TALLUGGLAN

Alla inlägg under november 2010

Av helena - 28 november 2010 23:09

Helgen har denna gång gått otroligt fort och trots att jag försökt så har jag inte hunnit med allt som jag önskat få gjort. 

Men efter lite ommöbleringar på vinden så hamnade i allafall julpyntet i lyan och det mesta är nu på plats.

Det enda kvar i pyntväg är julgardinerna, men de kommer nog upp i morgon.

Har bara lite klippande kvar och två sömmar att sy, sedan är jag redo för besök av tomten eller någon liten nisse  :)


Nu väntar sängen och i morgon en fullspäckad dag som startar lite tidigare än vanligt. Innan praktiken så måste jag springa ett ärende, vilket gör att jag måste upp och ut i kylan VIDRIGT tidigt...


  




ANNONS
Av helena - 23 november 2010 12:51

Blev hemma idag. 

Vaknade inte förrän vid lunchtid och med massa kuliga saker att ringa var det lika bra. 

Somnade sent eller tidigt beroende på hur man ser det och det var med finger vantar på händerna som jag kröp ner under täcket. Handen är fortfarande stel och värkande. 

Är inte alls på bra humör i dag, då allt verkar gå åt skogen! 


Ska nu pallra mig ut genom dörren och försöka ta mig ner mot centrum. Det tar emot som attans, men jag måste göra det...


Ha det bra 

ANNONS
Av helena - 22 november 2010 17:51

Är trött som attans. kan bero på att det inte blev så många timmars sömn i natt. Trots att gäspningarna aldrig ville ta slut, så kom inte John Blund förbi och i evigheter stirrade jag på klockradions siffror.

När jag tillslut somnade (I soffan) så dröjde det inte mer än någon timme för den nattpigga katten bestämde sig för att leka rally i vardagsrummet och vägen han stakat ut som rallyväg, gick självklart över soffan. Om det bara var soffan han studsade i hade väll varit en sak, men efter att han studsat över mig fyra gånger (vader, rygg och huvud och sedan i väg på golvet för ett varv in i köket innan han upprepade vändan), så kunde jag inte ignorera honom längre utan satt mig upp. Glad över att äntligen ha väckt mig skuttade Zasso glatt fram till balkongdörren.

Eftersom jag gjort mina försök att ignorera honom under året som jag haft honom, så har jag lärt mig att han inte vill bli ignorerad,så det var bara för mig att kravla ur soffan och öppna dörren för att han snabbt kunde ta en liten sväng där ute. Dessvärre regnade det, så han brydde sig inte ens om att lämna värmen, utan lade sig i soffan i stället och somnade...  

Själv gick jag in till sängen, ställde klockan, somnade snabbt och försov mig självklart!! 


Lite senare än normalt hamnade jag i allafall hos möbeldoktorn och sedan började eländet!

Efter att ha sprättat bort häftstift från tre av de 40 stycken stolsitsar som ska kläs om kände jag att det värkte lite smått i fingrarna. Efter att därefter ha sytt ett par smygstygn och sprättat upp en soffdyna hade jag så ont att jag knappt kunde hålla i saxen. När jag slutligen rätade på fingrarna så knakade lederna till och fastnade i uträtat läge...  Varenda jäkla led värkte och inget mer blev gjort i dag!

Jag vet inte om det är reumatism eller min psoriasis som börjar ta sig ner under huden. Det eda jag vet är att det efter någon timmes upprepande rörelser gör ont som attans i höger handen. Försöker använda vänster mer, men känner mig som ett icke pricksäkert UFO. Så nu måste jag söka läkare för ledvärken...


Det känns liksom inget kul att vara på ett ställe där det krävs att man har styrka i händerna och verkligen ska kunna ta i...  

Så vi får se hur det går. Som det verkar nu så är det ytterligare ett yrke som jag stryka på listan "Drömyrken", då jag inte klarar av det. Men jag vill inte ge upp, utan ska ge det ett tag till.


  



Eftersom jag rullar förbi sjukhuset på vägen hem, så knatade jag in på närakuten för att kolla hur jag ska byta läkare.

"Vad har du gjort med ansiktet!!!  var det första sköterskan utropade när hon såg mig framför disken. Ett utrop som inte direkt gjorde min dag bättre! Efter att ha förklarat att det är psoriasis, så envisas sköterskan med att poängtera att man inte kan ha psoriasis i ansiktet...

