TALLUGGLAN

Alla inlägg under april 2010

Av helena - 29 april 2010 19:00

Regler är till för att följas, brukar det heta.

När det gäller mig så är det verkligen så. Inte så att jag följer alla regler som finns, så ordentlig är jag inte, även solen har som sagt sina fläckar :)  

Men när det gäller vardagen så måste jag veta vad som gäller, hela mitt psyke är beroende av regler. 

Det är inte så att jag inte kan fatta egna beslut eller tänka utanför ramarna, men med diagnosen jag fått så spelar omgivningen en stor roll på hur jag mår.

Min hjärna fungerar bättre när reglerna är tydliga och anvisningarna finns på papper.

Om spelreglerna hela tiden ändras får min hjärna krupp och slutar andas.

Jag blir i samma skick som en nynnande pappersrulle… 

 

Jag vet inte hur omgivningen reagerar på min hjärndöd, eller om de ens märker det. Men jag är medveten om det och även vetskapen att det inte spelar någon roll hur ofta jag skriker efter regler, när det inte finns någon som lyssnar på mig.

Även om de lyssnar så verkar ingen förstå hur viktigt dessa regler faktiskt är för mig.

 

Med regler menar jag att ”lagt kort ligger”… Är det ett planerat cafébesök som gäller, ring inte 30 minuter innan träffen och ändra kaffet till en pizza på krogen. Min hjärna har redan ställt in sig på cafét och det är dit jag kommer att gå och jag kommer att sitta där till någon hämtar mig. 

 

Med andra ord så ställer min hjärna in sig på det som ska göras, jag behöver förberedelse.

Om reglerna ändras så tar det tid för mig att ställa om sig och en ytterligare förberedelse behövs innan jag kan följa den nya planen.

För många order på en gång gör att jag minns den första, men inte resterande. Irriterande för alla runt omkring men även jobbigt för mig eftersom jag satt som plan att klara allt, men känner mig sviken av min egen hjärna som inte är som andras.

Jag som en gång i tiden kunde hålla många bollar i luften och hela tiden viste vad som hände, vet stundtals inte själv var jag är eller vart jag är på väg.

Och det är jobbigt!

 

Att veta på kvällen vad som kommer att ske dagen därpå gör mig lugn och jag har ett par timmar att ställa in mig på det. Att dagen efter få veta att schemat ändrats och nya saker dykt upp får min oro att växa eftersom jag då vet att jag inte har den tid som behövs för att förbereda mig, ställa in mig på det nya och jag kommer således att anstränga mig mer för att få den nya planen att klaffa. Jag kommer kräva mer av mig själv, bli besviken över att inte klara det egna kravet och må än sämre när jag vill göra ett bra jobb men misslyckas...

 

Regler gör att jag vet vad som ska ske, ställer in mig på det, utför uppgiften och kan där efter lägga det bakom mig innan jag går vidare till nästa.

Lätt mattematik, en sak i taget…

Men dessa regler är som sagt lätta att följa om alla spelar i samma lag och ingen lägger krokben.

 

Med andra ord så är det superlätt att göra mig förvirrad.  Det är bara att ändra spelreglerna!     

Av helena - 29 april 2010 13:54

Hela veckan har varit som i ett vakuum och jag känner mig lika rolig och intelligent som kaffesump.  Det har inte varit medvetet som jag gått runt likt en säck potatis med tankarna på allt annat än nuet utan en omedveten handling som jag inte kunnat kontrollera.

Tankarna har styrt mitt handlande och även om jag försökt att vända mungiporna åt rätt håll och försökt koncentrera mig så har det liksom inte funkat.


Igår hade jag en tid på arbetsförmedlingen. En tid som varit bokad i närmare en månad och ett möte som jag verkligen sett fram mot eftersom jag hoppats få svar på mina frågor och funderingar.

Om bara ett par veckor är min arbetsträning över och vad som händer därefter är gömt i dimma.

Jag vet hur morgondagen ser ut, men jag måste veta mera.

Jag vill veta hur sommaren ser ut. Var jag arbetstränar någonstans, eller om det ens är arbetstränar som jag ska göra. Som min tolkning av läkarmötet så är det ett riktigt jobb på 50% som jag kan förvänta mig… 


Ska jag jobba eller ska jag arbetsträna?  Var ska jag vara någonstans? Kommer det att leda till ett jobb? Kommer jag att klara av det?


Frågorna är många, ovissheten total och jag känner mig så vilsen i tillvaron att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag går runt som i dvala omöjligt att släppa tankarna på alla ”OM” som attackerar mig.

Sömnen blir lidande på nätterna för tankarna vill inte försvinna när lampan släcks och hungern existerar inte. Jag lever på kaffe!

Jag försöker göra mitt bästa på jobbet men med mina krav på mig själv så känns det som jag bara går runt och slösar allas tid utan att få något gjort.

Allt beror på min oro över vad som kommer att ske.


Bara timmen innan mötet med arbetsförmedlingen ringde de för att boka om mötet. Min handläggare ligger sjuk och kunde inte ta emot mig, utan återkommer om ny tid.


Mina frågor blev inte besvarade och ovissheten lever vidare.

Oron fortsätter fräta hål i mitt inre och vetskapen att mina obesvarade frågor kan leda till att mina utbetalningar uteblir nästa månad vilket leder till att mina tankar kommer bli än mörkare…


Jag försöker klara av att leva i nuet, men jag kan inte bara slappna av och ta dagen som den kommer.

Jag har en för orolig själ för det och även om jag vet att jag trissar upp oron än mer genom att gå runt och bekymra mig för saker som med all säkerhet kommer att bli bra i slutändan, så kan jag inte låta bli.

Jag är helt enkelt den som ser glaset som halvtomt när andra säger att det fortfarande finns vätska på botten.


Det är sån jag är och det kommer troligen att ge mig magsår inom en snar

framtid.


  

Av helena - 28 april 2010 21:59

Dagen blev inte som planerat o svaren jag sökt uteblev... Har skrivit ett långt inlägg om dagen och djävulens hundar som kommer upp i morgon på bloggen. Tålamod är en dygd sägs det...

 
Av helena - 27 april 2010 12:30

Humöret håller typ samma standard som vädret där ute.

Ena stunden tunga moln och dropparna är nära, nästa skiner solen men vinden är stark...

Ena stunden känner jag mig lika glad som en överkörd snigel bara för att nästa vara solskenet självt men med trotshumör...

Det är kanske inte så mycket som händer runt mig  precis men hjärnan snurrar på, förstorar upp bagateller och det känns som jag måste fatta en massa beslut.

Beslut som kanske inte är SÅ viktiga, men just för stunden lever jag med känslan  att fel beslut  kan äventyra hela mitt liv och min framtid. jag vet att det bara är rena skitsnacket och jag försöker övertyga hjärnan om det, men ändå sitter den känslan i och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.







Av helena - 26 april 2010 19:39

Det är kul när man verkligen vill skriva och man sätter sig vid datorn. I samma stund man sätter fingrarna på tangentbordet stannar hjärnan o inte ett ord blir skrivet.

 
Av helena - 24 april 2010 16:45

När man ser på teveprogram som handlar om det övernaturliga så är det vissa saker som alltid är de samma oavsett om det är svensk program eller amerikanska.

 I nästan varje avsnitt så pratas det om rörelser i ögonvrån och känslan av att någon andlig närvaro är närvarande. 

Känslan av att något/någon rör sig i mörkret precis utanför vårt synfält har vi väll alla varit med om.

En snabb rörelse som kanske är något verkligt eller kanske bara en fantasi som hjärnan hittat på.


I min lilla lya är dessa rörelser i ögonvrån mycket verkliga. 

