TALLUGGLAN

Alla inlägg under juni 2014

Av helena - 30 juni 2014 18:24

Att vara lokalvårdarkotte tillsammans med ett gäng förvirrade kottar är ingen dans på rosor.

Speciellt inte under semestertider och det dyker upp (eller snanare INTE dyker upp) semestervikarierandekottar.
I vanliga fall är vi 4 kottar som skuttar runt med dammvipporna. Vi har vår egen lilla våning, med en egen liten vagn och våra egna små jobb. Vi lägger själva upp dagen för att hinna med vårt jobb och ännu har det funkat (nja...) bra.
Men om någon kotte blir sjuk så rasar korthuset och nya kottar kommer (kanske) in, stökar till i våra rutiner och även går vilse. Att ha ersättningskottar underlättar och förvirrar. Det är nycklar som ska hittas, vagnar som parkeras i fel skrubbar, kottar som går vilse och ska lletas reda på och dessutom visas var/när/hur det ska städas. Värdefulla minutrar går till spillo och timmar utan vettigt innehåll kortar ner min egen arbetsdag och ökar mitt tempo i själva städningen eftersom samma jobb måste göras dag efter dag, men tiden att utföra det på adrig är den samma eftersom störande moment och kottar dyker upp och stör min planering. (Jag måste ha rutiner för att må bra och utan rutiner mår jag skit och blir än mer förvirrad!)
Min närmaste arbetskotte har semester denna vecka och jag trodde ett tag att jag skulle få göra bägges jobb (175 %) på min lilla deltidstjänst, men en kotte jag inte visste om skulle komma dök upp helt av sig själv, så jag placerade denne på mitt jobb medan jag själv tog min närmaste arbetskottes  jobb. 
Plötsligt frågar kotte nummer 1 (den mest erfarna kotten på bygget) var kotte nummer 3 tagit vägen... Jag hade inte ens tänkt på att den lilla kotten saknats. Kotte nr 1 ringer chefen som berättar att kotte nr 3 tagit en semesterdag och att vi andra ska hjälpas åt med dennes jobb, för det finns inga vikariekottar att stoppa in. 
Tjoho, tyckte vi övriga kottar och insåg bägge det omöjliga i situationen att det inte fanns en chans för oss att göra det extra jobbet. 
Jag som inte är en stresstålig kotte och som absolut inte ska/får stressa, kände hur kugghjulen i skallen spann en aning fort när jag fortsatte med mitt jobb.

Att det inte finns vikarier är INTE mitt problem. Och om huvudkottarna tror att jag ska hinna göra varenda kottes jobb och inte käfta emot, så tror de fel. Denna lilla kotte har fått skinn på näsan och vill inte längre vara en snäll kotte som ställer upp på allt...  Men ändå så finns det en liten del av min hjärna som försöker lösa problemen till allas bästa (jag försöker skärpa mig, men det är svårt att lära gamla hundar att sitta...) Vad den uppdykande kotten pysslade med hela dagen, vet jag inte men förhoppningsvis så skötte denne sitt jobb eftersom jag hade tillräckligt problem med tiden för att hinna sköta mitt jobb och inte hann se efter att kotten var på rätt plats. Mig veterligen så kan hen lika gärna ha hängt i ett skrubb och läst "Kalle Anka" hela dagen, jag sprang i allafall runt som en speddad snigel i förök att hinna göra mitt jobb.
När jag hade allt under kontroll, räknat ut hur jag skulle hinna göra "allt" på planerad tid, så ringde huvudkotten och ville ha mig på annan plats.

