TALLUGGLAN

Inlägg publicerade under kategorin Snurrande tankar...

Av helena - 25 mars 2015 17:32




   

En bild säger mer än tusen ord och just denna bild är exakt det motsatta för dagen!
Men om man läser det tillräckligt många gånger så kanske man börjar tro på det...

Eller något.

   

 

Var till Psykologen i dag och fick fylla i lite kuliga skalor. Frågor som skulle besvaras efter skalan "Mycket bra", "bra" eller "mindre bra" eller som de översattes i min hjärna "Super duktig", "bra" eller "värdelös"... 
Frågor om allt från hur man klarade ekonomin, till hur man sov och hur man tycker att man klarar av att hålla ordning hemma. Fick direkt svart på vitt att allt jag gjorde var bra eller mindre bra. Inte en enda fråga kunde jag besvara med "Mycket bra" och direkt så  placerade jag mig själv i facket, värdelös på allt och inte värd ett skit!
Inte en enda sak i min hjärna är jag bra på. 
Spännande hur vissa dagar och ett visst humör kan sänka självkänslan och självförtroendet till samma nivån som en daggmask!
Snälla någon SKJUT MIG!!!!! 

Visst finns det saker som jag säkert är bra på, men just i dag så andas jag tilloch med fel och det enda jag vill är att få sova bort det negativa eller i allafall få höra något positivt... 

Hela vägen till jobbet försökte jag klura ut en enda sak som jag är bättre än genomsnittet på att göra, en enda liten sak som jag är stolt över att klara, och jag kom inte på en enda sak... 
Tjohoo vad självförtroendet ökade!!  :)

 

Kommer in på jobbet, ler, hälsar och är som vanligt. Försöker dölja svårmodet och osäkerheten bakom en glad mask, men känner direkt att något ligger i luften och pyr.
Stämningen är en annan än vanligt.

Bara en stund senare får jag höra: "Ta det inte personligt, men det har kommit in klagomål..." 

I bland önskar jag att jag kunde få slå mina kollegor med en purjolök, eller i allafall få vräka ur mig något elakt. Men jag håller tyst, lider i min ensamhet och undrar om det överhuvudtaget finns något som jag är bra på. Bara en enda liten sak. En enda liten minimal sak, det är det enda jag begär att få höra! 
Kanske är det mitt bekräftelse behov som spökar som gör att jag vill höra något positivt. Att få höra att jag inte alls är till besvär, att jag gör ett bra jobb eller bara att jag duger... Men istället så är det misstagen som syns och som "folk" ser.  


Om en kund/gäst  kommer in i dsken, ställer sig och stirrar på pelaren och säger att den är smutsig, så kan jag glatt meddela att gästen/kunden är i fel lokal och även ärligt erkänna att pelaren ÄR smutsig för att jag har gått runt den så många gånger att jag inte längre tänker på den och ser inte hur den ser ut... Men nu har jag blivit medveten om att den är smutsig och ska ta som vana att torka av den dagligen. 
Men det är så jäkla lätt att säga till hur andra ska göra, men att den som kommer med klagomål själv inte är perfekt eller gör ett 100% jobb är det ingen som pratar om.

Det finns mycket som mina kollegor gör fel, men jag orkar inte engagera mig eftersom jag inte orkar bry mig och för att jag har mitt egna jobb att sköta och försöker göra mitt jobb så bra som jag kan! Jag försöker lära av mina misstag och jag upprepar ytterst drm ytterst sällan... 

Jag litar på att mina kollegor gör sitt jobb och att jag sköter mitt jobb.

 

Om jag gör misstag så vill jag gärna höra det, då jag faktiskt inte är tankeläsare och jag bitts ytterst sällan. Visst jag muttrar mycket och kan bli sårad, men jag har ännu inte slagit ihjäl någon för att de sagt sin mening.

Men jag vill veta vad jag gör för fel, så jag kan åtgärda felet och kan börja göra rätt. Men tydligen är det lättare att prata med andra OM mig än att vända sig direkt till mig.

Men kanske allt grundat sig i att jag är för snäll och mesig! Kanske ska jag bli en ego och bara sköta mitt jobb, bara gör mitt och bara tänka på mig.
Inte anstränga mig för att göra mer än just bara mitt eget jobb. Jag gör saker som inte är mitt ansvar, mycket för att jag ser att tiden inte räcker till hos mina kollegor och det är saker som ska göras och då kan jag likväl göra dem om jag ändå står bredvid.

Och om jag ändå har tid och ingen disk så kan jag lika väl göra någon nytta utanför min lilla disk, utan att de behöver be om hjälp...
Bara stå och rulla tummarna är inget för mig, jag vill ha saker att göra, men varför ska jag egentligen??

Jag får inget tack och inte heller någon hjälp från dem, utan att själv behöva be dem om hjälp. Saker som för mig är självklara är tydligt inte det för dem.

Att hjälpas åt är okej om man ber om det, men inte något man gör i förbifarten.
Varför göra det lätt för någon annan? Varför göra någon annans jobb? Varför vill man göra saker av snällhet?  

Å andra sidan de klarade sig bra innan jag började och, så de klarar sig säkert lika bra om jag slutar att vara så jäkla snäll... 


Jag har fått avslappningsövningar som jag ska göra varje dag för att lära mig att slappna av, men tiden att göra dessa finns inte. Kanske borde jag varje dag sätta mig i en skrubb på jobbet och göra övningarna, när jag har en stund över.
Istället för att hitta jobb och uppgifter som inte är mina att fixa...

Ska nog ta en ärlig funderare på det en stund, om inte annat så kanske jag själv blir lite mer avslappnad på jobbet :)  


 

Summan av kardemumman är att jag har haft en pissdag med bara negativa känslor/tankar och jag önskar att jag försov mig i morse med en sisådär 12 timmar eller liknande.

I morgon är en ny dag med förhoppningsvis lite fler positiva händelser och känslor.   

 

Men är ganska trött på folk som kastar ägg 
i stenhus (Eller hur ordspråket nu lyder :)  )



#blogg100 #Psykbryt #negativatankar  

ANNONS
Av helena - 24 februari 2015 21:45

Klockan är natt och efter en dag som denna så skulle jag kunna sova i flera dagar.

Jag känner mig som en krossad spegel som bara hålls i hop av en ram. Skevt, sprucket och små bitar har trillat och ligger på golvet nedanför. Bitar så små som sandkorn att de aldrig kan sättas tillbaka på sin rätta plats.

Det krävdes en läkare som grävde för att jag skulle förstå hur dåligt jag egentligen mår. En läkare som genom standardfrågor kom djupare in i mig än jag själv vågat gå eller kanske velat se. 

Jag somnar varje kväll med en önskan att jag ska vakna glad, lycklig och med ett leende. Att jag ska gå till jobbet med lätta fötter och känna mig fri. Förr har de "dåliga dagarna" varit någon vecka och sedan har det vänt och jag har varit bekymmersfri i några månader innan det åter vänt i en nedåtgående spiral. Jag vet att svackan ska komma och jag har alltid vetat att när jag nått båtten så har det vänt och allt har blivit bra...
Jag har trott att även denna gråa dimma som jag lever i  just nu ska vara borta en dag när jag vaknar, men efter närmare 3 månader sitter jag fortfarande fast och kommer inte loss.

Jag går upp på morgonen, bara för att klockan ringer. Jag äter frukost för att det blivit en vana, jag går i kläderna för att det hör till rutinerna och jag går till jobbet för att något annat alternativ inte finns.

Jag har ett jobb och det ska skötas. Gör jag inte mitt jobb är jag lat och lata människor byts ut till mindre lata och mer effektiva männikor. Jag vill jobba, jag vill träffa mina kollegor, jag vill göra nytta, jag vill tjäna pengar och kunna betala mina räkningar men framförallt så vill jag känna mig nyttig, behövd och uppskattad.

Jag gör mitt bästa och försöker ignorera tröttheten och orklösheten som kommer varje eftermiddag.

I bland ger jag efter för den. Avslutar så fort jag kan, gör det viktigaste så det i allafall SER UT som om jag varit på topp och gjort allt såååå noga. Orkar inte tänka, vill bara hem till ensamheten och kunna rasa samman utan publik. Jag vet att ingen tar hand om min rena disk, det är mitt jobb att även få upp den i hyllorna och med vetskapen att jag kan avsluta jobbet i morgon om jag kommer in tidigare, så ger jag upp och avviker.
Men irritationen finns att jag inte gör klart på kvällen, att överfulla vagnar möter mina arbetskollegor när de kommer på morgonen och att de inte hittar sakerna på sina ställen, så jag försöker kämpa men tyvärr så är det överfulla vagnar som blivit vanligare om mornarna än ordning och reda...
Jag hälsar på mina kollegor för att det hör till och jag svarar alltid "Jo tack jag lever, så det kunde vara värre" på frågan hur jag mår...
För det är ju det jag gör. Jag lever, jag andas, men jag är inte riktigt vid liv...



2 1/2 timme hos en läkare som ställde frågor som jag egentligen inte ville veta svaren på, eftersom de riktiga svaren skulle ge mig den riktiga bilden av mig själv. Jag skulle upptäcka saker som jag inte ville se, Saker som jag omedvetet velat döja för omvärlden. Det enda jag ville ha inför dagens möte var en kurator som hjälpte mig reda ut tankarna i min hjärna, som skulle reda ut garnet och få mig att folkusera på trådens början.
Istället fick jag så mycket annat och svar jag inte ville ha. Jag ställdes frågor som jag inte hade något svar på och insåg att gröten jag klafsar runt i faktisk är på väg att dränka mig som kvicksand och det enda som håller mig ovanför ytan är att jag faktiskt inte är redo att dö.
Att inför läkaren erkänna att jag behöver mål att se fram mot för att orka kämpa var svårt. Inte stora mål, bara något som ger en ljusglimt i mörkret, något som får mig att hålla fast och inte släppa taget.
Att spara inför Ullared, att gå Vårruset... att komma hem och ge katterna mat. Bara små vardagliga saker, som ger mig lite längre tid att kämpa mig upp från botten.

Någonting som tar mig förbi känslan av utanförskap, värdelöshet och mörker. 

Jag vill vara duktig, effektiv, snäll, smart, ovärderlig, vara världens bästa vän, den absolut bästa arbetskamraten och alltid vara månadens anställda.
Men varje dag känner mig värdelös och grå! Dagarna går, bara för att det är det som de ska göra, men de skulle fortsätta att gå även om jag gav upp. Det skulle bara vara någon annan som gjorde mitt jobb, någon som var glad, positiv och som spred ljus omkring sig. Någon som inte var jag, men som jag önskar att jag var.  
Inget jag gör är speciellt märkvärdigt, inget jag säger kan geniförklara mig och jag ansvarar inte för att företaget jag jobbar på går runt, så vad gör jag egentligen?  

Jag visste att jag var i en svacka när jag träffade läkaren i dag. Men att den svackan skulle vara så djup att jag inte kommer att ta mig upp utan hjälp, det hade jag inte tänkt på.

Och är det något jag har svårt för, så är det att be om hjälp! 
Det är ett svaghetstecken och är det något jag inte har råd att vara är svag.
Jag måste vara stark för det är bara starka som duger i denna värld! De svaga blir överkörda, utnyttjade och bortglömda...
Jag måste visa att jag vill, att jag kan, att jag orkar och att jag är en tillgång som klarar allt. Men just nu vet jag inte ens om jag klarar att lämna lägenheten.


Jag tror nästan att det är lättare att tro man är frisk när man egentligen är sjuk, än att att vara sjuk och vara fullt medveten om att man är sjuk...    



 

ANNONS
Av helena - 17 februari 2014 19:33

Har åter fastnat i en nedåtgående spiral och färden går snabbare för var dag som går.

Det jobbiga är att jag vet vad orsaken är och jag vet även hur jag ska göra för att stoppa den, men... 

Jag har folk bakom mig som stöttar, klappar mig på axeln, säger att de förstår men som samtidigt piskar för att få mig att slita hårdare. Folk som säger att de ser att jag gör hundra 100%, men som pressar mig att prestera lite till.

De "vet" att jag orkar lite till, att jag klarar att ta i lite till och jag kämpar på lite till för alla uppskattar ju beröm... 


 


Det är inte bara vården som är underbemannade.

Sjukdomar o semestrar gör att jag kämpar på för att täcka upp för de som inte är på plats och det funkar ett tag, men att jobba 120% av min kraft i flera veckor är något som inte funkar...
Jag trivs med de jag jobbar med och tyvärr är min läggning sån att jag tar åt mig av kritik som inte är riktad mot mig. Men jag är den som står mellan kastare och mottagare och fångar upp det dåliga, vilket gör att jag känner att jag behöver släta över, göra ett än bättre jobb och sliter lite till.
Trots att jag "fuskar" för att hinna, så "fuskar" jag så bra att det ser ut som om jag gör ett väldigt bra jobb på en väldigt kort tid och blir därför "beordrad" att göra mer eftersom jag hinner med mer om jag "fuskar" mer... 
Mitt "fusk" kommer dock att gå ut över min sjukskrivna kollega, som kommer att få väldigt mycket att göra när sjukskrivnigen är över och eftersom jag tänker mer på andra än på mig själv, så vill jag ha henne frisk, så jag kan återvända till mitt egna jobb i mitt eget tempo och försöker således undvika att hon blir sjukskriven igen genom att försöka göra ett så bra jobb som möjligt...
Mitt egna jobb har jag inte uträttat på närmare 2 veckor och jag ligger därför 2 veckor efter, men eftersom jag stundtals har vikarier som också kan "fuska" på ett fint sätt, så syns inte det så mycket...
Men när jag kommer tillbaka så blir det jobbigare för mig eftersom jag vet om fusket och försöker att ordna upp kaoset, för att så klart undvika klagomål och "själv är bäste dräng"... 

Jag VET att jag inte ska stressa, jag VET att jag inte tål stress, min läkare har varnat mig för att stressa och det står i mina papper att jag INTE ska stressa...

ALLA vet om det, men ändå är jag som en jäkla Duracellkanin som bara ilar på... 

Tyvärr så börjar denna lilla Duracellkanin att få slut på batterierna...igen...  

Den 13 mars 2013 blev jag sjukskriven i en månad pga stress... 

Jag kan inte låta bli att fundera på när nästa sjukskrivning kommer att bli.  
Ryggen och axlarna värker varje vaken timme. Hjärnan snurrar dygnet runt och är inte ens stilla när jag sover.

I mina drömmar på natten är jag på jobbet och det första jag gör på morgonen är att lägga upp en plan hur jag ska hinna göra så mycket som möjligt av min tid på arbetet.

All kritik tar jag personligen och jag har kommit så långt ner i spiralen att minsta motgång får mig att gråta. 
Jag känner hur jag "stänger" av när jag är med mina vänner, orkar inte ta in deras problem då jag är fylld av mina egna bekymmer. Jag orkar inte vara trevlig och social...

Skrattet är borta, glädjen har sinat och tröttheten är ständigt närvarande.

Alla"måsten" är puttade åt sidan, för orken finns inte att göra dem. Stressen att hinna så mycket som möjligt gör att jag kastar i mig maten utan att känna smaken och följs såklart av magkramper som jag ignorerar för att tiden att vila bort kramperna inte finns.

Tiden att äta och vara social på finns, men i min hjärna är det bråttom och jag hinner mer om jag skyndar mig...

Jag går inte varje kväll för att få motion. Jag går för att annars kommer jag att dö!
Jag är matmissbrukare och ju sämre jag mår, dessto mer äter jag. Jag som opererad ska inte kunna äta den mängd som jag kan trycka i mig och det gör mig livrädd! Jag lever med vetskapen att jag inom ett par år kan vara större än innan operationen, om jag inte aktar mig. Jag går för att jag måste gå!

Jag måste gå varje kväll för att inte dra i kylskåpet för att hitta någon "belöning". Jag går för att inte kunna äta och jag vänder inte hemmåt förrän jag är så hungrig att jag håller på att svimma och tarmarna vrider sig av hunger...

Men ändå har jag inte promenerat så långt som jag önskar att jag hunnit. Jag bör äta varannan, var tredje timme, men varken kroppen eller hjärnan är då redo att återvända till lyan.

Det händer att jag tar med mellis på promenaderna och äter det i farten, för att jag inte kan/orkar vända hemåt.

I lyan finns inte bara den farliga maten och det söta utan där ligger även tankarna på lur...
I naturen är jag fri att tänka på annat än alla "måsten" och jobbet, hjärnan kan andas lugn, frihet och för en kort stund kunna stänga av totalt och bara njuta i nuet...



Jag vet som sagt vad jag ska göra och hur jag ska stoppa cirkusen från att bosätta sig i min hjärna. Men ensam är jag inte tillräckligt stark att sätta gränserna och hålla fast vid dem.

Jag vet vad som är bra för mig och vad som är dåligt, men när folk envisas med att säga att "ingen har dött av lite stress", samt "man kan om man vill", då är det jäkligt svårt att inte känna sig lat och svag för att man inte fixar det när "alla andra" kan/orkar. 
Att jag behöver tydliga ramar att hålla mig till är lätt när jag ena dagen hör: "alla har vi olika funktionsnedsättning och ni måste visa hänsyn inför dessa och inte kräva för mycket, ni måste hjälpas åt" och nästa dag låter det "Ni måste vara egoistiska och sätta er själva i främsta rummet". 
Jag ska vara egoistisk, men tänka på de andra.


Jag ska göra ett bra jobb, men "fuska" där det inte syns för att hinna göra allt jobb.
Jag ska sköta mitt jobb och bara mitt jobb, men även andras jobb om det behövs...  

Jag kan inte göra allt själv, men kan inte förvänta mig att få hjälp.

Jag ska ta hand om mig själv och sköta mitt jobb, men finnas till hands om de andra behöver hjälp.


Det som missas ena dagen måste göras dagen efter och om magsjukan hälsar på så finns det två alternativ.
1. Man jobbar vidare och hoppas att man överlever dagen.

2.Man går hem med vetskapen att ingen gör ens jobb...


Japp! Jag mår toppen!! Har aldrig mått bättre!! (irronin flödar!)  

Jag känner mig som en hjärndöd trasdocka med blykorn i fötterna!!   


Av helena - 30 december 2013 23:28

Jag inser ju att promenaderna gör att jag mår bättre. Framförallt så mår min skalle bra av det.

Att vandra utan mål och låta hjärnan snurra som den behagar... 

Ingen musik som stör i öronen och inget sällskap utan bara jag, tystnaden, ensamheten och malande tankar... 

Tankar jag ältat 1000 ggr tidigare men som fortfarande finns kvar och som jag inte kan släppa.


De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har varit osocial som bara den och om jag kunde skulle jag säga upp mig från mitt egna sällskap! Jag har dessutom haft värk i kroppen som gjort mig irriterad och dämpad.

Inget har varit kul, jag har mått skit och allt har bara varit jobbigt. 

I går valde jag bort mina vänner för att istället nöta skor, för jag kände att jag behövde det.

Jag hade inte orken att skratta, le och vara trevlig i någons sällskap. Jag behövde vara ensam med mina tankar och orkade inte spela teater... 


Det blev en timme på elljusspåret och då hungern fick mig nästintill illamående och värken krävde tabletter, gick jag hem. Tog en värktablett och ett glas nyponsoppa utan att ens byta om och strax därefter lämnade jag lyan igen för ytterligare en timmes rask promenad.

Spåret i skymning är inget kul ställe att gå på och vid promenad nr två valde jag stan istället.

Gick gata upp och gata ner, utan mål och utan plan, var bara tvungen att försöka få irritationen och oron ur kroppen.  

Hamnade tillslut vid vattentornet på Södraberget och tog en paus där uppe.

 

Satt på den kalla stenen och tittade ut över stan som glittrade av ljus och juldekorationer.
Satt kanske där en kvart medan hjärtat lugnade ner sig efter promenaden uppför trapporna.

Njöt av lugnet, stillheten, mörkret och kylan.

Inget ljud trängde upp från stan och mörkret gjorde att jag smälte in.
Jag kunde varit den enda som var vaken, så öde och ensam kändes stan...  










Av helena - 18 december 2013 00:15

Ögonen går i kors och jag fryser som en nakenhund i en snöhög, men hjärnan bubblar fortfarande som nyöppnad champagne. 

Muttrade på vägen hem för mig själv och försökte bena ut vad som är den nya Helena och vad som är ADD-Helena...

En mycket tunn lina skiljer dem åt numera och det är lite småläskigt att inte veta vad som är vad.

Så under cykelturen hem han jag muttra om vad jag sagt under kvällen, vad jag gjort under kvällen och vad som hänt under kvällen... 
Okej, kanske var det inget livsavgörande som är ristat i sten och som gör att jag aldrig mer kan visa mig på stan utan att rodna, men...


Jag har en lätt känsla av att jag under signeringen av skivan tolkades vara ett svårt förvirrat fans som av idoldyrkan rymt från sluten avdelning på psyket och försökt uppträda som en normal kvinna... Dock helt utan framgång... 
Och jag är helt klart inte riktigt normal, det måste nog även jag erkänna med facit i hand :) 


Men jag är heltklart inte som jag varit innan diagnoser, piller och operation och det är ganska skrämmande för mig (och efter detta inlägg kommer läkarna garanterat att köa för att få mig som patient i kategorin "specialfall"! :D  ) 
Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska hantera den främmande Helena som bosatt sig i en kropp som jag inte heller riktigt känner igen...  (Låter verkligen som om jag är redo för hispan och ett litet privatrum, men just nu skyller jag på den sena timmen och en champagnehjärna :)  ) 

Förr gick jag igenom allt jag skulle säga, timmar innan de skulle bli sagda och jag höll mig till "manuset" och sa inget i onödan.

NU pratar käften innan hjärnan registrerat att jag ens öppnat munnen och det är ett väldigt okänt område för mig.
Och alltid efteråt funderar jag på om jag verkligen sagt det jag sagt och varför jag sagt det... 


Innan "allt" var jag orolig för vad folk skulle tycka och tänka om mig och vad jag gjorde, nu registrerar jag knappt att det finns andra omkring mig utan trampar på som om jag var ensam på vägen...Eller i allafall långt före alla andra :) 

Okej. Fortfarande finns det lite takt och uppfostran i mig och jag försöker ligga steget före mitt handlande, men hjälp vad svårt det är att hänga med i svängarna, då hjärnan verkar leva sitt eget liv och jag bara kan följa med utan att ha en aning om vad jag gör härnäst.

Då ( i det förflutna) skulle jag aldrig ta med en kamera i kyrkan (tror inte ens att jag skulle vågat mig in i en kyrka) och än mindre våga använda en kamera i rädsla för att störa de omkring mig... Nu knäpper jag alltid bilder, var jag än är så är kameran/mobilen med mig...

Men jag kämpar med att inte ha kameran framme HELA tiden, försöker även att inte störa alltför mycket.  
Men om min förändring fortsätter i nuvarande hastighet så lär det väll inte dröja länge förrän jag dyker upp PÅ scenen med kameran i högsta hugg (Om jag blir sååå på och närgången hoppas jag att det finns någon vän i närheten som kan sätta sig på mig eller slå mig medvetslös i all välmening och för min egen säkerhet  :)  ) 

Men som det är nu förundras jag över hur jag kunnat ta SÅ många bilder på bara lite över timmen och även var jag ska göra av bilderna... 


Men jag har i allafall haft en underbar kväll (Mer om den i morgondagens inlägg) med en härlig vän som sällskap och med en otrolig upplevelse i kyrkan som inte ens går att beskriva i ord (då är det kris om jag inte ens kan skriva ner det!)
Tack vare FB har jag även fått äran att få vänner (FB vänner) som jag aldrig trodde jag skulle möta i verkliga livet och jag gläds åt den bekantskapen...

Insåg just att även detta är något som tillhör den nya Helena. Gamla jag, skulle smyga runt som ett mörkrädd spöke, rädd för att synas, höras och finnas. Jag skulle smyga ut genom dörren på snabba fötter och muttra för mig själv om min feghet. Nya Helena pratade... 


Och innan katterna slår mig i huvudet med stekpannan ( jag gissar att de kan göra det om de verkligen vill) för att jag ska återgå till att kela med dem, så ska jag släcka ner för kvällen. Tror även att ett avslut här minskar risken för att jag ska vakna i morgon med näsan och pannan tryckt mot tangenterna.



     




Av helena - 20 juli 2013 13:37

...i tankeläsning! 

Det verkar vara en kurs som jag har bäst nytta av för stunden med tanke på att det den senaste tiden hänt så mycket som jag borde vetat, men vars information förändras eller försvinner på vägen eller på annat vis inte riktigt når fram till mig. 

Återvänder igen till min diagnos och planeringen som är viktig för mig (men tydligen bara skitsnack enligt andra) och även till det faktum att min tid inte är lika viktig som andras tid.

Jag ska tydligen vara villig att kasta alla mina planer överbord och glatt skutta iväg på allahanda saker med en halvtimmes förvarning bara för att andra fått för sig att även jag kanske vill gå...  

Jag tror att det sårar mest att bli inbjuden i sista minuten än att inte bli inbjuden alls. Att det kanske tas förgivet att jag ska komma att det inte ens behövs en inbjudan till mig...

Jag kan ju faktiskt säga att det är en smula "roande" att höra flera säga att de inte kunde ringa mig för de tappade bort mitt nummer...

Antingen tror dessa personer som tappat mitt nummer att jag ska gå på deras lögn, eller så är det så att dessa personer inte vet hur ENIRO ska användas, då mitt nummer faktiskt finns där sedan ca 5 år tillbaka... (Bara en liten irronisk tanke och kommentar) 

Vad anledningen en är, så tänker jag sluta att tjata samt försöka att inte bry mig.   


Men varför ska det vara så svårt att berätta att planer ändrats? Är det så kul att se mig sitta och vänta på något som inte blir av? Är det verkligen så kul att se mig sårad och in i det längsta hoppas att jag inte är bortglömd...igen?

Är det verkligen så att andras tid är mer värd än min tid eller är det bara så jag uppfattar det?

Kanske att jag är en tråkig person, Kanske har jag har dåligt inflytande över andra, kanske klagar jag för mycket eller så kanske det är annat som irriterar folk...

Jag vet inte vad anledningen är eftersom jag bara "glöms bort" och/eller behandlas som skit utan värde.  


Slutklagat för denna gång, nu ska jag krypa i mysdressen och då dagens planer sprack så blir det nog ett gäng filmer att stirra på istället.  


Av helena - 11 mars 2013 21:07

Alla dygnets vakna timmar jagar det mig. Följer mig vart jag än går...
Ännu så länge anar jag bara dess skugga i närheten och känslan av att jag ska skynda mig, öka tempot ytterligare...
"Det" Vill att jag pressa mig själv ytterligare en bit.
Vad jag än gör och vem jag än umgås med så finns "det" där och lyssnar, spejar och heltenkelt bara är.

"Det" är som att ha en oinbjuden gäst på besök, som äter upp min mat, inte betalar telefonräkningen och som vägrar flytta.


"Det" tar min energi, bryter ner mitt motstånd och gör luften svår att andas.
Oftast försöker jag att ignorera "det", men jag ser "det" ständigt i ögonvrån... Var jag än är och vem som än är mitt sällskap, så finns "det" där, ständigt närvarande.
Försöker att tränga in i min hjärna, ta over mina tankar.


Med hög musik i öronen, en foltom väg, ett pulsande hjärta och skymningen som enda sällskap, slipper jag känslan för ett kort tag. Jag kan andas frisk luft, se solen försvinna och är ensam...
Som om "det " gömmer sig i skuggorna men låter mig vila under promenaden, ett andningshål där alla måsten och borden inte når mig.
Lämnar mig i fred och låter mig släppa alla tvivel och bara för en kort stund vara i nuet...


**************************************************
****************'

För det är just tvivlet jag snackar om.

Viljan att göra det rätta men hela tiden finns tvivlen på att det verkligen är det rätta...

Jag menar borde det inte kännas lättare om det verkligen är rätt beslut som jag fattat?

Jag vet, det låter knäppt, men jag känner mig vidrigt knäpp för stunden och jag jobbar med att bli normal!

Av helena - 27 september 2012 17:57

 För 2:a gången i mitt liv ska jag på bröllop och från att ha varit lugn som en filbunke börjar nu paniken sätta in. Bröllopet är på lördag och jag vet fortfarande inte vad jag kommer ha på mig… Känns som om det börjar bli lite bråttom med att fatta besluten.

Jag är en typisk jeanstjej som bara skruttar runt i jeans/ joggingbyxor och gympaskor. Jag använder inte kjol/klänning (har en kjol i garderoben) och känner mig oklädd när jag har annat än byxor. Jag sminkar mig aldrig, använder inte smycken och har klippt av mig håret, så inte ens sätta upp peruken i en festfrisyr funkar längre…
Plötsligt ska jag på bröllop och jag förväntas vara FINKLÄDD... 

Hade det varit ett sommarbröllop hade det inte varit några problem eftersom jag har en supervacker långkjol och blus i ljust beige (som jag hade på kusin vitamins bröllop), men för mig är det en sommardräkt och jag kommer dessutom att frysa ihjäl om jag har den nu och ska jag dessutom ha mina vita högklackade så är ju komedin ett faktum eftersom kjolen släpar i marken och jag stapplar fram i skor med klack högre än en centimeter.  

Nu är det ett höstbröllop med ett väder som är väldigt skiftande. Kommer solen skina, eller regnar det? Jag kan inte ens vara säker på att det inte kommer att hagla på lördag och hur klär jag mig då!?!

Har diskuterat kläder med vänner och resultatet har varit skiftande. Mitt förstahandsval i tygväg har fallit väl ut hos 2 personer medan en tredje nästan fick hjärtattack och utbrast: ”Det är ett bröllop du ska på och deras lyckligaste dag. Du MÅSTE vara ljust klädd…” 
Jag är ingen ljus person och det hade som sagt varit annat om det varit ett vår eller sommarbröllop, då hade jag haft en ljus dräkt att bära, men nu är det höst och att vara sommarklädd känns… kallt.

Vad är rätt och vad är fel? På inbjudan fanns inga direktiv till klädsel, inte på min inbjudan i alla fall även om jag ryktesvägar hört att jeans inte är speciellt önskvärt (genast så sprack 90 % av mina val).

Så ska jag klä mig ljust men i mina ögon fel kläder för årstiden men rätt för högtiden och bara för att ”så ska man göra” eller ska jag klä mig efter eget huvud och i kläder som är JAG? Kläder som jag känner mig bekväm och trivs i och som jag dessutom INTE riskerar att frys ihjäl i? Måste det vara ”fladder” runt benen på kvinnorna eller funkar ett par finare byxor tillsammans med en vacker tunika (som jag älskar och fortfarande kan ha men som är i (enligt vissa) fel färger).

Bröllopet är tack och lov inomhus, men jag kommer troligen att tvingas åka buss till och från festen och eftersom jag redan är sjuk, så vill jag gärna komma hem lika pigg som jag anlände till festen.

Behöver jag säga att jag inte är en fest(lig) människa och jag hatar stunder då det förväntas att jag ska klä upp mig. Jag känner mig inte uppklädd utan snarare utklädd! Bör dessutom påpeka att jag gått ner  +20 kilo, så det finns inte ett enda plagg i min garderob som sitter helt bra och jag har inte ekonomin att köpa en hel uppsättning nytt, enkom för ett bröllop. Hur god vän bruden än är så har jag inte råd med den extra utgiften utan det blir att använda det finaste jag har som inte är av jeans tyg. Ska jag köpa en snygg (och rätt) klänning för X- antal hundralappar som jag hinner använda en gång innan jag krymper ur den och skickar den till nästa vän som är i behov av kläder?

Pratade med tvillingbror som säger att så länge det finns någon färg som bryter av så är det helt okej att klä sig i mitt förslag… Pratade med andra tvillingen som säger tvärt om att jag bör tänka om i mitt klädval… 
Jag är mer än förvirrad och det kommer sluta med att jag går i svarta gympabyxor, fleece tröja och rosa Foppatofflor eller hyr en gul kycklingdräkt!!  


(Efter ett ”samtal” med den blivande bruden på fecebook har problemet löst sig och jag är välkommen hur jag än klär mig J  Men jag kan nästan lova att kycklingen stannar hemma)
Mina nerver är räddade och nu ska jag bara fokusera på att bli frisk till på lördag.



(Efter ett ”samtal” med den blivande bruden på fecebook har problemet löst sig och jag är välkommen hur jag än klär mig  :)   Men jag kan nästan lova att kycklingen stannar hemma)
Mina nerver är räddade och nu ska jag bara fokusera på att bli frisk till på lördag. 


Valen jag väljer mellan:

Klicka för större bild

 

 

Genomskinlig som attans och

känns något stor numera.
Men annars helt okej och den innehåller lite lila i färgerna :) 

En favorit i garderoben men lite i sommrigaste laget 
och risken finns att jag snubblar över kjolen som är LÅNG :) 
 
 

Älsklingstunikan sedan många år och som

jag nu NÄSTAN krymt ur. Sitter bra men är det för mörkt? 

 



 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se