TALLUGGLAN

Alla inlägg under juli 2016

Av helena - 27 juli 2016 15:47

Jag drar mig för att uppsöka läkare. Ofta är väntetiden så lång att när jag äntligen får se läkaren så är jag frisk sedan veckor tillbaka och att sätta sig på akuten är bara att ta upp en plats för någon stackare som är mer död än levande, eller i allafall som behöver sängen bättre än jag.
Och när alla prover dessutom visar att det inte är några fel på mig, då börjar man undra hur min hjärna mår och om jag är en större hypokondriker än jag trodde :-)

För ganska exakt 2 år sedan, i augusti 2014 var jag på kurs i Akalla och drabbades av värsta migränen. Sån värk har jag varken haft före eller efter och inget jag gjorde hjälpte. Ett par dagar hemma och sedan tillbaka på jobbet. I samma veva fick jag erbjudande om att för ett par veckor lämna jobbet som lokalvårdare och bli "trädgårdsmästare". Ligga i rabatter och rensa ogräs i stället för att skrubba toaletter var väldigt lockande och direkt tackade jag "Ja" till jobbet.
Jag minns att jag skulle ta bussen upp till Görla för att därifrån bli skjutsad ut i till området m rabatter. Hade problem med att ta mig upp på bussen, kunde inte riktigt lyfta fötterna vid trappstegen och kände instinktivt att något var fel. Men envis som jag är och längtan efter att få göra något annat, gjorde att jag ändå satt kvar på bussen och åkte upp till Görla.
Hasade av vid hållplatsen och började långsamt ta mig till kontorer, där jag skulle möta upp de övriga. Benen kändes som spagetti, som om skelettet var av gummi och varenda muskel borta. Hasade från stolpe till stolpe, pinne till pinne. Livrädd att rasa samman och bli liggande på vägen...
Hoppades att lite vatten och en liten paus på en stol skulle få mig arbetsduglig igen.
Kommer tillslut fram till kontoret, blek som ett lik och darrande i hela kroppen. Min chef ser att något är fel och frågar. Jag hinner bara säga att jag mår toppen innan jag ligger i en sprattlande hög på golvet utan några bärande delar i underkroppen. Kryper fram till en stol och tvingas tillslut erkänna att jag kanske inte bör jobba just den dagen... Blir påtvingad skjuts hem och blir längstmed vägen övertalad om att åka till akuten istället, något jag tycker är bortkastad tid och onödigt, men ger tillslut med mig. Min plan var att smyga hem såfort bilen försvunnit, utan att passera akutmottagningen. Planen sprack då jag inte kunde ta mig ur bilen. Eller rättare sagt jag kom ur den men när Lotta avslutade sin fråga om jag klarade mig själv, så stirrade jag på ett svart däck och undrade hur jag skulle komma hem.
Så snabbt gick det att förlora varenda känsel i benen att jag inte ens han ta emot mig innan jag åter satt på marken. Lotta lämnade bilen direkt och mer eller mindre släpade in mig på akuten där jag direkt fick en säng och lite mat i form av dropp. Prover togs och det enda felet som hittades var att jag var lite uttorkad.
Blev kvar några timmar men när jag kände mig starkare och väldigt uttråkad av att bara ligga som en hösäck så fick jag åka hem. Tror jag blev hemma närmare en månad med ben som inte bar mig mer än några meter åt gången och stödde mig på väggar och stolar för att ta mig runt i lyan. Var livrädd att slå ihjäl mig de gånger jag klev i och ur badkaret, rädd att närsom helst förlora kontrollen över kroppen. Hade vänner som handlade åt mig eller som stöttande följde med till affären.
Pö om Pö försvann symptomen och jag blev normal igen och återvände till jobbet som städare. I journalen står "muskelsvaghet och yrsel", men någon förklaring har jag aldrig fått. Proverna visade att jag var frisk!

Ganska exakt två år har gått och förra veckan upptäckte jag att jag snubblade de sista stegen uppför trappan på jobbet, för att fötterna inte riktigt gick att lyfta. Sedan dess har det hänt några enstaka gånger att musklerna i vaden försvunnit. Bara någon mikrosekund, men tillräckligt länge för att jag ska märka det.
Är livrädd att bara rasa samman mitt i trappan, slå ihjäl mig eller krossa en hylla i butiken om benen ger efter helt och jag åter hamnar som en sprattlande hög.
Så nu är det en läkartid beställd, för nu vill jag ha svar på vad som händer i min kropp.
Är det bara vitaminer och mineraler som jag måste ställa om eller är det något allvarligare som pågår? Det finns så många läskiga neurologiska sjukdomar som kan orsaka mina symptomen, den ena värre än den andra och jag vill veta hur orolig jag bör vara.
Jag vet inte om jag är mest rädd för att det är ALS eller liknande som bryter ner min kropp en bit i taget eller om proverna visar att jag är frisk och att jag blir stämplad som hypokondriker.
Fortsättning följer...

ANNONS
Av helena - 26 juli 2016 12:12

Börjar så smått ångra att jag inte ansökt om lite mer semester. Jag tål inte värmen som är på dagarna och eftersom jag inte njuter av solen, bränner fettet på stranden el är intresserad av andra sommarstugor så kan jag likväl jobba.
Mina planer har varit att jobba hela sommaren och sedan ta ut semester i höst när värmen och turisterna försvunnit.
Dessvärre tycker min kropp att jag är en idiot och den börjar nu att protestera mot värmen, tidiga mornar, en jobbig vår och att jobba i ett relativt tungt yrke.

För tre år sedan tog jag ut en semesterdag och drog till tystnaden. Dimman låg oigenomtränglig över havet och tystnaden var total. Vädret gjorde att soldyrkarna höll sig borta och jag var ensam på klipporna.
Hela dagen satt jag där med korsord, en roman och lyssnade på vågorna och försökte upptäcka Ålandsbåten.

Jag skulle behöva en dag ledigt och få lite energi för fortsatt stretade.

ANNONS
Av helena - 25 juli 2016 10:27

Det är verkligen inte ofta som jag lämnar lyan en helg för att fika på stan.
Många turister gör det trångt på gatorna, stressen stiger i min kropp och jag mår pest.
Ändå så är turiststuderande något av det trevligaste m somrarna. Att sitta i solen vid en uteservering med en kaffe, lite socker på ett fat, gömma ögonen bakom solbrillor och gissa varifrån folk kommer.
I går lämnade jag lyan och hamnade på Tösses. Solbrillor på näsan, musik i öronen och en pocketbok i handen. Min kaka (stor som en måltid) smälte i princip på tallriken och kaffet kallade i koppen, medan tyskar, finnar och göteborgare spatserade förbi mig.

Efter 2 timmars fika så stängde Tösses och jag hade en timme att fördriva innan jag skulle träffa "T", för en macka på Subway.
Det blev en långsam promenad genom parken, titta på båtarna, silons hädnafärd, lyssna på åskan som mullrade en bit bort och självklart leka m kameran :-)

Av helena - 23 juli 2016 23:45

För ett år sedan planerade vi för fullt för Skottland och jag var nervös som sjutton inför min första flygtur och undrade hur tusan jag Jag skulle klara mig m min engelska som jag inte använt sedan gymnasiet. Förväntan blandad m nervositet och oro.
Med dagens väder och kvällens ljumma värme får mig att minnas kvällen på slottet och "tattoon". Musiken, vädret, värmen, fulla läktare och ljuset som spelade på de grå murarna medan solen sjönk.

Jag vill tillbaka!! Jag vill höra språket, se de smala kullerstensgatorna, se de gamla husen och höra historiens vinddrag bakom min rygg och se skuggor från det förflutna i ögonvrån.
Vill tillbaka så jäkla hett att det gör ont när jag tänker på det. Vill uppleva friheten att njuta av landet och slippa låtsas, känna total glädje och lämna alla problem och sorger bakom mig, för ett par dagar vara glad, utan bekymmer och bara njuta ...

I år tvingades jag välja mellan Ullared el Skottland, min ekonomi tillät inte bägge och även om jag gillar Ullared och ser fram mot den resan varje år, så undrar jag fortfarande om jag valde rätt, för jag saknar verkligen Edinburgh.