Jag stod med huvudet i en toalettstol och kunde inte studsa till huvudkotten på stubinen som denne önskade och innan jag förlorade tålamodet helt så la jag på i dennes öra (Mycket elakt, men jag spolade i allafall inte ner telefonen som jag funderade på... ) När jag kommit ur toan så tog jag mig i allafall till huvudkotten som befann sig på annan plats i huset med en maskin som kotten aldrig kört och som påstods vara hel... Huvudkotten ville veta om jag tyckte att den verkade hel och om inte försöka fixa felet...  Det var fel på monstret!! Det fanns ingen gas!! Utan för att köra den var man tvungen att putta fanstyget framåt. Tung som en snöskyffel med blötsnö var det. Jag förklarade att den var trasig, men eftersom den var tvungen att användas var det bara för huvudkotten att ta ett djupt andetag och putta. Jag förökte smita från platsen för att återvända till min lilla toalett, men det gick inte huvudkotten med på och kom plötsligt på: "Eftersom det är el och vatten inblandat, så får jag inte vara ensam att köra denna maskin..." Så istället för att hålla min tidsplan så fick jag sitta som ett sällskapsdjur i ett hörn och se på när maskinen puttades fram och tillbaka i ett tomt kontorsrum.OM något skulle hända...
Såååååå många bortslösade minutrar för mig och min lunch sköts dessutom upp med 45 minuter. Hjärnan snurrade av näringsbrist och magen krampade när jag äntligen släpptes fri och kunde värma maten.
Jag hann bara med ett par tuggor innan huvudkotten ringde igen och ville veta om jag sett A-kotten. Att det i huset finns två A-kottar och ytterligare en A-kotte var på ingång enligt huvudkotten, så hade jag ingen aning om vilken A-kotte hon letade efter. Men eftersom jag satt ensam i rummet så såg jag inte en enda kotte och jag orkade dessutom inte springa huset runt och leta efter den rätta A-kotten som hon ville ha, så jag satt kvar och kastade i mig min mat. (förökte äta lugnt och sakta, men det blev en väldig snabblunch och även kaffet på maten försvann snabbt)  Stress, stress och lite hjärnstress på det så har vi samanfattningen av min dag!!) 


Ersättare till kotte nummer 3 dök upp i samband med att jag gick hem och denne A-kotte har aldrig tidigare varit på platsen, men det är inte mitt problem. Kotten skulle i allafall göra kotte nr 3s jobb och om det skedde till belåtenhet är inte mitt jobb att svara på, jag var slutjobbad och mer än fördig i både rot och själ!  :) 
Jag var ganska trött när jag äntligen kunde lämna arbetet och det trots att jag gjorde mitt jobb (men missade vissa saker) och bara MITT jobb, Jag är även ganska nöjd med att jag inte jobbade över bara för att hinna mer än jag borde på tiden jag inte hade (vägrar jobba en minut över min arbetstid) och jag ignorerade totalt de välinlindade önskningarna om att hjälpa till med kotte nr 3s jobb ( ibland är det bra att ha vax i öronen och inte höra :)  )
 
Jag har blivit bättre på att lyssna till vad kroppen säger att jag bör göra och även om hjärnan bitvis försöker att överrösta kroppens vilja, så lyckas jag att begränsa mina "måsten". Men det är svårt och tar på kraften att hela tiden försöka göra mitt jobb och bara MITT jobb, när jag vet att det inte finns kottar som ersätter (men det är inte mitt problem att dålig planering finns...) Jag börjar som sagt få skinn på näsan och säga ifrån, men att varje dag komma ifrån jobbet och bara ha tillräckligt med ork för att släppa skorna på mattan och lägga fötterna i soffan, är inte det liv som jag vill ha. 

Bara tre dagar av stress och dålig planering kvar sedan tar denna kotte semester och skiter fullständigt i om dammråttorna biter besökarna i hälarna på jobbet. Det är inte mitt problem! 

Tack och godnatt!! 


 

Av helena - 22 juni 2014 12:21

Planen jag hade för dagen var att hjälpa till på Hembygdsgården, äta en middag hos mamma och sedan ta en buss hem... Men planen sprack som vanligt och visade sig bli trevligare än min ensamma kväll hemma troligen hade blivit.
Vi blev bjudna på marshmallowsgrillning på "Skäret" hos min syster med familj och även en smarrig jordgubbs/rabarberpaj bjöds det på till kaffet.
Jag satt så nära grillen jag kunde komma, trodde att jag skulle frysa ihjäl och det trots lånade vinterkläder. Jag hade inte räknat med att vara ute och trots att jag visste att det skulle bli kallt, så jag var liksom inte klädd för utelivet. Fick låna en fleccejacka, vantar och en täckjacka av mamma, men jag var ändå kall, så klippan bredvid grillen passade mig perfekt att sitta på :)


Jossan kunde inte låta bli att leka med några "dödsdömda" marshmallows i elden. Vi studerade intresserat hur de bubblade och "jäste" innan de smälte samman i glöden.

 


Trevligt och mysigt att sitta i trevligt sällskap en iskall midsommarkväll och bara njuta av nuet. Fika, samtala och se solnedgången lysa upp träden.
Gör gärna om denna kväll, under sommaren.
         

   

Av helena - 22 juni 2014 10:45

Klev av vid kyrkan, någon hållplats tidigare än den vanliga, bara för att få en stund att njuta i naturen innan jag gick till Hembygdsgården.  
Tog vägen förbi det som var min skola under låg- och mellanstadiet. Då var vi många barn som gick här, nu är antalet 18 ungar och risken att skolan ska läggas ner finns forfarande.

 

   
På andra sidan vägen ligger stigen som fortfarande leder till skolans matsal, eller "matan" som vi kallar den.

Det är även den byggnad som är Hembygdsgården.
Jag kan nästan svära på att "spången" genom vassen är samma plankor som på min tid i skolan (känner mig som 100 år, när jag går denna väg och minns :) ) 

Stannade en stund vid bryggan, satt och njöt av vågornas kluckande en stund innan jag fortsatte min lilla promenad. Den väg som i grundskolan kändes sååååå lång, är inte längre en evighet utan bara en kort bit igenom en kohage.
När jag gick här så var det ingen kohage utan skog där det bitvis växte enorma hallonbuskar. 


 
Vid denna röda byggnad  brukade vi snöra på oss skridskor varje vinter och åka på den skridskobana som alltid plogades i ordning, när isen låg tjock.
 
I slutet av stigen ligger den vita Hembygdsgården, omringad av lila och vita syrenbuskar. 

Tror att "vår" matsal måste vara en av Sveriges vackraste :) 

   

Av helena - 20 juni 2014 18:00

Som många tidigare midsommrar så tillbringade jag dagen ute på Björkö-Arholma och hembygdsgården. 
Att hjälpa till med midsommarfirandet där ute har blivit tradition och för mig ÄR det en riktig midsommar. 

Att dansa runt stången, köpa lotter eller sitta i gräset och fika, är inget jag saknar.
Det hör numera till att servera, lägga upp på fat och se glada firare som förundras över att det fortfarande går att köpa hembakat fika. 

Från att ha varit en grå dag med massa moln så sprack det upp lagom till 13- slaget, då dansen började. Underligt nog, så har det varit samma sak varje år. Innan så är det grått, men under två timmar mitt på dagen så skiner solen innan den åter går i moln och folk vandrar hemåt... 


Hembygdsgården (eller "matan" för oss barn som gått i skolan där ute) innan dansen börjar. Tomt och ödsligt...


Massor av bullar, kakor och sockerkaka lades upp på fat, innan firandet.
Kön sträckte sig långt ut i hallen för fika.

   


Som varje år var det mycket folk på plats! Men tror att det var något färre än förra året...  
Antingen så var det kylan som avskräckte eller så var det firande i andra byar som drog ner på antalet besökare. 


Alla var i allafall på glatt humör och njöt av dagen.  
 

Vid 16-tiden hade gästerna lämnat firandet och vi frivilliga städat undan det mesta, dörren låstes och jag gissar att jag är på plats nästa år igen. 

Av helena - 19 juni 2014 13:16

Efter 11 veckor känns det "uppfriskande" att vara tillbaka. Innan praktiken hade jag en dag som denna troligen hittats i en skrubb hysteriskt skrattande och mumlades för mig själv. Men nu ler jag bara, fnittrar lite och skakar på huvudet...

Av helena - 17 juni 2014 20:03

 
Denna snygga "Americanare" fick jag för första gången se i Juli 2013 i Societetsparken.
En underbar dag med gassande sol, massor av folk och jag mådde toppen!!
Jag "vallade" min far i rullstol runt i parken,  i jakt på en bil jag aldrig sett tidigare och försökte finna en farbror jag träffat så sällan att jag inte visste om jag skulle känna igen honom. Jag fick telefonledes veta att bilen var vit med en röd raket och att den var parkerad nedanför konstverket i hamnen...   Jag stod som ett "?" och fattade inget! 

En bil med röd raket??? En sekund drog bilden av "Tintins" röd/vita rymdraket genom skallen, men insåg snabbt att om en av bilarna hade en sån på taket, så hade den varit ganska lätt att se även om flera tusen bilar var samlade i parken och på kajen. Efter ytterligare ett par samtal så fick jag klart för mig att "konstverket" i självaverket var en byggnad, närmare bestämt den gröna silosen på hamnsidan och att en raket var en "utsmyckning" på bilen...  (man lär sig något nytt varje dag :)  ) 
Så när den rätta bilen tillslut var funnen bjöds "mitt lilla gäng och jag" på kaffe, kanelbullar och värmande sällskap.
Jag fick under eftermiddagen träffa "barn" jag inte sett på närmare 30 år och insåg att de blivit vuxna under åren som gått.  
Jag visste inte då att den härliga sommardagen skulle vara sista gången jag träffade min farbror... 
Fick i dag beskedet att han förlorat mot cancern, bara 65 år gammal och för ung för att dö!  


Kanske sörjer jag även att jag aldrig fick en chans att lära känna honom... 
Jag ville tro att han på något mirakulöst sätt skulle besegra sjukdomen, att domen som läkarna gett bara var ett fult misstag som de gett till fel person...

Ville inte ta in att hans tid snabbt rann ut, ville inte tänka på att ytterligare en släkting skulle försvinna.

Tänker på hans sambo och hans barn... mina kusiner.
I stället för att träffa dem på "American cars show" i parken, så så kommer jag att träffa dem på en begravning...

Livet är inte rättvist någonstans!    

Av helena - 15 juni 2014 20:25

Sitter på balkongen och andas in det sista av helgen, innan jobbet väntar i morgon.
Känns jobbigt att lägga sig när både värmen och ljuset fortfarande är påslaget :-)

Av helena - 13 juni 2014 20:47

I dag var sista dagen på Roden!  
Studenterna har sprungit ut, terminen är slut och köket är städat. 
På måndag återvänder jag till mitt ordinarie jobb som lokalvårdare, jag skulle ljuga om jag påstod att jag ser fram mot det och bara vetskapen att jag ska tillbaka till kaos ...

Förutom att jag har trivts otroligt bra på Roden och haft ett gäng med superhärliga arbetskamrater så har det blivit än mer klart för mig att jag MÅSTE byta arbetsplats och att det är kök som jag vill jobba inom.  
Jag kommer att leta lika ihärdigt som en aggresiv grävling de kommande veckorna efter ett nytt kök att jobba/praktisera/arbetsträna i.
Om jag skulle nämna allt jag ogillar med att återvända till städandet, skulle helgen gå åt till bara detta inlägget  och jag har annat att göra än att spy galla över jobbet. Det räcker väll med att säga att jag har en diagnos och att alla skiter i den. Kan även säga att min återkomst bevisar att ingen är oersättlig...   
Kan i allafall njuta av vetskapen att jag är uppskattad på Roden, har fått mycket lovord och beröm.

Det är ovärderligt och såååå glädjande att höra för ett krossat självförtroende och en nedhasad självkänsla.  
Varje dag har jag gått till jobbet med lätta steg, varit i tid alla dagar och så full av energi vid arbetsdagens slut att jag inte ens känt av tröttheten utan haft ork till resten av dagen. Jag har aldrig mått så bra som jag gjort de senaste 11 veckorna och att nu veta att det är slut och jag ska tillbaka till stressen och koaset är... tungt. 
Men jag får som sagt försöka stå ut, bunkra upp ett förråd av smärtstillande och försöka tänka glada tankar :) 

Förutom att det var sista dagen i dag så rensades kylarna och lunchen blev baguetter med ost/skinka eller gårdagens rester av smörgåstårta. Även cafét hade rensat inför sommaruppehållet så  "efterrätten" blev kaffe och morrotskaka. Några timmar senare, efter att vi sett (Jag valde att stanna inne, så jag hörde dem bara) glada studenter lämna skolgården på lastbilsflak, så blev det gräddtårta och kaffe :)  Kan nog säga att det blev liiiite mycket socker i dag och händerna darrade som asplöv efter sista tårtan  :) 

 

En vacker skaldjurstårta från "Roslagsbageriet"  

En supergod "köttårta" från 

samma ställe. 
Helt klart min favorit! 

 




















   


 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards