Hela veckan har varit som i ett vakuum och jag känner mig lika rolig och intelligent som kaffesump.  Det har inte varit medvetet som jag gått runt likt en säck potatis med tankarna på allt annat än nuet utan en omedveten handling som jag inte kunnat kontrollera.

Tankarna har styrt mitt handlande och även om jag försökt att vända mungiporna åt rätt håll och försökt koncentrera mig så har det liksom inte funkat.

Igår hade jag en tid på arbetsförmedlingen. En tid som varit bokad i närmare en månad och ett möte som jag verkligen sett fram mot eftersom jag hoppats få svar på mina frågor och funderingar.

Om bara ett par veckor är min arbetsträning över och vad som händer därefter är gömt i dimma.

Jag vet hur morgondagen ser ut, men jag måste veta mera.

Jag vill veta hur sommaren ser ut. Var jag arbetstränar någonstans, eller om det ens är arbetstränar som jag ska göra. Som min tolkning av läkarmötet så är det ett riktigt jobb på 50% som jag kan förvänta mig… 

Ska jag jobba eller ska jag arbetsträna?  Var ska jag vara någonstans? Kommer det att leda till ett jobb? Kommer jag att klara av det?

Frågorna är många, ovissheten total och jag känner mig så vilsen i tillvaron att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag går runt som i dvala omöjligt att släppa tankarna på alla ”OM” som attackerar mig.

Sömnen blir lidande på nätterna för tankarna vill inte försvinna när lampan släcks och hungern existerar inte. Jag lever på kaffe!

Jag försöker göra mitt bästa på jobbet men med mina krav på mig själv så känns det som jag bara går runt och slösar allas tid utan att få något gjort.

Allt beror på min oro över vad som kommer att ske.

Bara timmen innan mötet med arbetsförmedlingen ringde de för att boka om mötet. Min handläggare ligger sjuk och kunde inte ta emot mig, utan återkommer om ny tid.

Mina frågor blev inte besvarade och ovissheten lever vidare.

Oron fortsätter fräta hål i mitt inre och vetskapen att mina obesvarade frågor kan leda till att mina utbetalningar uteblir nästa månad vilket leder till att mina tankar kommer bli än mörkare…

Jag försöker klara av att leva i nuet, men jag kan inte bara slappna av och ta dagen som den kommer.

Jag har en för orolig själ för det och även om jag vet att jag trissar upp oron än mer genom att gå runt och bekymra mig för saker som med all säkerhet kommer att bli bra i slutändan, så kan jag inte låta bli.

Jag är helt enkelt den som ser glaset som halvtomt när andra säger att det fortfarande finns vätska på botten.

Det är sån jag är och det kommer troligen att ge mig magsår inom en snar

framtid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...