TALLUGGLAN

Alla inlägg under oktober 2008

Av helena - 31 oktober 2008 23:55

I morgon när jag vaknar är det November!


Dags att sova kudden. Halsen värker och i huvudet växer bomull.

Vill inte bli sjuk, men tyvärr så ser det ut som om min vilja inte har något att säga till om :(

  

ANNONS
Av helena - 31 oktober 2008 16:06

Sitter och funderar... det går trots ovanan ganska bra =)

Funderar på att byta namn. Jag trivs med mitt namn, men jag menar namnet på bloggen. Folk och bloggar som kallar sig "nattugglan" är det många av på nätet för att inte snacka om hur många dagis jag hittat med det namnet.


har haft funderingen ett bra tag, men efter en pratstund med "Mimosa" och då hon googlat "nattugglan" och fått in lite för många träffar och undrade om det var mina bloggar allesammans och vilken som därför var min rätta ålder, så har jag tröttnat. "Nattugglan" och "Nattugglans" är för vanliga för min smak, så jag ska fundera ut mitt nya namn ytterligare ett tag och sedan återkomma om beslutet =)

ANNONS
Av helena - 31 oktober 2008 14:27

Försökte hitta den värsta bakgrunden jag kunde för att fira Halloween och jag är ganska nöjd! Kommentarer eller skrik motages med förtjusning =)


Det regnar, är vindstill och alldeles grått ute. Mitt humör borde vara som Astrid Lindgrens "Grådvärgar", men ändå kan jag inte låta bli att gå runt och mysa i min ensamhet.

Mina nya jeans kom i går, som ett paket på posten måste jag tillägga för att vitsa till det hela =) 

Ett par svarta och ett par vanligt blå. Älskade redan de förra som jag skickade efter och fick för ett par veckor sedan men det är roligare om man älskar ett par jeans och kärleken är besvarad... 

De förra hade varit skönare om jag sluppit ligga på sängen och knäppa dem, kunnat andas normalt och framför allt inte känt sig som en övergödd kassler när jag försökt gå. Turligt nog så passade dessa Nanna så hon köpte dem på stående fort  och jag kunde skicka efter nya i storleken större. Älskar mina jeans och funderar på att skicka efter ett par till, men mörkblå.


Fick även min blåa tunika och om jag knäpper upp knappen i ärmsluten, går ner något kilo i vikt och genomgår en bröstförminskning, så passar den perfekt =) Trotsallt så kommer jag att behålla den, hoppas att miraklet sker och den töjer ut sig över natten. 


Som min kära lillebror så smidigt sa för ett tag sedan: Vi har ärvt bra gener... "Vi blir inte gråhåriga i tidig ålder och vi behöver inte anstränga oss nämnvärt för att gå ner i vikt..."

och så var det bevisat att jag köptes som nyfödd på Buttericks, för jag har då inte lätt för att gå ner i vikt. Visst om jag slutar käka godis och börjar nötaut elljusspåret så kanske även jag kan gå ner i vikt... men latmasken Helena håller på att förbereda sig inför vinterdvalan och då är det inte läge att bli en hurrtigbulle.


Har under senaste dagarna dragit mitt hår i förtvivlan och känt mungiporna möta  knäskålarna. ingen stans i denna lilla vidriga stad finns det ramar!!! Visst det finns ramar i storlek liten och mini, men inte 50x70 cm. Det enda ställerna som hade den storleken som jag behöver är Ö&B och flygis. På Ö&B var de tillfälligt slut och på flygis kostar de 179 jäkla spänn för fyra träbitar och en tunn glasskiva.  Jag börjar bli lite irriterad eftersom jag behöver ramen till på söndag. Om jag hade tid och ork skulle jag sätta mig på bussen till IKEA och köpa en ramjäkel, men tiden finns inte till det och jag hade inte en tanke på att köpa ramar när jag senast var där.


Bläää vad jag hatar att vara mig själv i bland!   



Av helena - 30 oktober 2008 21:11

ÄR JAG:

 

Hypokondriker?  En gnutta eftersom jag ofta känner mig sjuk om någon i närheten är sjuk.

Men jag vill hellre kalla det livlig fantasi.

Kleptoman? Håll i era pennor och tändare för annars försvinner jag med dessa.

Pyroman? Har eldat upp min säng, men lärde av misstaget… så jag måste säga nix på den punkten.

 

Men för att vara allvarlig en liten stund så har jag nästan hela livet anat att jag är speciell (Alla barn är speciella i sina föräldrars ögon =) )  

Men jag har i alla fall känt att jag inte är som andra i min omgivning, vem som då är normal eller onormal kan diskuteras till jordens undergång men jag kände mig inte riktigt normal… Jag har hela tiden anat att något är fel, men ALLA har sagt att jag läser för mycket och har gåvan att sätta mig in i alla möjliga olika situationer att jag tillslut tror på allt jag hört. Med andra ord får jag höra att jag lider av så livlig fantasi att jag stundtals tror är fantasin är verklighet...

