så kom hon med en teori som jag inte tänkt på och efter lite funderande så kan det nog stämma. Hon menade att många av de som gör en GBP (GastricByPass) även har en bokstavskombination.
I försök att dämpa oron i huvudet/kroppen så tar man till det som finns närmast och som verkar lugnande.

Alkohol, droger, spel eller mat...
Jag har inte gjort den kopplingen tidigare, men på något sätt så verkar det självklart när hon sa det.   

ANNONS
Av helena - 28 februari 2015 00:07

Först en promenad m Nanna och ventilera livet, ödet, problem och annat.
Sedan sjukan , lämna lite blod för analys och träff m sköterska. Fick i läxa till nästa gång att inte tänka på framtiden utan leva i nuet... Så jag åkte och klippte mig! :-)

Mår jag bättre? Inte egentligen, men jag börjar slappna av och långsamt släppa alla krav och måsten.

ANNONS
Av helena - 24 februari 2015 21:45

Klockan är natt och efter en dag som denna så skulle jag kunna sova i flera dagar.

Jag känner mig som en krossad spegel som bara hålls i hop av en ram. Skevt, sprucket och små bitar har trillat och ligger på golvet nedanför. Bitar så små som sandkorn att de aldrig kan sättas tillbaka på sin rätta plats.

Det krävdes en läkare som grävde för att jag skulle förstå hur dåligt jag egentligen mår. En läkare som genom standardfrågor kom djupare in i mig än jag själv vågat gå eller kanske velat se. 

Jag somnar varje kväll med en önskan att jag ska vakna glad, lycklig och med ett leende. Att jag ska gå till jobbet med lätta fötter och känna mig fri. Förr har de "dåliga dagarna" varit någon vecka och sedan har det vänt och jag har varit bekymmersfri i några månader innan det åter vänt i en nedåtgående spiral. Jag vet att svackan ska komma och jag har alltid vetat att när jag nått båtten så har det vänt och allt har blivit bra...
Jag har trott att även denna gråa dimma som jag lever i  just nu ska vara borta en dag när jag vaknar, men efter närmare 3 månader sitter jag fortfarande fast och kommer inte loss.

Jag går upp på morgonen, bara för att klockan ringer. Jag äter frukost för att det blivit en vana, jag går i kläderna för att det hör till rutinerna och jag går till jobbet för att något annat alternativ inte finns.

Jag har ett jobb och det ska skötas. Gör jag inte mitt jobb är jag lat och lata människor byts ut till mindre lata och mer effektiva männikor. Jag vill jobba, jag vill träffa mina kollegor, jag vill göra nytta, jag vill tjäna pengar och kunna betala mina räkningar men framförallt så vill jag känna mig nyttig, behövd och uppskattad.

Jag gör mitt bästa och försöker ignorera tröttheten och orklösheten som kommer varje eftermiddag.

I bland ger jag efter för den. Avslutar så fort jag kan, gör det viktigaste så det i allafall SER UT som om jag varit på topp och gjort allt såååå noga. Orkar inte tänka, vill bara hem till ensamheten och kunna rasa samman utan publik. Jag vet att ingen tar hand om min rena disk, det är mitt jobb att även få upp den i hyllorna och med vetskapen att jag kan avsluta jobbet i morgon om jag kommer in tidigare, så ger jag upp och avviker.
Men irritationen finns att jag inte gör klart på kvällen, att överfulla vagnar möter mina arbetskollegor när de kommer på morgonen och att de inte hittar sakerna på sina ställen, så jag försöker kämpa men tyvärr så är det överfulla vagnar som blivit vanligare om mornarna än ordning och reda...
Jag hälsar på mina kollegor för att det hör till och jag svarar alltid "Jo tack jag lever, så det kunde vara värre" på frågan hur jag mår...
För det är ju det jag gör. Jag lever, jag andas, men jag är inte riktigt vid liv...



2 1/2 timme hos en läkare som ställde frågor som jag egentligen inte ville veta svaren på, eftersom de riktiga svaren skulle ge mig den riktiga bilden av mig själv. Jag skulle upptäcka saker som jag inte ville se, Saker som jag omedvetet velat döja för omvärlden. Det enda jag ville ha inför dagens möte var en kurator som hjälpte mig reda ut tankarna i min hjärna, som skulle reda ut garnet och få mig att folkusera på trådens början.
Istället fick jag så mycket annat och svar jag inte ville ha. Jag ställdes frågor som jag inte hade något svar på och insåg att gröten jag klafsar runt i faktisk är på väg att dränka mig som kvicksand och det enda som håller mig ovanför ytan är att jag faktiskt inte är redo att dö.
Att inför läkaren erkänna att jag behöver mål att se fram mot för att orka kämpa var svårt. Inte stora mål, bara något som ger en ljusglimt i mörkret, något som får mig att hålla fast och inte släppa taget.
Att spara inför Ullared, att gå Vårruset... att komma hem och ge katterna mat. Bara små vardagliga saker, som ger mig lite längre tid att kämpa mig upp från botten.

Någonting som tar mig förbi känslan av utanförskap, värdelöshet och mörker. 

Jag vill vara duktig, effektiv, snäll, smart, ovärderlig, vara världens bästa vän, den absolut bästa arbetskamraten och alltid vara månadens anställda.
Men varje dag känner mig värdelös och grå! Dagarna går, bara för att det är det som de ska göra, men de skulle fortsätta att gå även om jag gav upp. Det skulle bara vara någon annan som gjorde mitt jobb, någon som var glad, positiv och som spred ljus omkring sig. Någon som inte var jag, men som jag önskar att jag var.  
Inget jag gör är speciellt märkvärdigt, inget jag säger kan geniförklara mig och jag ansvarar inte för att företaget jag jobbar på går runt, så vad gör jag egentligen?  

Jag visste att jag var i en svacka när jag träffade läkaren i dag. Men att den svackan skulle vara så djup att jag inte kommer att ta mig upp utan hjälp, det hade jag inte tänkt på.

Och är det något jag har svårt för, så är det att be om hjälp! 
Det är ett svaghetstecken och är det något jag inte har råd att vara är svag.
Jag måste vara stark för det är bara starka som duger i denna värld! De svaga blir överkörda, utnyttjade och bortglömda...
Jag måste visa att jag vill, att jag kan, att jag orkar och att jag är en tillgång som klarar allt. Men just nu vet jag inte ens om jag klarar att lämna lägenheten.


Jag tror nästan att det är lättare att tro man är frisk när man egentligen är sjuk, än att att vara sjuk och vara fullt medveten om att man är sjuk...    



 

Av helena - 24 februari 2015 17:00

Ca 2 timmars besök på psyk, samtal och frågor i hop om att läkarna reder ut vilken hjälp jag vill ha och vilken hjälp jag behöver. Räcker samtalskontakt eller är det piller som gäller?? Frågorna som handlade om allt mellan himmel och jord fick mig att helt rasa samman. Det var allt från mobbingen, missbruk i familjen, utmattningen och ADD, Allt gicks igenom...
I 2 1/2 timme satt jag och grät, mådde vidrigt och kände mig såååå...dum.
Läkaren rådfrågade tillslut en kollega om denne trodde jag var i skick att skickas hem ensam.
Har nu både antidepppiller, samtalskontakt samt ett nummer att ringa dygnet runt vid kris.
Domen löd: En djup och allvarlig depression som jag inte kommer ut ur utan hjälp...

Äntligen kanske jag får hjälp mot monstren i min hjärna.

Av helena - 22 februari 2015 14:21

Helgen blev ju inte riktigt som planerat om man säger så! 

Å andra sidan så blir inget som jag planerar, som planerat så varför är jag ens överraskad eller förvånad??  :)


Det enda som gått som planen är att jag haft tvättstugan och ytterligare en väska är tvättad.

Även denna "rosa överdos" höll formen och färgerna, men jag skulle inte våga tvätta dem i högre än 30 grader. tänk om de förvandlas till små pälsbollar i plånboksstorlek... :)  

Att ha en vän som mår så psykisktdåligt att hon är mer än knäckt är jobbigt! Att ha vännen boende på soffan en hel helg är även det extremt jobbigt.

Hade jag själv varit i en depperiod så hade jag inte orkat och jag hade väll själv hamnat på golvet och sparkat av förtvivlan, men mitt psyke är på väg upp och jag är tillräckligt stark för att i allafall kunna låna ut min soffa och erbjuda lite mat.  

Panikattacker, blandat med snarkningar, självmordshot och böner om hjälp...
Det har min helg bestått av och jag kan erkänna att jag är aningens trött.  
Vännens liv och situation är inte mitt problem och mycket som hänt har hon sig själv att skylla (hennes egna ord), men samvetet att sätta på skygglappar och inte bry mig finns ännu inte i mig utan jag försöker att ge tröst, tak över huvudet och råd.
Jag har aldrig varit i den situationen då livet verkligen varit kolsvart, sängen består av en parkbänk och alla ens tillhörigheter finns i en plastkasse. Jag hoppas att jag aldrig heller hamnar där!

Nu ska jag bädda undan bäddsoffan, kasta mig på soffan och njuta av eget sällskap ochfortsätta längta tills nästa helg då jag verkligen tänker ta en helg i bara eget trevligt sällskap och ladda batterierna.  


Av helena - 17 februari 2015 17:34

Har en känsla av att denna dag kommer att vara i evigheter! Den har liksom inget slut...

Tidigare morgon än (numera) vanligt, fullt ös pga sjukdomar (hamnar på en plats där jag känner mig lika hemma som en fågelskit på ett fönster... typ), kastar i mig lunchen, springer runt m en kall jaffe i handen och mitt i alltsammans en obligatorisk kurs på annan plats för att efter den ila tillbaka till jobbet och leva på hoppet att jag blir klar och får gå hem detta dygn.
Ska sluta, bör sluta kl 15 men i dag blev det liiiite senare.
Springer förbi kiosken och snubblar över en semla som får följa med hem (middagen räddad... typ :-)
Kommer hem och ser att sambon spytt i tygsoffan (tjohoo, dagen är räddad... typ). En blick på klockan visar att det är mindre än 90 minuter kvar innan jag ska vara på Roslagsskolan och lyssna på musikal och jag vill ha tid att ta mig dit..
Den välbehövliga duschen får vänta tills senare när stressen har lagt sig.
Har på känn att musikalen kommer att få mig så avslappnad att jag hittas i aulan av städarna i morgon...
Nu en middag och lite energigivande kaffe!!

Av helena - 14 februari 2015 21:41

Skippar melodifestivalen och kollar på tysk deckare i stället.
Fler som saknar "Kommissarie Rex"?

Medan jag försöker hänga m i handlingen så skapas det rutor :-)

Av helena - 11 februari 2015 16:54

Det droppar, fåglarna kvittrar och den stora gula syns på himlen :-)
Känns som våren är på G! :-D

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se