TALLUGGLAN

Inlägg publicerade under kategorin Mitt nya liv!

Av helena - 21 maj 2014 20:02

 
I dag fyller min gbp 2- år! Två år som gått så fort men samtidigt så långsamt!

För två år sedan levde jag med tron att att allt skulle förändras över en natt. Jag skulle bli "frisk" och må bra resten av livet. Min kropp skulle berätta vad jag skulle undvika och min hjärna skulle lyssna.

Jag trodde att allt skulle bli lättare och bättre!

Jag trodde att jag som alla andra skulle få "dumpar" av fet mat eller av socker. Jag skulle över en natt veta vad jag skulle äta och jag skulle inom ett par månader vara på den vikt där jag bör väga.   
Men livet är inte lätt och har aldrig varit lätt, så varför trodde jag att min resa skulle bli lätt?! 
Jag får inga dumpar utan får själv försöka räkna ut vad som är nyttigt och eftersom min hjärna fortfarande skriker efter socker, så är det inte den vettigaste saken som jag diskuterar med på kvällarna när sockersuget och chokladbegäret sätter in :)
I gbp grupperna som jag följer på FB, läggs "före och efter bilder" upp och alla berättar hur snabbt de gått ner och hur bra de mår... Själv känner jag mig som en jäst men ogräddad bulle som jäser över åt alla håll och kanter. Jag vet att det är skillnad från förr, men inte den stora skillnaden som jag önskade och jag mår fortfarande lika taskigt som jag mådde innan. 

Det brukar sägas att det är under det första året som man förlorar mest i vikt, under det andra året planar det ut och därefter så står man i bästa fall stilla eller så ökar vikten ett par kilon... Jag har varit opererad i  två år och jag har inte kommit dit jag vill och jag kommer aldrig att komma ner till mitt mål om jag fortsätter som jag gör.

Jag vet vad jag ska göra, men det är så svårt att programera om hjärnan att tänka annorlunda. Jag är matmissbrukare och har alltid varit det. Oberonde på vad man missbrukar så är det aldrig lätt att sluta! 
Vill man sluta dricka så finns det hjälp på recept. Vill man sluta röka så finns det alternativ till ciggen.
Men hur gör man för att sluta äta? Mat är ändå något som alla behöver och som det finns tillgång till överallt ...


2 år och jag är på många sätt fortfarande kvar där jag startade. Jag är glad att jag gjorde operationen och jag är glad åt de kilon som jag gått ner och jag är fortfarande fastspänd i den jäkla bergochdalbanan där jag alltid har suttit.
Jag är fortfarande inte stans populäraste tjej, jag har fortfarande inte fått en ursäkt från de som gjorde mitt liv till ett helvete under skoltiden och jag är fortfarande inte rik...

Å andra sidan har jag få men riktiga vänner som känt mig länge och som vet vem jag är, jag försöker att lägga det förflutna bakom mig, göra det som får mig att må bra och jag försöker att göra mitt bästa... 
Livet suger i bland och har toppar ibland...

Under dessa två år har jag gjort saker som jag aldrig skulle vågat göra innan och mitt självförtroende har ökat samtidigt som min självkänsla stoppat. Jag vet fortfarande inte vem jag är och är rädd för att ta plats och synas, samtidigt så kan jag lättare rycka på axlarna och muttra "vem bryr sig", medveten om att JAG bryr mig. Men mycket av det har inte med operationen att göra utan med min ADD och tyvärr så går ju allt det hand i hand. Hjärnan förändras och kroppen förändras och ADD´n förändras inte :) 
Jag har dock efter operationen fått lättare att sluta ta mig själv på så stort allvar. Jag kan skratta åt mina misstag (om jag orsakar dem och jag är den enda som drabbas av dem). Jag vågar säga mer vad jag tycker, håller inte längre inne med mina åsikter och vågar ta för mig mer.

I dag fyller jag 2 år som opererad. 
Jag vet hur jag ska göra för att nå mitt mål. Jag vet vad jag måste förändra och jag vet vad som krävs. Jag vet att det inte kommer att bli lätt och jag vet att jag kommer att falla igen.
Jag har gått ner 35 kilo på 2 år och jag har 10  kilo kvar till mitt egna satta mål. Jag ville på sjukhuset inte sätta en målvikt utan ville själv känna efter när jag kände mig nöjd. Eftersom jag inte minns hur det var att "bara" väga 90 kilo eller 80 kilo så vet jag inte hur det skulle vara att vara smal. Jag viste inte hur mycket jag skulle väga för att känna mig nöjd. Jag trodde att jag skulle vara nöjd med att komma ner i byxor stl 46. Jag är nu nere i 44 och jag känner mig fortfarande stor som en halv elefant. 
Nu har ett nytt år startat och kanske kommer jag att under detta år nå mina mål. Jag stressar långsamt och hoppas att kroppen får må bra, hjärnan lugnar ner sig och att musiken kommer att fylla mitt kommande år :) 


Jag är inte nöjd ännu och jag är absolut ingen klänningstjej men jag kom ner i stl 42 på "B young" :D   
 

 


ANNONS
ANNONS
Av helena - 5 februari 2014 16:39

För ganska exakt 2 år sedan, i februari 2012 stod jag i omklädningsrummet på jobbet och provad mina nya kläder.
Jag kände mig som världens fetaste kvinna!!
Chefen stack in huvudet genom dörren och undrade hur det gick och jag slog på ett glatt leende och ropade "de sitter perfekt" samtidigt som jag drog ner tröjan över byxorna så hon inte skulle se att det fattades 10 centimeter mellan knapp och knapphål. Jag fick den största storleken de hade och de var för små... Jag mådde så vidrigt dåligt av att tröjan i stl XXL satt som ett korvskin och att byxorna inte gick att knäppa. Under flera månader använde jag mina egna privata kläder på jobbet. Gympabyxor med snöre i midjan och en svart t- tröja. Vi var/är förbjudna att använda annat än profilkläder, men vad skulle jag göra??  Efter op den 21 man började jag krympa och glädjen den dagen jag provade byxorna och kunde knäppa knappen, går inte att beskriva. Visst, jag var rädd att sitta ner och än mer rädd att böja mig i dem. Vetskapen att de satt så tajt att de skulle spricka närsom helst var ständigt i mina tankar :) Efter ett tag förstod jag att det inte räckte med ett par kläder, jag behövde ombyte och tog denna gången ett par byxor i stl 50 och även tröjan blev ett nummer mindre.

En dag frågade jag chefen om nya kläder, för jag var tvungen att hålla upp byxorna när jag gick för att hindra dem från att glida av mig.  Det skulle ta tid innan mina nya kläder kom, så undertiden fick jag ett bälte :)  
Det senaste halvåret har jag känt mig som ett barn som klätt ut sig i mammas kläder...  Tröjan hänger som en klänning, de korta ärmarna slutar vid min armbåge och byxorna är så stora i midjan att jag snart kan dra skärpet 2 varv runt mig för att hålla dem på plats. För två veckor sedan beställdes mina kläder på nytt och i dag kom de äntligen.  Jag hade varit modig och beställt byxorna i stl 46 och M i tröja...  Tänkte att om de är försmå så krymper jag fortfarande och måste allafall ner i den stl någon gång. Tröjan såg såååå liten ut i jämförelse med min gamla tröja men den satt perfekt!
Lite ovant bara att inte ha något som fladdrar runt mig när jag går, men det vänjer jag mig nog vid :)
Men byxorna...
Fortfarande är det skärp som gäller då de visade sig vara en aning stora :D
Men de spricker i allafall inte när jag böjer mig ner och det är ju positivt, men snart blir det att beställa ytterligare nya byxor i ännu mindre storlek.

Jag har fortfarande svårt att se och ta in hur mycket jag gått ner bara genom att se spegelbilden. Inte förrän jag håller upp eller provar gamla kläder, så ser jag förändringarna tydligt. Fortfarande har jag stl 54 enligt min hjärna och det blir en massa spring i butiken, då jag aldrig hittar rätt storlek direkt utan ständigt måste lämna provrummet för att byta kläder. Att jag skulle hitta en jacka i stl 40 på loppis och kunna ha den är fortfarande en "Aha känsla" som även den är svår att förklara för någon som aldrig varit där :)
Hittade häromdagen en tröja med polokrage. Var tvungen att ha en under mina kvällspromenader, då jag annars riskerar att frysa nästippen av mig. Gick in på H&M och deras herravdelning och kom ut med en svart polo i stl S (!?) Visst herrstorlek, men ändå!!  :)  
Just nu mår jag med andra ord jäkligt bra!!  

Av helena - 10 november 2013 21:43


Jag har nu kommit in i vecka nr 2 och vågen går bättre och bättre. Kommit in i vanan att väga allt och jag har inte missat något. Okej, jag har inte gått med vågen i ryggsäcken så Tacon hos Sara var svår att kolla vikten på och lika så Lasagnen jag fick på jobbet, men i övrigt har jag varit riktigt flitig med pennan och vågen.

Första veckan med "matdagboken" åt jag som jag brukar och den enda egentliga skillnadenfrån tidigare var att jag vägde allt och höll koll på antal.
Mer godis gick ner utan att jag riktigt var medveten om hur mycket jag verkligen tryckte i mig, vilket blev ett litet uppvaknande.

Denna vecka har jag verkligen försökt att tänka och visst blev det en ORDENTLIG skillnad i mängd, antal men framförallt VAD jag ätit.
Kan väll även erkänna att det finns saker att förbättra innan det blir perfekt, men ett steg i taget :) (eller snarare, vem vill vara perfekt?? :) )

 

Om jag tyckte att 23 koppar kaffe var mycket under en vecka hemma från jobbet så var det inget mot denna vecka PÅ jobbet, då jag lyckats hälla i mig 31 koppar (kaffe tunna eller vad?!) under denna vecka...
Det kommer snart att rinna kaffe istället för blod i kroppen om jag inte skärper mig :)


Den riktigt stora förbättringen är allt det söta!
Inget lösgodis, ingen Kexchoklad och ingen vaniljglass med krossad choklad. En liten "Gustavadolfsbakelse" och en mini bit "Karlspaderlängd" i dag för att fira far på dagen blev det, men i vanliga fall så hade jag köpt en längd själv och troligen även njutit av den under några dagar...
Pepparkaksburken har nästan fått vara ifred men inte helt. Men från 49 kakor till 7 små hjärtan är en stor förbättring i min lilla värld :)

Jag har försökt att göra medvetna val och det funkar väll relativt bra. Tänkt på vad jag ätit och vad jag faktiskt inte velat ha (trots att det skulle vara såååå gott). 
Jag kan gå förbi kanelbullarna i café utan att dregla och sucka av längtan. Har även kunnat gå förbi godisavdelningen utan att komma ut från affären med massor av godis.


Visst. Jag sticker inte under stolen med att jag är långt ifrån chokladbefriad  och sockerråtta kommer jag alltid att vara, men denna vecka har jag valt choklad som låter nyttigare, istället för att bara ta det som jag hittar.
Fortfarande finns det Kexchoklad i skåpet, men jag hittade "Corny big" med kokos smak i en affär och eftersom den har mer än bara choklad i sig (nötter, lite puffar och kokos) så känns den nyttigare (och även sååå mycket godare) än kexchoklad. Men som alltid så kanske det är hjärnan som spelar mig små spratt, men en sån liten 50 grammare funkar om jag vill ha något sött framför filmen på kvällen...

 

Bara för skojsskull så gjorde jag en liten jämförelse på favoritchokladen i lyan och i min lilla värld så verkar ju Corny Big vara det bättre allternativet OM jag nu trots allt behöver en liten choklad...
Men fortfarande så är jag så osäker på vad det är jag ska gå efter. Är det bara kalorierna jag ska kolla på eller är det fettet som är viktigast eler kanske är det proteinet...
Förvirringen är såååå stor och osäkerheten är än större. Men jag väljer i allafall inte Marabou mjölkchoklad och all choklad är ju nyttigare än den, så hur fel kan jag egentligen ha? :D
Men gärna kommentarer från er som kan kost!

Tänker jag rätt att OM jag ska äta choklad så är "Corny Big" det MINST DÅLIGA valet?


 


Corny Big
Kcal 471/ per 100 g                   
protein 3,8 g
kolhydrater 59,0 g
Fett 23,8
Kex choklad
Kcal 510/ per 100g             
protein 10 g
Kolhydrater 59 g
Fett 25 g

 

Marabou Premium 70%

(Cocoa sea salt pecan)
Kcal 560/ per 100 g
Protein 6,9 g
Kolhydrater 33,5
Fett 41,5 g



Mer vatten måste in i mitt liv och även grönsakerna måste hitta till tallriken. MEN jag tror att jag denna vecka lyckats med något som jag inte klarat sedan Väddöfolkhögskola. Jag har ätit både frukost, lunch OCH middag. jag har inte ersatt något av målen med macka och kaffe, vilket är ett stort kors i taket.


Nu startar vecka nummer tre!

Av helena - 6 november 2013 16:26

I Tisdagen den 29 oktober började jag med en "Matdagbok" och i söndags var det dags att sammanfatta den första veckan med den. 

Jag kan ju säga att resultatet blev en liten chock eller kanske snarare ett uppvaknande och denna vecka så försöker jag verkligen att tänka på vad jag äter :)


Att skriva ner ALLT jag åt och drack under en vecka gjorde att jag verkligen SÅG vad jag åt och även hur mycket onyttigt jag egentligen stoppar i mig.
Om jag inte redan visste att jag var en liten sockergris så har "Matdagboken" verkligen avslöjat mig. Pepparkakorna som jag gått runt och knaprat på i tid och otid och som i tanken inte var såååå många visade sig under en vecka bli 49 stycken. Så även om sockergris är rätt ord, så stämmer nog "pepparkaksgris" bättre i just detta sammanhanget :)
Även kaffet som jag alltid sitter och surrplar var aningens fler än jag trodde. Visst, jag har varit sjuk och bara knatat runt i min ensamhet i lyan men 23 (Hjälp!!) koppar under en vecka är kanske lite väl mycket kaffe...
Inser efter dessa små, men ack så viktiga reflektioner att det kanske finns en anledning till mina sömnsvårigheter (hmmmm....) Blir nog att byta sista koppen kaffe till en kopp Kamomill istället. 


I början av december har jag tid hos Dietisten igen och fram till dess kommer jag att fortsätta att föra dagboken och jag hoppas att det längstmed vägen kommer att synas de ändrigar jag gör och även kommer att bidra till förändringar i mina måltider och även i vissa fall ordningen på dessa.
Är nu inne på andra veckan och jag kommer på mig själv med att tänka mer på vad jag stoppar i mig. Att jag börjat väga för och emot...
Hur mättande är det jämfört med annat, hur snabbt kan jag få det färdigt (alltid på gränsen till "svälter ihjäl" innan jag upptäcker att jag är hungrig/sugen), hur nyttigt är det jämfört med annat och hur gott är det på en skala mellan ett och pekfingret...


Kan i allafall säga att det är spännande att se vart detta kommer att leda så fortsättning följer :)

 

 

Av helena - 29 oktober 2013 09:22

Dietistens råd till mig igår var att börja föra en "matdagbok". Jag vet att jag äter fel och jag måste få bort sockret i mitt liv. Att skriva ner allt jag äter kan få mig att bättre se missarna jag gör och även mängden jag äter.
Så från i dag är det vägning av mat som gäller. Jag undrar när under dagen som jag kommer att glömma vågen? :-)

Av helena - 21 maj 2013 19:31

Ett år har gått sedan jag rullades ut från uppvakningsrummet, satt mig upp på båren och gav en mycket förvånad  granne en stor kram.

Hon trodde jag skulle vara halvdöd av smärta efter operationen, men jag kände inte ens att ett läkarteam varit inne och rotat i min mage. 

Jag led verkligen med min stackars rumskamrat som inte kunde ligga, sitta eller stå pga smärtan... Själv låg jag och läste dagen efter PÅ MAGE!! 

Redan från början insåg jag att min resa är och har varit otroligt smärtfri och lätt, om jag jämför med andra som haft/har både det ena och det andra problemen att tampas med. 

Jag har bara hamnat på akuten en gång efter operationen i vad jag trodde var tarmvred, men röntgen visade inget och smärtan släppte efter några timmar och jag åkte hem.

Inte heller några "dumpar" har jag råkat ut för. I princip kan jag äta allt, på både gott och ont.

Det enda som jag dumpar på är stekt ris och babyspenat. Saker jag kan klara mig utan :) 

På många sätt hade det varit lättare om jag fått magsmärtor, illamående, darrningar och kallsvettningar (S.k Dumping) av fett, socker och annat som inte är bra att äta.

Men jag kan fortfarande äta allt som jag kunde innan op... Dock i  mycket mindre mängd än innan (tack och lov!) Om jag överäter eller äter för fort så får jag magvärk som håller i sig i timmar, men i bland är det så lätt att äta det som är gott istället för att äta det jag vet att jag borde äta. Den första nygrillade hamburgaren för året med massa godsaker på, är ju så mycket godare än en grillad korv med bröd. Nästa gång ska jag lyssna på vad hjärnan säger, äta min mängd och vara ett trevligare sällskap utan att behöva hålla för magen av smärta. 


Kan nog säga att jag under året bara haft två sockerdumpar och jag mådde verkligen pyton. Dessutom inträffade de inom samma vecka, men av udda anledningar.

Fika med kaffe, kladdkaka och grädde funkar. Fika med Coca cola, kladdkaka och grädde fick mig att må som om jag druckit en pava hembränt och åkt flygande skeppet... Jag var tydligen grön i ansiktet och fick koncentrera mig på att gå rakt. Sedan somnade jag, sov i 2 timmar och vaknade "nykter" och pigg. Den andra gången käkade jag  ett par chokladdoppade marmelad bitar... på fastande mage.

Jag har förhoppningsvis lärt mig av tabbarna och gör inte om det den närmaste tiden :)  

 


***********************





 

 En gammal bild.



Kände mig som ett gravid kylskåp, havandes med en elefant.

Redan här började nog tankarna på en operation att komma,

även om jag inte riktigt ville inse det själv.

En ny bild.


En av de nyare bilderna, där jag inte ser ut att halvsova.

Det enda jag irriteras över är att min haka och hals alltmer börjar att likna en kalkon :) 

Det börjar liksom hänga och svänga lite väl mycket... 

 

Sedan mitten av december har vågen stått still och min skräck var att jag inte skulle förlora mer vikt. Men med lite ändring i kosten och en heldel promenader så börjar pilen åter att peka neråt, sedan ett par veckor tillbaka. 

Men fram till i dag har jag förlorat 24% av min "startvikt" dvs vikten jag hade när jag vägde som mest.
Förutom att vikten blivit mindre så har även omfånget minskat, ganska exakt 20 centimeter runt midjan har försvunnit och även om det kunde varit mera, så är jag nöjd med det hittills. Men mer ska det bli och jag har ett mål som jag gärna vill uppnå. 

Det roligaste är att jag faktiskt kan köpa kläder på loppisar och att det även finns kläder som jag måste hänga tillbaka då de är FÖR  förstora :)
Att jag även fått kläder av min syster är underbart kul, DET har aldrig hänt tidigare :D 

 

 


Nu börjar år 2 i mitt nya liv och vi får se vilka förändringar som nu kommer att ske :) 



   


Fler bilder kommer att ploppa upp på bloggen. Håller på att samla in från vänner och familj :) 

Svårt att fånga sig själv på bild, när man vanligen brukar vara den som står bakom. 





Av helena - 17 mars 2013 17:48

kan ju säga med bilderna framför mig, att det finns en viss skillnad mellan då och nu.

 Det kan även jag se :-D 


 Taget  2010 (tror jag)
Taget i dag.  


 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se