Det finns saker som inte borde röra sig och som jag ser nästan varje kväll...

I går var det en liten tomat som jag såg rulla förbi i ögonvrån, tätt följd av en katt med viftande tassar och vassa klor.  

Okej, Kan erkänna att jag ännu inte sett några osaliga andar i omgivningen utan mina spöken i lägenheten beror snarare på en katt med för mycket energi.


just detta med hans energi som aldrig vill ta slut har blivit ett problem. Allt som inte är fastspikat har han ner på golvet.

Så varje kväll innan jag somnar måste jag kolla vad som finns på bord och bänkar. Försöker rädda det som kan gå söner om det rasar i golvet, innan det rasar. 

Nu har det lilla spöket även hittat hyllorna i badrummet så inte ens den är längre säker för hans långa ben.

Jag vaknade i natt av att jag fick en tampong i skallen och insåg att hyllan i badrummet var riven och dess innehåll höll på att sprida sig över lyan.


Ska bli spännande och se om toaborsten är nästa sak som kommer flygandes.   











Av helena - 23 april 2010 14:44

 Pratade med min kära "Sis" i går, som berättade att hon hade roliga nyheter.

Alltid när jag hör dessa ord"roliga nyheter" så brukar det vara en baby på väg eller en ring på fingret... men i går så var det andra nyheter.

 

Sis berättade att min blogg "Tallugglan" blivit uttagen en i tävling och ska bland tjugo bidrag tävla om bästa blogg...

Ska min blogg tävla!!??

Förvånad, chockad och glad blev jag självklart över beskedet. Sedan förbyttes detta mot andra funderingar och känslor. 

Den lilla tvivlaren hoppade upp på axeln och började mumla i mitt öra.

Min blogg tävla!?

Jag som inte har något att skriva om...

Jag som inte är någon särskild...

Jag som har dyslexi och stundtals skriver så obegripligt att inte ens jag själv har en susning om vad jag skrivit, är plötsligt med i en tävling (Hick!!)

 

Jag menar... självklart är det kul att få lite uppmärksamhet från andra håll än bara vännernas sida och skitkul att vännerna tycker den är så bra att den är värd att uppmärksamma, men samtidigt så får mitt hjärta ett skäl till att börja fladdra av nervositet. 

Självförtroendet åker berg och dalbana och mina nerver har gömt sig under huvudkudden i panik.  men det löser sig nog med tiden :)

 

Jag vet inte riktigt vad det är för tävling som jag trillat in i men den slutar tydligen i juni och vinnaren sitter på väggen i ett par år framåt...

Den klass och läsare som vet vad det handlar om kanske har lust att berätta lite vad det handlar om.

Som sagt så är det härligt att hamna i en tävling, men mina tävlingsnerver är inte riktigt som de borde vara, har jag en känsla av.  

 

Tjingeling!





Av helena - 21 april 2010 18:30

Den 8:e maj är det återträff för Livsstilarna på Väddöfolkhögskola och i fredags kom inbjudan.

Ena sekunden vill jag gå och ser fram mot det medan jag i nästa stund funderar på att skippa träffen.

 

Kan inte ens förklara varför jag tvekar.

 

Har under åren som gått sedan avslutningen längtat efter att få träffa lärarna som betytt så mycket för mig, träffa min klass, se hur andra elever har det och saknat lokalerna och miljön i skolan.  

Samtidigt så finns önskan att låta gammalt vara glömt och fortsätta framåt utan några blickar bakåt. 

Men kanske en återträff kan få inspirationen att börja flöda igen...

 

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte heller vilka från min egen klass som tänker komma, då kontakten med dessa sakta men säkert avtagit och bara någon i min klass numera syns till. Men jag känner endel i klassen efter min, så kanske jag följer med i deras sällskap om inte annat.

 

Tankarna går fram och tillbaka, men snart måste jag anmäla mitt intresse till skolan. 

 

Fortsättning följer :)      




 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards