TALLUGGLAN

Alla inlägg under maj 2014

Av helena - 30 maj 2014 20:04

För andra gången under samma månad hamnade jag på Berwaldhallen och även denna gång hade jag sällskap av Marie, Maria och Julia samt två vars namn jag tyvärr inte lade på minnet...

"Blå baskrarna genom 50 år - en musikalisk exposé" 
Under 1 1/2 timme bjöds det på musik från de senaste 50 åren och även lite historiska tillbakablickar.

I publiken satt Svenska veteraner som medverkat i "Finska vinterkriget" men även nyare veteraner som tillhör den svenska fredsbevarande styrkan. Intresserad av historia som jag är, var det otroligt intressant och jag önskar att jag lagt mer på minnet om vad som berättades...

Men eftersom det hela spelades in så lär jag så småningom se det hela på tv :)  


Programvärd var Stefan Sauk och på scenen fanns förutom Arméns musikkår även Helene Stureborgs kammarkör & klass N2a från Stockholms musikgymnasium/Kungsholmens gymnasium. Elin Bemark medverkade på sång under ett par sånger och så gjorde även Anders Ekborg.
I programmet vi fick innan konserten stod det inte vem/vilka som framförde vad, så det blev en gissning om vem som skulle sjunga vad.
Det enda som var riktigt självlart var att det var Ekborg som skulle framföra "Vem ser ett barn" som ju är från Chess och jag var ganska säker innan på att han även skulle framföra "Stad i ljus" och det gjorde han och det lät dessutom förbenat bra!! 

Jag har sagt det förut och jag upprepar det. Sedan jag "hittade" Ekborg har jag hört så otroligt mycket olika musik som jag aldrig hört förut och som jag inte vetat att jag gillat.  
Det har varit okända pojkband ute i skogen som jag fått upp ögonen för, det har varit studentsångare som framfört barnvisor jag aldrig hört tidigare och nu senast musikkåren...En salig blandning och allt har varit lika kul att stifta bekantskapen med.

Visst jag har hört musikkåren på TV, men att uppleva musiken live, är helt annat.

Det är pampigare och mer storslaget. Att även få uppleva säckpipa i verkligeheten är även det gåshudsvarning på ett positivt sätt.

Jag gillade hela kvällen och stormtrivdes. Det dök upp en del stycken som jag aldrig hört förut och stycken vars namn jag inte kände till, men som jag hört tidigare...  Det var en spännande kväll med mycket nytt  "örongodis".

Dessvärre var inte platserna de bästa så större delen gick åt till att njuta av musiken istället för att försöka knäppa bilder, men ett par bilder blev det... 

Dock på långt håll med dålig zoomning och med ett huvud i vägen :)  
Men det blev något att ta med hem i allafall :D 


   
Elin Bemark och Anders Ekborg tillsammans i en duett 
     
   
Ser fram mot nästa musikstund och spännande att se vad jag kommer att bjudas på då :) 

      


ANNONS
Av helena - 28 maj 2014 18:44

Jag trodde aldrig att jag skulle komma att gilla något som har någon likhet med sport.
Att värma upp på ett fält FULLT av tjejer, att knuffas framåt för att få en bra plats, att spänna sig av förväntan inför startskottet och sedan rusa iväg...  
"Hur kul kan det vara?", undrade jag första gången jag var med på Vårruset 2007 och kom överlycklig hem till skolan med en liten medalj i neonrosa band, runt halsen.

Skillnaden då och nu är att jag är mer taggad för att förbättra min tid, känner mig mer "hemma" bland alla andra tusentals tjejer som samlats vid Universitetet och självklart kan jag njuta på ett annat sätt över att ha bättre kondition nu än jag hade då.

Då var det överraskande att se folkhavet som rörde sig över ängen, irriterande över den enorma trängseln och rädslan fanns att vara i så dålig form att man skulle vara sist i mål.
Så är det inte längr!. Fortfarande är det förbluffande att såååå många tjejer är där för att springa, jogga, gå eller krypa futtiga fem kilometer och vi har dessutom betalat för att göra det :D  
Men nu är det även en fest. Man samlas för att göra något gemensamt och ha en härlig kväll. Man träffar vänner, går runt och njuter över vimlet och letar efter en plats att se skådespelet utan att frysa ihjäl :)
Det är helt enkelt en kul kväll och jag ser redan fram mot nästa rus och jag hoppas verkligen att fler av mina vänner kommer att vara på plats :)  


  Det bara välde upp tjejer från tunnelbanan vid Universitetet.
Ganska otroligt att se den enorma "massan" röra sig framåt mot samma plats. 

I väntan på start blev det "Selfies" på mig och syster Jessika.

Ett litet bevis på att vi faktiskt var på plats :)
Jag lika glad som alltid ;) 

Syrran tänkte springa och valde första/andra gruppen, så när jag väl hamnat i "min" grupp, så hade hon redan varit ute i spåret ett bra tag. Min plan var att springa med det gäng som hörde till gruppen före min rätta grupp... men det blir inte riktigt som jag planerade :) 

 
 
Egentligen hörde jag till grupp "Lunka" (Beräknat att göra banan på minst 45 minuter) men eftersom det brukar vara så många som är långsammar än mig i den gruppen och stoppar upp för det tempot som JAG vill hålla, så tänkte jag göra en fuling och haka på de lite snabbare dvs "Jogga"(för de som räknat med att jogga under 40 minuter), men somsagt så blir det aldrig som jag tänkt mig och när jag stod i klungan vid start så fick jag höra att jag tydligen hamnat i "Springa" (Springa banan under 35 minuter) OCH det är en klunga som jag definitivt inte hör hemma i, men jag satt fast och och folk trängde sig överallt så att ta sig fram till min nästan rätta grupp var omöjligt. Det var bara att le, se glad ut, vänta på startskottet och springa...   :D 

fem svettiga kilometrar senare hade jag den lilla medaljen som bevis på att jag även i år gjort något bra, samt utmanat mig själv.
Bara tanken på att jag faktiskt skulle orka jogga delar av banan är något som inte ens har funnits på drömmarnas himel, men det inträffade i går och vem vet hur mycket spring det blir nästa år?Jag slog förra årets tid med närmare 5 minuter och jag vet även att jag var helt fel klädd, så nästa år blir det en resväska med olika klädesval... (jag trodde på kyla och regn och det blev ganska varmt och soligt... )    

Att jag även träffade och fick umgås med min syster är ett extra plus och nästa år kör vi igen för ytterligare en medalj :) 

 


Tack syster för en trevlig kväll och gott värmande kaffe efter loppet :D 

ANNONS
Av helena - 27 maj 2014 17:14

Är nu påväg till Stockholm och årets Vårrus.
Fryser som en gnu, så vinterjackan är med mig och kommer nog att sitts på hela kvällen :-)
Lite spännande att se hur vädret blir...

Av helena - 24 maj 2014 13:09

Sitter vid Lommaren och SOLAR! Okej, redan uttråkad efter bara en timme och hörlurarna lägger hemma... Men ett tag till ska jag nog överleva :-)
Köpte i går mina första badkläder, någonsin och det känns helt okej att ligga på en strand utan att vara gömd i kläder :-D

Av helena - 21 maj 2014 20:02

 
I dag fyller min gbp 2- år! Två år som gått så fort men samtidigt så långsamt!

För två år sedan levde jag med tron att att allt skulle förändras över en natt. Jag skulle bli "frisk" och må bra resten av livet. Min kropp skulle berätta vad jag skulle undvika och min hjärna skulle lyssna.

Jag trodde att allt skulle bli lättare och bättre!

Jag trodde att jag som alla andra skulle få "dumpar" av fet mat eller av socker. Jag skulle över en natt veta vad jag skulle äta och jag skulle inom ett par månader vara på den vikt där jag bör väga.   
Men livet är inte lätt och har aldrig varit lätt, så varför trodde jag att min resa skulle bli lätt?! 
Jag får inga dumpar utan får själv försöka räkna ut vad som är nyttigt och eftersom min hjärna fortfarande skriker efter socker, så är det inte den vettigaste saken som jag diskuterar med på kvällarna när sockersuget och chokladbegäret sätter in :)
I gbp grupperna som jag följer på FB, läggs "före och efter bilder" upp och alla berättar hur snabbt de gått ner och hur bra de mår... Själv känner jag mig som en jäst men ogräddad bulle som jäser över åt alla håll och kanter. Jag vet att det är skillnad från förr, men inte den stora skillnaden som jag önskade och jag mår fortfarande lika taskigt som jag mådde innan. 

Det brukar sägas att det är under det första året som man förlorar mest i vikt, under det andra året planar det ut och därefter så står man i bästa fall stilla eller så ökar vikten ett par kilon... Jag har varit opererad i  två år och jag har inte kommit dit jag vill och jag kommer aldrig att komma ner till mitt mål om jag fortsätter som jag gör.

Jag vet vad jag ska göra, men det är så svårt att programera om hjärnan att tänka annorlunda. Jag är matmissbrukare och har alltid varit det. Oberonde på vad man missbrukar så är det aldrig lätt att sluta! 
Vill man sluta dricka så finns det hjälp på recept. Vill man sluta röka så finns det alternativ till ciggen.
Men hur gör man för att sluta äta? Mat är ändå något som alla behöver och som det finns tillgång till överallt ...


2 år och jag är på många sätt fortfarande kvar där jag startade. Jag är glad att jag gjorde operationen och jag är glad åt de kilon som jag gått ner och jag är fortfarande fastspänd i den jäkla bergochdalbanan där jag alltid har suttit.
Jag är fortfarande inte stans populäraste tjej, jag har fortfarande inte fått en ursäkt från de som gjorde mitt liv till ett helvete under skoltiden och jag är fortfarande inte rik...

Å andra sidan har jag få men riktiga vänner som känt mig länge och som vet vem jag är, jag försöker att lägga det förflutna bakom mig, göra det som får mig att må bra och jag försöker att göra mitt bästa... 
Livet suger i bland och har toppar ibland...

Under dessa två år har jag gjort saker som jag aldrig skulle vågat göra innan och mitt självförtroende har ökat samtidigt som min självkänsla stoppat. Jag vet fortfarande inte vem jag är och är rädd för att ta plats och synas, samtidigt så kan jag lättare rycka på axlarna och muttra "vem bryr sig", medveten om att JAG bryr mig. Men mycket av det har inte med operationen att göra utan med min ADD och tyvärr så går ju allt det hand i hand. Hjärnan förändras och kroppen förändras och ADD´n förändras inte :) 
Jag har dock efter operationen fått lättare att sluta ta mig själv på så stort allvar. Jag kan skratta åt mina misstag (om jag orsakar dem och jag är den enda som drabbas av dem). Jag vågar säga mer vad jag tycker, håller inte längre inne med mina åsikter och vågar ta för mig mer.

I dag fyller jag 2 år som opererad. 
Jag vet hur jag ska göra för att nå mitt mål. Jag vet vad jag måste förändra och jag vet vad som krävs. Jag vet att det inte kommer att bli lätt och jag vet att jag kommer att falla igen.
Jag har gått ner 35 kilo på 2 år och jag har 10  kilo kvar till mitt egna satta mål. Jag ville på sjukhuset inte sätta en målvikt utan ville själv känna efter när jag kände mig nöjd. Eftersom jag inte minns hur det var att "bara" väga 90 kilo eller 80 kilo så vet jag inte hur det skulle vara att vara smal. Jag viste inte hur mycket jag skulle väga för att känna mig nöjd. Jag trodde att jag skulle vara nöjd med att komma ner i byxor stl 46. Jag är nu nere i 44 och jag känner mig fortfarande stor som en halv elefant. 
Nu har ett nytt år startat och kanske kommer jag att under detta år nå mina mål. Jag stressar långsamt och hoppas att kroppen får må bra, hjärnan lugnar ner sig och att musiken kommer att fylla mitt kommande år :) 


Jag är inte nöjd ännu och jag är absolut ingen klänningstjej men jag kom ner i stl 42 på "B young" :D   
 

 


Av helena - 21 maj 2014 17:15

 
Älskar denna klänning inne på KappAhl, men jag vågar inte ens pröva den av risk att inte kunna lämna affären utan den...
För aldrig att jag ger 800 kr för ett vitt plagg som jag troligen bara använder någon gång per år.
Jag har andra saker att lägga mina pengar på... 

Av helena - 21 maj 2014 15:30

Blev en dag nere på stan i solskenet. Vandrade runt i olika butiker och njöt av solen nere vid ån. 
Varmt som sjutton och så härligt att bara vara utan en massa måsten. 


       



Av helena - 21 maj 2014 15:00

Tog ledigt från jobbet för att kunna vara med pappa på "Lunken". En snittslad bana att gå (rulla), drickstationer och utanför Vårdbo  väntade grillkorv och kaffe med underhållning.  

Banan var bara någon kilometer, men att putta en rullstol på en grusad stig var som värsta gympasset. Tror dessutom jag rullade över varenda kotta som låg på stigen, men saknar man körkort, så går det som det går :D 

Min far säger inte mycket och det gör inte jag heller, så vi satt tysta, knaprade korv och tittade på människor under 2 timmar... mycket spännande är våra stunder :)



Otroliget varmt var det i solen och jag tror att jag fick mer färg under dessa timmar än jag fick på helgen när jag praktiskt taget var ute hela dygnet. Men det var skönt att bara sitta på en soffa, njuta av solen och bara ta det lugnt. Ingen stress eller tid att passa och det fick ta den tid det tog... 

 

Vatten, natur och pappa, vid

"vattenhålet". 


 

En stund i solen utanför Vårdbo...  





 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se