TALLUGGLAN

Alla inlägg under maj 2016

Av helena - 25 maj 2016 19:38

Onsdag och ledigt. Ute regnar det och jag hade inte väntat annat... Jag är ju ledig :-)
Tittar på regnet, virkar och lyssnar på en bok som jag länge velat läsa men dragit mig för, då redan titeln kunnat vara skriven av mig och rädslan för att även innehållet skulle vara för mycket av mig själv.

Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"
Många av orden kunde varit jag, meningar som jag känner men inte kunnat beskriva. Ångesten som sliter i kroppen, de ständiga diskussionerna i hjärnan och depression som håller mig i ett hårt grepp.
Krampaktigt gråt på toalettgolvet, tårar som sprutar utan slut och ångesten som kommer utan förvarning.
Mycket av vad Ann skriver, är målande beskrivningar hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Att försöka hålla fast vid något som gör livet värt att leva... Något litet som gör det värt att kliva ur sängen, att hindra impulserna och mörka tankar.
Att ständigt ha döden i tankarna och funderingar på hur och när man ska avsluta livet...

Min önskan att kunna skylla på något eller någon och en specifik händelse som gör att jag mår som jag mår. Vill ha ett greppbart minne att skylla på för bara att erkänna att min hjärna är sjuk är inte tillräckligt. Jag vill kunna säga att mitt instabila mående är orsakat av 8 års helvete i skolan med psykisk och fysisk misshandel... Mobbing där jag fick veta att världen skulle vara en så mycket bättre plats om inte jag fanns i den.
Att jag inte var värd något och att jag aldrig skulle bli något. Ord som jag trodde på då sagt av barn som jag fortfarande hatar och aldrig kan glömma. En del av den värdelösa känslan finns fortfarande kvar i mig, men allt kan inte förklaras med det, att det finns så mycket annat som inte går att greppa om.
Att lyssna på Anns bok gav mig ett lugn. Hon förmedlar genom att skriva om sin egen trasiga själ att det är okej att må dåligt, det är okej att be om hjälp.


Av helena - 24 maj 2016 05:56

I dag blir det fullt ös och aningens stress.
Först jobb med en nacke som protesterar av minsta huvudrörelse. Piller, massage och rörelse så blir det lite bättre, men det gör ont!!
Efter jobb är det hem, packa väskan, slappa liten timme och sedan resa mot huvudstaden för träff m syster och systerdotter.
5 kilometers löpning eller i mitt fall snarare krympning tillsammans m måååånga andra kvinnor och jag får ytterligare en liten medalj till min samling.
Har inga planer på att försöka slå förra årets tid, då både skorna är gamla och kroppen kaputt...

Av helena - 23 maj 2016 10:24

I dag är det en månad sedan min pappa gick bort och det är ett år sedan jag fick besked om att Lola avlidit.
Ett datum av sorg och saknad.

Av helena - 21 maj 2016 21:16

4 år sedan och 40 kg lättare. På dagen för fyra år sedan så sov jag gott på Norrtäljesjukhus efter en lyckad operation medan min salkamrat gnydde av smärta och käkade smärtstillande.
På det stora hela så har allt gått bra.
Inga större dumpingar, inga större smärtor under dessa år och jag kan i princip äta allt... På både gott och ont.
De flesta gastric bypas opererade mår pest av socker och fett, men i lagom mängder funkar det för mig. Allt hade väll kanske varit lättare om även min kropp skrikit av protest i närheten av chips och Marabou, men så är det tyvärr inte utan jag får försöka lyssna på mitt eget samvete. Ett samvete som inte alltid vill mitt bästa utan får mig att svullna tills magen står i fyra hörn och illamåendet får mig att gömma påsen.
Stundtals står jag stilla men plötsligt så visar vågen lite mindre och mina jubelrop ekar i badrummet. Ännu är jag inte nöjd m min vikt, men jag har gått från 54 i byxor till stl 42/44 och jag kommer i min lillebrors T-shirts. Från XL till medium och det känns så jäkla skönt att jag faktiskt kommer i de kläder jag provar i affärerna och på loppisar.
Ännu är det ett par kilo kvar till jag är nöjd med hur långt jag kommit hittills.

Gammal bild på mig och dit kommer jag aldrig mer att återvända.

Av helena - 19 maj 2016 14:40

Lokalen ska pyntas med tavlor i olika storlekar  och det är ett uppdrag som jag tagit på mig med glädje.
Har hur många bilder som helst i datorn, på minnen, i telefoner och i olika kameror. problemet är bara att välja ut vilka som ska förstoras upp och vilka som ska fortsätta ligga undangömda.
Jag har kollat igenom närmare 1500 bilder och temat jag ska hålla mig till är vår/sommar och det är såååå marigt! Jag har hittat 81 bilder som jag skickat vidare men antalet ska ner till 6-8 stycken, så det kommer att bli lite pyssel och diskutioner... 

Ett par av de som jag velar mellan är dessa:  
Klicka på bilderna så blir de större och vissa av de är vackra som sjutton i större format (om jag får skryta över mitt konstnärliga sinne  :)  )   

              


 


   

           

 

Jag är själv supernöjd med vissa av bilderna och naturen är underbar att fotografera.

Alla dess färger och olika former... 
Även om motivet är samma dag efter dag, så blir det ändå stor skillnad mellan bilderna. 
Att bara välja ut 6-8 stycken känns väldigt svårt.

Av helena - 19 maj 2016 06:28

Vid 20 tiden är jag ombytt och nattklädd. Bäddar ut bäddsoffan och slår på "Numb3rs". Repris på serien och jag behöver inte tänka på vad som sker på rutan, behöver bara höra ljud att koncentrera mig på och som dränker mina egna tankar som snurrar och löper amok i tystnaden. Varvar ner för att kanske lyckas somna utan tabletter...
8-timmars sömn är det min kropp behöver, kan funka m 7 1/2 timme, men mindre sömn än det gör mig retlig, trött, deppig, illamående och hängig dagen efter. Så jag lyssnar på kroppen och försöker sova vid 21 på kvällen för att kunna vakna vid 5.
1 1/2 med frukost, Facebook, lunchfixande, katter och morgontoalett är det jag behöver för att vara i tid på jobbet kl 7.
Jag har mina kvälls/morgonrutiner och jag behöver mina rutiner för att klara av tillvaron. En försovningar och hela dagen är förstörd och stress m frukosten ger både illamående och magsmärtor som jag helst undviker.

20.45 och två atarax sköljs ner m vatten och hjärnan börjar trubbas av. Gäspar och gosar ner mig under ett tjockt täcke och väntar... Sover jag inte kl 21 så trycker jag i mig 1/2 Insomningstablett och för det mesta räcker det för att sova tills klockan väcker mig på morgonen.
De flesta vet om att jag på telefon är oanträffbar efter 20.30 och ringer därför inte, utan skickar sms vars låga ljudsignal går att ignoreras av mig. Men telefonförsäljare vet inte om min sovit och tydligen står mitt namn sist på deras lista, för vissa har ringt mig 20.55 och tillochmed efter 21 och därför mötts av ett irriterande och ilsket: "Jag är inte intresserad för jag sover!!!"
Andra som vet att jag förhoppningsvis sover vid 21 väljer att ignorera min önskan om att slippa samtal och ringer bara för att efter 21 har DE tid att prata...
Innan pappas död så svarade jag på alla samtal eftersom jag inte kunde veta om det hänt pappa något och jag var ständigt beredd på att lämna sängen och lägenheten för att ta mig till sjukhuset. Efter pappas död ignorerar jag medvetet alla samtal efter 20.30 för det finns inget som är så viktigt att det måste meddelas till mig direkt och inte kan vänta till morgonen.
En signal från telefonen gör att all sömnighet försvinner direkt, hjärnan snurrar upp till fullt pådrag och det tar lääänge innan jag åter kan slappna av. Jag får inte ta fler piller än läkaren ordinerat så när värkande från kvällspillren är borta tack vare telefonsignalen, så kan jag inte somna vilket gör mig till en sjuk, trött och irriterande monster på jobbet dagen efter, som dessutom genom försovningar varken fått mat eller kaffe i kroppen.
Har nu hittar en inställning på telefonen som gör att jag kan vara oanträffbar efter egna valfria timmar så mellan 20-05 har jag valt att inte bli nådd, det GÅR helt enkelt inte att nå mig!!!

På något sätt så känns det som om min tid inte har samma värde som andras. Att min sömn är något som går att ignorera bara för att någon plötsligt får för sig att prata med mig  när jag sover om vardagssaker och annat "ointressant" som utan problem skulle kunna vänta till dagen därpå.


De kvällar som jag ligger klarvaken efter ett oinspirerat och onög samtal har jag stor lust att åtgärda samtalet genom att ringa morgonen därpå. Höra oro, trötthet och panik på andra sidan luren och veta att jag väckt en människa bara för skojsskull. Sitta med min frukost, ta det lugnt och prata väder och vind, bara för att jag kan... 

Men jag är för snäll för att göra det. Har en alltför stor förståelse för hur det känns att väckas av ett samtal när man sover och speciellt när personen på andra sidan VET att jag sover.

Men nu har jag hittat den lilla inställningen på telefonen och inte ens riktiga akutsamtal kan komma fram till mig efter kl 20, men det kan det bara värt för att få sova ostört!!

Av helena - 17 maj 2016 19:26

Sätter upp ett glatt leende, svarar glatt på tilltal och hoppas att ingen säger/berättar något sorgligt för då rasar masken från mitt ansikte och verkligheten visas upp.

Att vara i en djup depression och till på köpet få dödsbud är tuffare än tufft och när alla "måsten" är klara blir det många timmar kvar i mörkret och tankarna. Lägenheten uppsagd och utplockat. Inga fler beslut att fatta och verkligheten kommer ikapp mig.

27 dagar sedan pappa dog och jag försöker övertyga alla (och även mig själv) om att livet börjar bli lättare, sorgen ebbat ut och det börjar kännas okej... I själva verket är det grått, mörkt och... så in i helvete jobbigt!
Och för varje dag så blir det jobbigare och jag tror ingen verkligen vet hur jävla tufft det är att vara jag, för stunden.

Antidepppiller verkar inte funka och Löftet till min läkare att bara ta 1/2 insomningstablett på kvällen och bara under veckorna är brutet sedan ett par veckor och ändå ligger jag och vrider mig i sängen, omöjligt att sova och när jag väl somnar är oron kvar och sömnen lättare än jag önskar. Lever med en trötthet som jag inte kan sova bort, tankar som maler i oändlighet och tårar som sprutar i de mest oväntade stunder.
Att träffa människor är jobbigare än normalt och varje tvång till möten tar på kraften, ändå försöker jag hitta något att se fram mot, något som kanske kan skingra dimman i mitt inre. Något litet som tar bort tankarna på sorg, död, smärta och ensamhet.
Vårruset bokat och klart, hur jag nu ska fixa så många människor på samma ställe. Planering inför nyinvigningen av lokalen och oro hur jag ska hålla paniken på avstånd. En kväll på OK med vänner och ett band jag bara höra lite av tidigare...
Känner inte alls för att vara social, men är valet att ruttna bort ensam i lyan utan socialt liv bättre?

Av helena - 16 maj 2016 15:54

Har haft ett par dagar på botten.
Bara att andas har känts jobbigt och plågsamt för att inte tala om att vara glad, trevlig och social som varit en total omöjlighet. En dag m syster på stan med tillhörande titt på nya brorsdotter, ställde jag in och lika så middagen hos grannen. Om jag knappt ens står ut i mitt egna sällskap, så är det dumt att dumpa mig själv på vänner och familj...
Istället har det blivit ett par timmars inventering i lokalen och räkning av varenda skruv, eller något ditåt. Hade i allafall trevligt sällskap i lokalen och tur är det, för ensam går jag inte gärna dit. Massa räknande, "E" skrev så pennan glödde och kaffet var välförtjänt när vi väl bryggde det.
Nu har vi påbörjar det svåra och mest tidskrävande projektet, nämligen att värdera "skiten".
Vad kostar det att ersätta en tallrik som kraschas på ett kalas och hur mycket ska den som hyr lokalen betala om de hänger i lampan under en fyllefest? Och bör lokalens spöken nämnas i inventeringslistan eller är de bara en bonus? :-)

Utöver dessa små utflykter till lokalen så har jag hela helgen suttit i lyan och ugglat. Kommit en liten bit på pläden och jag måste beställa lite mer garn, men annars kan jag börja att sy ihop den.
Men det är såååå mycket lättare att virka när Zasso sover i sin skokartong. Han ger mig dock en hel del skratt och det hade varit tyngre om jag inte haft en katt som hållit koll på mig.

 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards