Direktlänk till inlägg 3 mars 2017
Ytterligare en lunch på jobbet och jag har så svårt att sitta stilla och bara göra absolut ingenting. Rastlösheten forsar genom kroppen och i ren desperation att få minuterna att gå försöker jag lära mig att vifta på öronen, men gett upp det tidsfördrivet efter oroliga blickar från kollegorna... ?
Jag och min blogg är inte riktigt överens gällande detta m kommentarer. Ena dagen godkänns kommentarer utan min vetskap och plötsligt bara finns de i högerspalten. Andra dagar försvinner mina svar ut i den okända rymden och bara är spårlöst borta. Och ibland funkar allt så klockrent att jag i ren chock stänger ner nätet utan att spara... Jag och teknik är som sagt inte vänner och kommer aldrig att bli överens.
Jag försöker som sagt att kommentera och besvara de kommentarer jag får och gläds åt varje synpunkt. Men, tekniken ogillar mig som sagt och därför svarar jag nu...
:-)
Helena: Gällande "365foton", så kommer jag att delta den dag när hjärnan är med mig. Vill verkligen anta den utmaningen och älskar att fota men just nu är inte rätta tiden och hjärnan är för trasig. Måste prioritera annat... ?
Kim. Jag är glad att ha dig som läsare. Hur mår knät och vad hände? Själv har jag upptäckt att det är AT-läkarna som gör sitt bästa på min vårdcentral. De beställer prover som ingen ordinarie läkare tänkt på, de följer upp fallen (eller i detta fall mig) och även ringer och frågar hur mitt mående är. Att bara skickas hem m alvedon är pinsamt när smärtan är så stor att man funderar på att be akuten amputera den trasiga kroppsdelen. Men det finns alla typer av läkare och vissa har troligen fått sin legitimation i cornflakes paketet.
Min värk har tack och lov börjat avta (eller så har jag vant mig vid det onda)och jag har minskat på Alvedonen och det andra smärtstillandet, men börjar leva normalt igen :-)
Nu ska jag återvända till att rulla tummarna en stund och räkna sekunderna tills helgen startar! Fler svar på kommentarer som mystiskt försvunnit kommer att komma :-)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...