Helt ställd över att få den kommentaren kastad i ansiktet, så kunde jag inte säga annat än att det verkligen är psoriasis...


Visst, jag kan förstå att folk reagerar eftersom jag aldrig varit så röd och flagig som mitt ansikte för stunden är. Vaknar varje morgon med samma sorts fjäll i ansiktet som man i vanliga fall brukar hitta på abborrar och sedan tar det timmar innan fjällandet är borta och bara det röda är kvar. Varje morgon smörjer jag in ansiktet i ett TJOCKT lager FET kräm och fem minuter senare måste jag åter smörja in ansiktet, för att min hud är så vidrigt torr att det bara säger "Slurp!" innan krämen sugits in.   Den senaste veckan har jag förbrukat två tuber med hudkräm, så egentligen har jag inte tid att jobba, för jag måste smörja in mitt ansikte. Missar jag smörja in, så är fjällen direkt tillbaka igen... 

Jag har alltid känt mig udda, men just nu känner jag mig som ett missfoster när jag är på stan. Knallröd och fjällig är ingen kul kombination. Speciellt inte när ALLA stirrar! Att dessutom höra närmaste familjen komma med kommentarer att jag borde söka för mitt ansikte är inte heller kul. 

Anledningen till mitt röda ansikte är inte bara psoriasis utan även allergi! Jag min smarta kokosnöt ville ha fin hy när jag fyllde år, så dagen innan använde jag peeling för att få bort den värsta torrheten...

Reklamen för produkten var bra, men jag borde ha testat innan att jag verkligen tålde smeten!

Självklart var det en miss och istället för normalt narig hud så sitter jag nu med kliande röda utslag och abborrefjällning!!  

Kan nog säga att jag vet hur det känns att brännskada sig!!!


Det som irriterar mig mest är inte mitt röda ansikte utan det är att jag inte bara känner mig utstirrad av folk utan att jag faktiskt ÄR utstirrad.

Det är inte bara min fantasi som gör att jag TROR mig känna blickarna, de FINNS verkligen!! 

Folk i affärerna gör ingen hemlighet av att de stirrar på mig och barn snubblar på sina egna skor i försök att glo på mig så länge de bara kan...  

Ungen framför mig i kundvagnen glömde helt bort glassen han höll i när jag ställde mig i kön. Med droppande glass och vidöppen mun släppte han inte mitt ansikte med sin blick. Jag försökte att inte bry mig om stirrandet, men varje cell i mig skrek efter att få vräka ur sig "Vad stirrar du på ungjävel!!"  

jag är för väluppfostrad och låtsades inte om de vidöppna ögonen... 


Men det gör ont! Det skjuter jag inte under stol med att det gör. Jag känner mig som ett missfoster och jag önskar att jag kunde gömma mig under en sten, slicka mina skador och återvända ut i världen med felfri hud och ett självförtroende på topp...  


Men sån är inte verkligheten och för stunden måste jag leva med att se ut som...  














Av helena - 21 november 2010 15:48

Det börjar gå framåt på praktikfronten. 

Efter att i  nio månader ha varit nere på Markuskyrkan, så gick den tiden ut och det blev sommarlov.

Att vara 35 år och ha sommarlov kändes en smula underligt kan jag erkänna, men eftersom det var semestrar och annat så fanns det inte så mycket att göra under den varma årstiden för mig och jag fick order om att slappna av och njuta av ledigheten. 

I oktober började dock allt komma igång igen efter sommaren och en dag fick jag "order" om att infinna mig på arbetsförmedlingen. En plats hade blivit ledig på RESA projektet och det var nu min tur i kön att komma ut på lite sysselsättning.

Jag har träffat Irene två gånger och diskuterat lite vad jag vill göra, hur mycket jag orkar och om mina drömmar inför framtiden. Genom dessa små frågor skulle Irene försöka hitta en praktik/arbetstränarplats, för mig. Ett ställe där jag kunde utvecklas, träffa människor och kanske även finna en väg mot mitt drömyrke. 

  

Den 10:e november plockades jag upp på parkeringen för ett snabbt möte med det de som eventuellt skulle bli mina nya handledare de närmaste månaderna. Eftersom jag hade skrivit upp att mötet skulle vara den 16:e, så hann jag aldrig bli nervös inför det. 

Mötet skulle vara hos "Möbeldoktorn" här i Norrtan och det ligger bara ca 5 minuters cykelväg från mig, så det verkade ju bra :) men jag hade inte riktigt någon koll på vad det var för ställe, så det var spännande.


Summan av kardemumman blev att det beslutades att jag ska vara hos "möbeldoktorn". Till en början bara en 1/2 dag i veckan, men det är enligt mig lite i minsta laget, så det har ändrats.


Den 17 November var jag på plats vid halv 10 snåret och jag lämnade dem vid 16 på eftermiddagen. Med snö på marken var cykeln kvar hemma, så det blev en stilla promenad hemmat medan jag funderade över dagen.

Jag tror i allafall att jag kommer att trivas där.


  



Av helena - 18 november 2010 13:00


Denna boll blev visst i största laget för den lilla kissen.... 



  

      
 

  


      


   



Av helena - 18 november 2010 12:09

I början av november hade jag besök av Josefin och Elias.

Jag trodde att det skulle bli superjobbigt att ha bägge barnen samtidigt, men till min förvåning så blev det lugnare än normalt :)

Det blev lek, bad och ett par timmar på lekrymden.



Klicka på bild för förstoring! 


 

Lek i parken.  



Bus på skolgården  





Senare på kvällen blev det

bubbelbad i mitt badkar.

  

 

Kan ärligt säga att mitt

badrum aldrig varit blötare.

Det droppade även från taket


Men de hade i allfall kul

och det är huvudsaken.

  

  

 

På lekrymden med underliga figurer! 


              

Även min kuliga träningskompis roade sig kungligt!



Och slutligen en helt underbar bild på Elias! 

      



Av helena - 17 november 2010 19:45

Varför är det alltid så att jag siktar högre än jag verkligen tar mig?

Satsar allt jag har och blir ständigt besviken över resultatet? 


Spelar ingen roll vad jag gör, det blir aldrig lika bra som jag föreställt mig det. 

Har alltid hört att om man målar upp en bild inom sig hur man vill att resultatet ska bli, så kommer det att bli som bilden...  

Men hur jag än gör så sitter jag i slutänden med sorgen som en stor sten i bröstet och hatar mig själv som åter målat upp en för stor bild och inte ens är i närheten av drömmen.


Hur liten och förenklad jag än gör målet, så når jag aldrig fram och kan aldrig helt glädjas... 

kanske är det lika bra att sluta ha drömmar och mål. Kanske slipper jag besvikelsen om jag slutar att hoppas... 

Kanske ska jag bara ta dagen som den kommer utan förväntningar och då kanske jag kan glädjas åt de överraskningar som oväntat dyker upp... 



  


Av helena - 9 november 2010 15:25

  


Varje söndag lägger Milo Lilja upp spännande och intressanta frågor som andra bloggare kan välja att svara på samt sprida vidare. 

Enda man behöver göra att länka till hennes sida samt där berätta att man länkat/svarat på tjejsnack...  


Veckans fråga gäller: 

Familjeband

1. Hur viktig är familjen för dig?
Stundtals är familjen superviktig för mig, andra dagar önskar jag att jag var ett föräldralöst ensambarn... Men det beror som sagt på hur jag mår :)
 
2. Vad har du för visioner om hur en familj ska se ut?
Jag har inga visioner om hur en familj SKA se ut.
 
3. Hur stor är din familj?
Om man ser hur min familj ser ut just nu, så är det jag och katten som samsas mellan samma väggar. Men om jag ska räkna den ursprungliga familjen som jag växte upp med, så är det lite flera. Vi var sex ungar och två föräldrar som trängdes i en stor villa innan den ena efter den andra droppade av och skaffade eget. 

4. Vad är det bästa med att ha familj?
Önskar att jag kunde säga att det är underbart att ha familj och att det finns såååå mycket positivt med att ha många syskon... Men tyvärr så har inte jag den typen av förhållande till min familj. Önstar att jag hade syskon som stod mig nära och som jag kunde lita på till 100% men verkligheten är en annan. 


5. Vad är det sämsta med att ha familj?
Det finns många nackdelar med att ha familj, speciellt den sort som jag har... 



  

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se