TALLUGGLAN

Inlägg publicerade under kategorin Utmaningar/Frågor

Av helena - 3 mars 2017 12:28

Ytterligare en lunch på jobbet och jag har så svårt att sitta stilla och bara göra absolut ingenting. Rastlösheten forsar genom kroppen och i ren desperation att få minuterna att gå försöker jag lära mig att vifta på öronen, men gett upp det tidsfördrivet efter oroliga blickar från kollegorna... ?

Jag och min blogg är inte riktigt överens gällande detta m kommentarer. Ena dagen godkänns kommentarer utan min vetskap och plötsligt bara finns de i högerspalten. Andra dagar försvinner mina svar ut i den okända rymden och bara är spårlöst borta. Och ibland funkar allt så klockrent att jag i ren chock stänger ner nätet utan att spara... Jag och teknik är som sagt inte vänner och kommer aldrig att bli överens.
Jag försöker som sagt att kommentera och besvara de kommentarer jag får och gläds åt varje synpunkt. Men, tekniken ogillar mig som sagt och därför svarar jag nu...
:-)

Helena: Gällande "365foton", så kommer jag att delta den dag när hjärnan är med mig. Vill verkligen anta den utmaningen och älskar att fota men just nu är inte rätta tiden och hjärnan är för trasig. Måste prioritera annat... ?
Kim. Jag är glad att ha dig som läsare. Hur mår knät och vad hände? Själv har jag upptäckt att det är AT-läkarna som gör sitt bästa på min vårdcentral. De beställer prover som ingen ordinarie läkare tänkt på, de följer upp fallen (eller i detta fall mig) och även ringer och frågar hur mitt mående är. Att bara skickas hem m alvedon är pinsamt när smärtan är så stor att man funderar på att be akuten amputera den trasiga kroppsdelen. Men det finns alla typer av läkare och vissa har troligen fått sin legitimation i cornflakes paketet.
Min värk har tack och lov börjat avta (eller så har jag vant mig vid det onda)och jag har minskat på Alvedonen och det andra smärtstillandet, men börjar leva normalt igen :-)

Nu ska jag återvända till att rulla tummarna en stund och räkna sekunderna tills helgen startar! Fler svar på kommentarer som mystiskt försvunnit kommer att komma :-)


Av helena - 1 mars 2017 18:11

I dag går startskottet för 2017 års #Blogg100.
Denna utmaning är inne på 6:e året och jag är med för 3:e gången, men aldrig nått ända in i mål med ett inlägg om dagen i 100 dagar.
I år är förutsättningarna för mig än mindre än tidigare år och även om jag inte vill vara allt för pessimistisk, så är nog chansen att få till ett inlägg varje dag liten, men jag testar :-)

Anledningen till min pessimistiska "läggning" är en attans värk i armen, efter en bruten och opererad handled i november. Smärtan vill inte gå över och tröttheten över att jobba, vara glad/trevlig, käka värkpiller och gå runt m smärta gör att min värld inte är kul för stunden och ofta blir jag sittande på en stol och stirrar istället för att göra något vettigt av min tid.

Men vi kör utmaningen ett år till och ser vad som händer. Kanske går min vresighet över längstmed vägen och kanske kan jag få till ett inlägg varje dag.

Nu kör vi!! :-)

Av helena - 21 december 2016 23:32

Sitter på bussen hem efter ett par timmar med julstämning på hög nivå.
På något sett så är det inte riktigt jul för mig innan julkonserten är "avklarad" och efter fem år med "En stilla jul" så börjar det kännas som en tradition. Extra kul är att jag även lyckats få med min syster de senaste tre åren :-)

I år blev det inget köande och frysande utanför kyrka utan istället blev det en mer "intim" spelning på "Vasateatern". Mäktiga julsånger, humor och personlighet, Viktor Rydberg, magiskt gitarrspel och en fantastisk värme.
Nu får julen gärna komma!!

Börjar vänja mig vid att i det närmaste sitta på scenen, men i dag var det lite hög scen för mig på första raden och det kan nog vara risk för nackspärr i morgon.
Men då håller jag mig i allafall lugn, för applåderandet var ganska kännbart i armen.

Lamporna över scenen får alla på scen att likna spöken...

Av helena - 17 december 2016 21:29

I år liksom alla år så har min familj större ansvar för julbordet än vad jag har. Alla har sina specialare att ta med och troligen kommer min minstebror att hamna som bestämmande chef i köket, van vid många kokande kastruller som han är :-)
Med en hand som varit i bättre skick och en ekonomi som sett bättre dagar så har jag blivit ombedd att göra något julgodis till godisbordet. Så i dag har jag kollat godisrecept och funderat på vad jag kan göra utan att överanstränga handen helt. Att göra knäck och ischoklad där små formar ska träffas m kladdig smet, känns inte som något passande för mitt tålamod eller halvtrasigahand.
Funderar på "Fudge" i olika smaker...
Tradition är att ge lillebror en ätbar julklapp i form av Saffransskorpor och det uppskattas lika mycket varje år, i år kommer även maken så jag försöker även hitta något godis m lakrits att slå in.
Men i övrigt så uteblir klapparna från mig.

I dag har jag gjort något som jag behövt göra sedan jag fick armen i paket nämligen ... Städat :-)

Att sitta och se dammet växa har funkat okej, eftersom jag inte haft något större val. Men nu är gipset borta, musklerna ska tränas upp och det började bli dags att städa upp i röran. Målet jag satte i morse var att få upp alla kartonger till vinden, dammsuga lyan, rensa köket och även en ordentlig städning av badrummet. Jag har hunnit allt jag planerade, har ont som sjutton men är jäkligt stolt. :-)

Nu förtjänar jag verkligen en Chokladkaka och fötterna på bordet.

Av helena - 15 december 2016 18:55

I dag var det återbesök på sjukan. Både ville ha gipset kvar och aldrig mer se det.
Det blev kvarlämnat på sjukhuset och jag fick istället en bild på brottet, före och efter operationen.
Blev även sjukskriven ytterligare en månad och på tisdag ska jag börja min rehab, men redan nu har jag fått träningar jag ska göra för att stärka muskler och leder.
Kan säga att oron att jag ska slå i något med halvhelhand är enorm och jag är skräckslagen att höra någon bendel krascha igen.

Knatade hemåt på isig mark, med handen lyft och stödjande framför mig. Lindad m stödjande bandage så är den lite mer skyddad än den skulle vara "naken".

På Rodenkyrkan har de en gång i månaden "Afternon tea". Viste inte om det och har således aldrig varit där, jag har bara gått förbi den kyrkan knappt ens medveten om att det varit en kyrka där.
Häromveckan blev jag inbjuden att vara med och varför inte. Lussefirande m förskolan som sjöng istället för te och småkakor bjöds jag på. Köpte även tre lotter och hoppades på en tur som...uteblev.

Helt ensam satt jag i ett hörn och studerade människor. Alla verkade känna varandra eller ha barn på samma förskola, det kramades, hälsades och pratades .
Barnen kom in och sjöng några sånger. En pepparkaksgubbe, två tärnor, massor av tomtar och ett helt gäng m lucior. En Lucia ägnade lång stund åt att snurra och titta på hur särken rörde sig i vinddraget och en annan Lucia använde ljuset hon höll i som mikron när hon sjöng. Härligt med de små! Det var underhållande och det enda Lucia som jag sett i år.

Fick sällskap vid mitt bord av ett väldigt trevligt äldre par som hade större tur än jag i lotteriet. De knep både första och andra pris. En enorm fruktkorg samt en "Merci" chokladask. De tyckte så synd om mig som dels satt m ett nummer ifrån fruktkorgen och dessutom knatade runt m bruten arm, så jag fick chokladasken av mannen. Otroligt tacksam!
Tack så väldigt mycket!!!

Jag behövde den stunden inne i en kyrka. Bara sitta ner, utan att göra något och bara stänga av hjärnan.
Jag tror jag behöver fler stunder av rensning av hjärnan.

Av helena - 13 december 2016 00:58

Trött, less, irriterad och smärta.
På torsdag kommer jag förhoppningsvis att bli av m gipset och jag kommer inte att sakna det... Men även sakna det enormt.
Det har varit ett par veckor med en så gott som ständig smärta och även ett viss mått av uttråkan.
Att inte kunna göra något utan att allt värker är jobbigt och att allt man vill göra hindras av ett gips är även det as jobbigt. Att hålla i en penna med vanlig handfattning är omöjligt och min nuvarande skrivstil är så olik min vanliga att jag inte ens vågar skriva för eget privat bruk av oro att inte se vad jag skrivit.
Även att äta i annans närvaro än katten är jobbig. Att hålla bestick i höger är så gott som omöjligt. Styrka finns inte att skära m kniv och ingen gaffel jag äger har tillräckligt långt skaft för att nå munnen, då gipset sitter i vägen för rörelser.
Att äta m vänster känns fortfarande inte normalt men jag börjar få mer kontroll på vänstern och har även fått beröm för att jag är så bra på att använda och äta med min vänsterhand och det har kanske varit nyttiga veckor för mig.

Från att inte velat/orkat diska till att inte kunnat diska. Jag har under några veckor sluppit det dåliga samvetet att inte ha städat innan jag får sällskap och jag kan erkänna att jag lever i en ostädat röra.
Även om jag faktiskt kan städa eller i allafall plocka lite här och där i röran så är det vissa rörelser som jag undviker av hänsyn till min handled och även av ren lathet struntat i att göra.

Det gör ont, vissa rörelser gör vidrigt ont och vissa kontaktytor är mer smärtsamma än allt annat jag känt.

Min handled är av och till viss del splittrad och krossad.
Det är meningen att det ska göra ont och att jag har ett stort gips att visa upp är någon typ av synligt bevis för att jag har rätt att ha ont.
Det är okej att vara lat, att slippa göra vissa saker och en synlig anledning till att må skit och faktiskt få säga det utan att någon försöker "motbevisa" det.

Varför är det mer okej att säga: "Min arm är av och jag har ont som satan ". Än det är att säga: "Min själ är trasig, jag har ont och jag kan inte läka den"?
Många är de som genom åren sagt att jag ska rycka upp mig och försöka se det positiva i livet, men ingen har de senaste veckorna bett mig att sluta ha värk och skärpa mig.
Ändå är smärtan densamma med skillnad att den ena är synlig, existerad och bevisad med ett gips.
Den andra smärtans existens finns bara bevisad genom mina ord...
Jag kan hålla upp armen, peka på gipset och inga ord behövs för smärtans existens.
Men hur beskriver man en trasig själ och förklarar hur ont man har på insidan när inget fysiskt bevis finns för att smärtan är verklig?
Snart ska gipset av och verkligheten är nära. Jag kommer försöka (troligen mest omedvetet) att gå tillbaka till vanliga livet. Kommer ta förgivet att styrkan finns i handen och kommer tappa massor av saker innan jag tränat upp musklerna igen. Jag kommer inte längre ha ett gips som markerar att jag har ont, att det är okej att vara nere, gråta av smärta, dra mig undan allt/alla, käka smärtstillande som om det är godis och skita i allt.
Snart kommer verkligheten och allt ska återgå till det normala och som det såg ut innan gipset. Jag ska tillbaka till jobbet, jag ska arbetsträna, le, vara social och vara...hel.

Det synliga beviset på min trasiga kropp försvinner på torsdag och därefter ska jag vara, om inte hel så i allafall hålla i hop utan stöd...
På torsdag kommer det inte längre att vara lika okej att vara trasig, ha sprickor och ett
Smärtsamt leende.
På torsdag försvinner gipset och den 21/12 är jag friskförklarad...
Men jag tror inte att min själ håller med om det.


Av helena - 11 december 2016 23:00

Det som i går var lite blaskigt skit som föll från himlen övergick till riktiga flingor Under natten och när jag vaknade var världen åter igen vit.

Ingen mörkret föll vandrade jag genom stan på oplogade trottoarer och bara njöt.
Lagom kallt, runt nollan och relativt orörd snö. En perfekt dag för fotografering m andra ord.

Norrtälje är en fantastiskt vacker liten stad på sommaren, med massa små idyllen att knäppa och njuta av.
Men den är inte så pjåkig på vintern heller, i allafall inte via linsen på en kamera.

Dagens bästa, bland alla bra bilder jag fick i dag är nog denna...

Av helena - 9 december 2016 20:27

Bruten handled och såååå jäkla uttråkad! Första veckan gick mest åt till sömn, smärtstillande pillerätande och funderingar på hur man knyter skorna m bara en hand.

Kan inte påstå att jag mår bra och är frisk. Men jag är tillräckligt pigg för att vara uttråkad som sjutton och försöker finna ut vad jag kan göra innan jag dör av tristess och utan att explodera i smärta.
Vissa rörelser känns mer än andra och en del rörelser skippar jag helst att göra överhuvudtaget.

Testat att skriva, men det funkar inte riktigt att hålla i en penna och även virknålen ligger fel i handen. Men man måste testa för att se vad som funkar och efter att ha varit stickfri i över ett år då lederna sa ifrån så kan jag faktiskt sticka m en trasig handled.
Kan inte påstå att det går fort, är smärtfritt eller ens blir felfritt. Men jag slipper avlida av sysslolöshet och får dessutom varmt huvud i vinter.

Klar m första mössan och överlycklig!
Den blev bättre än jag trodde och tjockare än förväntat :-)
Nu vill syrran ha en svart sammalika som min, så helgen är räddad.?

 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards