Direktlänk till inlägg 17 november 2010
Varför är det alltid så att jag siktar högre än jag verkligen tar mig?
Satsar allt jag har och blir ständigt besviken över resultatet?
Spelar ingen roll vad jag gör, det blir aldrig lika bra som jag föreställt mig det.
Har alltid hört att om man målar upp en bild inom sig hur man vill att resultatet ska bli, så kommer det att bli som bilden...
Men hur jag än gör så sitter jag i slutänden med sorgen som en stor sten i bröstet och hatar mig själv som åter målat upp en för stor bild och inte ens är i närheten av drömmen.
Hur liten och förenklad jag än gör målet, så når jag aldrig fram och kan aldrig helt glädjas...
kanske är det lika bra att sluta ha drömmar och mål. Kanske slipper jag besvikelsen om jag slutar att hoppas...
Kanske ska jag bara ta dagen som den kommer utan förväntningar och då kanske jag kan glädjas åt de överraskningar som oväntat dyker upp...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...