Nästa år måste jag tillbaka och det krävs att jag börjar spara mer målmedvetet och inte småhandla hela tiden. Kolla vad jag kan dra in på och hur jag ska göra för att få in mer lön och pengar.

Av helena - 22 juli 2016 13:27

Sista kaffet på maten för denna arbetsvecka och snart tar jag mitt pick och pack och haltar hemåt.
I dag mår magen bra, Psoriasisen har slutat att värka men nu börjar fötterna att fela (måste ju ha något att klaga på :-)).
Jag har problemfötter och i stort sett uppvuxen i jumpaskor. Med stl 41 och breda som ankfötter så har valen inte varit så stora i skoväg utan jag har tagit det som funnits.
Men i samma takt som kilorna försvann så minskade även mina fötter och plötsligt har jag stl 38-39 och kan gå runt i skoaffären och välja skor!! :-)
Som lokalvårdare ska jag ha speciella skor och gärna m tåhätta när jag kör maskin. Även om vissa f.d personer tycket att det bara är fjanteri och så länge jag inte tänker bli överkörd av skurmaskin, så kvittar det vad jag har på fötterna...
De skorna jag fick när jag började var en mardröm och efter bara en kort stund i dem så skrek fötterna av smärta och trots en mängd olika sulor så var dagarna ett litet helvete och det var lugnande fotbad varje kväll och tårar av smärta.
För ca 3 år sedan krävde jag ett annat märke på arbetsskor. De var riktiga skor och godkända för mitt yrke och både såg ut och kändes som jumpaskor.
Mina älskade arbetsskor har dessvärre varit med lite för länge och förutom att skosulan börjat glappa så börjar även vaddering i hälen att försvinna genom stora hål och dämpningen som inte längre finns har gjort att mina knän, rygg och axlar inte mår speciellt bra.
En ny beställning hos chefen på LIKA skor och en väntan på 2 månader men så en morgon så kunde mina skor gå i pension. Det visade sig vara ett annat märke än mina gamla och även tyngden var en annan, men jag gav dem en chans och nu är jag åter på jakt efter sulor som gör dem lite gulligare för mina fötter.
Kan max gå en timme i skorna innan fötterna hotar m både facket och uppsägning.
Dessa nya skor (som alla andra verkar älska)är inte gjorda för mig och mina stackars fötter.
Så i stället för att halta runt i nya plågan så har jag senaste veckan använt mina egna jumpaskor vilket inte heller varit bra för kroppen... Mina blå jumpaskor visade sig vara extremt hala när golvet är blött så i måndags var jag typ "Bambi på hal is", när jag körde maskin och halkade runt bakom den. Och mitt andra par jumpaskor knarrar när jag går på fuktigt golv, vilket under dagen drivit mig halvt till vansinne och jag kommer på mig själv med att smyga runt på tårna för att inte knarra...
Under helgen ska jag försöka bli kompis m mina nya arbetsskor och försöka komma på något trix för att få dem mer bekväma.

Men snart får jag lämna jobbet och kan tillåtas att lägga upp mina misshandlade fötter i soffan :-)

Av helena - 20 juli 2016 13:01

Klarblå himmel och apvarmt i "grytan". I valet att sitta bekvämt på en stol i solen och dricka mitt lunchade eller på en stenhård klippa i skuggan, så blev det skuggan och här är efter 10 minuter verkligen hårt. Dessutom åker lastbilarna förbi mig bara någon meter från mina fötter så det känns såååå tryggt och säkert :-)

I dag är inte utslagen mina värsta plågor, utan magkramp. Av och till under hela förmiddagen krampar det till och jag känner kallsvettningar bryta fram men för stunden har det upphört och jag njuter av en plågfri stund i skuggan på min stenhårda bänk.
Känns fel att vara hemma för magsmärtor när jag ändå inte kan göra något åt dem och atr arbeta får mig att tänka på annat än värken. Men det börjar nog bli dags att kolla värdera igen eftersom yrseln börjar dyka upp dagligen och inte bara vid snabba rörelser, men som alltid kommer de inte att visa några fel. Inte ens när varenda muskel i kroppen svek, jag blev slapp som en trasdocka och hamnade på akuten så visade proverna att jag var sjuk... Varför det hände vet jag fortfarande inte och det är lite oroande så jag håller koll på speciellt musklerna. Finns så många vidriga sjukdomar som har att göra m muskler och hjärnan. Kanske ska göra som min senaste läkare föreslog, gå ner till halvtid och sjukskriva på 50%...

Av helena - 19 juli 2016 18:39

Inte ofta som jag tar mig tid att öppna upp datorn och sitta vid den stora skärmen och skriver, numera.

För det mesta så blir det små uppdateringar och inlägg via mobilen, men i dag sitter jag som sagt vid datorn :) 
Har i närmare 2 timmar fnulat med en lapp om "hösttallriken" som kommer att åka upp i områdets trapphus den kommande veckan. Jag vill ha den skriven på ett sätt, men med skriften nedskriven så såg det barnsligt och långrandigt ut, så det var bara att ändra till lite mer formellt och korta ner meningarna. 
Det ska ju vara en lättläst text att skumma igenom när man går förbi den och inte en novell på flera sidor och det viktigaste på sista raden på sida 40. :) 
Kortfattat, lättfattat och tillräckligt intressant för att inte ignorera vid första blicken. 
Vore kul att sätta upp kräftformade lappar, men det kanske är att överdriva en aning även om de skulle skilja sig rejält från mängden :) 

Vid förra "tallriken" kom fler än vi vågat hoppats på och nu är hoppet om antalet anmälningar än större, även om ca 30 personer är ganska lagom om man tänker på utrymmet och matmängden som ska fixas. 
Har man dessutom inte vanan inne att mätta ett stort antal gäster, så är det ganska skrämmande att ansvara så alla blir mätta, nöjda och slipper sitta med en tom tallrik. Jag menar, när jag lagade pasta med köttfärssås för två gäster så tog pastan slut efter att andra personen tagit sin mat och jag blev utan, så det var bara att koka mer så även jag skulle få lite mat i mig. Så att se till att det räcker till ett större antal personer är lite småläskigt och jag är glad att jag inte är ensam om att ansvara för "kalaset". 
Även ekonomiskt är det lite läbbigt att beräkna vad allt kommer att kosta i slutenden. 
Vad bör egentligen finnas på en "hösttallrik" för att folk ska bli nöjda? 
Kräftor, räkor, kex och ost samt kaffe på maten... Räcker det verkligen eller ska det finnas fler att välja på eller kanske färre saker?? 
Vad ska egentligen finnas på en "hösttallrik"? 
Första gången vi ordnar en sån tallrik och rösterna tycker olika. Jag tycker till exempel att en typ Västerbotten paj borde höra hemma där, eller någon typ av röra att ha på brödet... 
Men vi kompromissar och just nu är det räkor och kräftor som hamnat högst på tapeten... 
Egentligen är det ganska kul att jag är med och ordnar en hösttallrik med räkor och kräftor eftersom jag själv inte är så förtjust i skaldjur och inte ens minns senast jag såg en kräfta. 
Undrar vad JAG ska äta under den träffen, eftersom jag inte tål Västerbottenpaj heller... jaja, det löser sig nog och huvudsaken är att vi får till en trevlig stämning  :)
Det  ska i alla fall bli spännande att se hur det hela slutar och hur många som anmäler sitt intresse denna gång. Kanske blir det att vi startar en tradition i området som lever vidare även efter att styrelsen bytts ut.  
Den som lever får se :)


 
   
Annars har dagen varit som den brukar med jobb och en ljudbok i öronen. Har även klarat av att ringa några viktiga samtal som jag på grund av mitt hat att ringa, skjutit på alldeles för länge. Men nu är det fixat och jag är stolt över att jag klarade av det. nu är det bara alla andra "måsten" kvar att göra.

Rensa köket i jakt på diskbänken, är väll det som ligger längst upp på min lilla lista, men det får bli en annan dag. För stunden är jag mer än slut och kvällen kommer att bli väldigt tidig, även i mina ögon sett och då brukar jag ändå ligga under täcket vid 21- tiden :) 
Sommaren och värmen gör att min hud torkar snabbare än en snigel i solen och min psoriasis kliar, svider och bränner som sjutton. Speciellt mina händer mår vidrigtjust nu och varje dag på jobbet känns som ett straff. Det är smörja händerna var 5:e minut och försöka att undvika vatten så mycket som möjligt som gäller, men det är jobbigt. Ytterst sällan besvärar psoriasisen mig, men stress, oro, värme och solen förvärrar besvären och så som mina händer ser ut för stunden var välllldigt länge sedan som de såg ut. 

Av helena - 16 juli 2016 11:12

Denna vecka har varit så full av aktiviteter att jag har knappt haft tid att fundera.
Bara ett par saker som tagit tid i timmar, men mycket som varit jobbigt på annat sätt.

Det har skrivits papper på banken och satts upp ny information i portar, skrivits "rapport" om renoveringen av lokalen, hunnit fika med en vän på stan och haft andra möten för att ordna upp tillvaron... Jag har sprungit som en tätting fram och tillbaka och inte vilat så mycket som det skulle behövas.
Somnat som en gris på kvällarna och sovit som en liten sådan också.  

Jag och Annie tog en fika nere på stan häromdagen. Jag bor i en liten stad där det finns caféer i varje hörn och granne med de finns frisörer. Det finns nog ingen stad där det finns så många frissor och caffér på liten yta som i lilla Norrtälje. Så rent logiskt så borde alla i stan vara runda av ständigt fikan men väldigt välklippta :)
Det som är lite underligt är att många cafeér stänger så otroligt tidigt på dagarna.
Jag menar, dels är det sommartid och sedan så slutar de flesta jobbet i lagom tid för att se caffét stänga.
Ny sommarperssonal gjorde att vår beställning inte riktigt blev som planerat och således inte heller priset som det skulle kostat. Fint väder gjorde att vi satt oss vid bord ute på trottoaren och hamnade mitt bland gående och massa bilar. Efter bara en kort stund så kom en i den unga personalen och började stapla stolar och fälla samman bord. Kändes aningen underlgt att sitta mitt på trottoaren och att allt runt oss plockades samman. Jag frågade tjejen när de stängde och fick till svar: "Vi stänger klockan 17, men det är ingen bråddska det är 20 minuter kvar..."
För mig är 20 minuter en väldigt kort tid för att ta en stilla fika och att stressa är inte min stil, så vi satt kvar medan borden rensades och flyttades och tillslut så satt vi ensamma mitt på trottoaren vid ett litet pastellfärgat bord. Varför sa de inte redan när vi beställde att vi max skulle få fika en halvtimme innan de stänger och var finns de cafeér (Inte livliga och ljudliga Espresso house) som har öppet när kunderna har tid att fika? :) 
Om inte parkeringstiden skulle gått ut, så hade vi väll suttit kvar ännu, bara för att :)  


Har varit en vecka där jag varit mer utanför lyan än i lyan och katten har i stortsett ignorerat mig de stunder jag varit i dess närhet eller suttit som ett plåster på mig och skrikit när han inte sett mig...  
Jag hoppas att nästa vecka blir lugnare och att hjärnan åter får en stund att vila sig i tysthet och ensamhet. Den och jag skulle behöva en stund i stillhet och återhämtning. 

 

I dag är det den årliga "Americkan CarShow" här i stan och stora bilar har hörts köra förbi på vägen bortom min balkong. Det var flera år sedan som jag senast var nere i parken och såg bilarna.
Jag gillar stämningen där, men allt folket och trängseln gör att det inte riktigt är min plats i tillvaron. Än längre sedan var det som jag var uppe på motorgården och "festade", lyssnade på musiken och drack öl.
Dels så ligger det för långt bort för att orka gå dit och att cykla med "Gula faran" är inget allternativ, luft behövs i bägge däcken och öl i alkohol i kroppen på en hoj som saknar bromsar är inte det smartaste jag kan göra, det erkänner till och med jag :) 
I stället är det en dag i lyan som gäller för mig. Ska sitta i soffan och virka på pläden som planeras att bli en julklapp. För stunden är det bara en massa lappar och inte i närheten av att påminna om ett överkast, så nu måste jag sätta lite fart med den. :) 

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se