 

Då jag har två kompisar som lider av ADHD/ADD och fick veta att mitt sätt och agerande väldigt mycket påminner om dessa ”sjukdomar”, och att de kände igen sig i mig. Plötsligt så snöade jag in på att jag hade ADD. Jag läste allt jag kom över om den störningen och för mig var det kristallklart att jag hade ADD. Jag berättade det under en fika för min lärare och en kompis. Genast störtade min lärare in på webben och hittade alla symptomen som jag påstod att jag hade. Ebba förklarade att de flesta symtomen som jag påstod att jag hade, kunde de flesta människor känna igen i sig själva. Och att det inte bevisade att jag hade ADD utan bara livligfantasi och att jag var fullt frisk och hur normal som helst… Alla psykologer/prattanter som jag under åren haft kontakt med påstår att även om min barndom kanske var en smula dramatisk och jobbig så är jag fullt frisk och lika normal som alla andra.

Kanske har jag bara livligfantasi, kanske jag bara vill vara annorlunda… kanske har jag rätt!!! 

 

Det bästa som kunde hända var att jag gick in i väggen i våras! Kan låta hårt, men äntligen hamnade jag hos en läkare som inte bara var villig att sjukskriva mig utan som även ville finna orsaken till varför jag gick in i väggen och framför allt vad som skulle krävas för att jag inte skulle sitta som limmad vid väggen.

Hon lyssnade på vad jag sa och gav mig tabletter mot mina humörssvängningar. Hon frågade varför jag trodde att jag kunde ha ADD och hon tog min oro på allvar. Hon trodde att det inte var livligfantasi från min sida utan att det kunde vara så att jag hade rätt. Något var inte som det skulle i min hjärna och hon ville veta vad det var, lika mycket som jag ville veta om jag överdrev, ljög för mig själv eller led av livlig fantasi. Träffade Elin som gick igenom första undersökningen. Jag fick svara på en massa frågor om min barndom och tonår.

Mycket mindes, jag annat hade jag noll koll på. Jag förklarade att jag trodde att jag hade ADD, men att en undersökning även kanske skulle visa att jag inte hade ADD, men att jag då viste det och kunde komma på vad annat jag hade som gjorde att jag inte fungerade i den vanliga miljön.

Något är fel och jag vill veta varför jag inte agerar och är som andra vanliga och friska människor. Att veta att jag inte är normal är en sak, men att förklara vad skillnaden är mellan mitt beteende och andras sätt, är svårare. Jag har en känsla som är svår att förklara men jag är inte riktigt frisk och jag vill veta var felet är.    

  

Att genomgå en hel utredning kan ta upp till 24 månader fick jag veta, men att det kunde gå snabbare om det var akut. Jag har under 33 år levt med vetskapen att jag inte är riktigt riktig i planeten så ett par månader mer eller mindre kvittar, men samtidigt att veta att de tar mig på så stort allvar att de vill att min utredning ska gå snabbare, är skönt att veta.

 

Hursomhelst  så lallade jag upp till min läkare i dag och det var som alltid när jag har tid hos henne, en lättnad känsla i kroppen. Jag pratar med någon som tror på vad jag säger, som inte tror att jag överdriver utan som faktiskt vet att jag känner mig själv så bra att jag vet att något är fel med mig…

Bodil berättade att första utlåtandet från Elin (som genomför min ADD utredning) visar att jag med stor sannolikhet har ADD och att hon, Bodil var beredd att skriva ut Concerta på recept så min hjärna skulle bli ”normal” eller i allfall kunna fungera som jag önskar den ska fungera. MEN!!!!   (Jag hatar dessa men eftersom det aldrig kommer något positivt efter dessa tre hemska bokstäverna)  Eftersom jag opererades för hjärtfel när jag var 9 månader och Concertan tydligen kan påverka hjärtrytmen  så ville hon inte skriva ut Concerta till mig. Jag ska först remiteras till en liten hjärtläkare som förhoppningsvis säger att jag har det bästa hjärtat i världen (vilket mina syskonbarn kan intyga, Ingen har så stort hjärta som faster/moster Helena… hihihihi) och att det därför är okej för mig att käka piller och därmed bli en normal människa.

 

Vad hade hänt om jag envisats med utredning när jag var yngre? Om jag istället för litat på alla ”Jag-vet-bästare”, litat på mig själv och vägrat ge upp? Kanske jag då vetat vad jag ville bli, haft ork/mod/lust att genomföra mina drömmar… Istället för att bara vara en som lider av livligfantasi och för många intressen för att orka hålla alla igång. Kanske jag orkat med lektionerna och de livliga skoldagarna. Kanske jag varit lika normal som alla andra.

  

Jag vill bara räcka tunga åt alla som inte trodde mig och skrika:

”VAD VAR DET JAG SA!?!?!”  Jag lyssnade på er, men jag var inte tillräckligt korkad för att tro på att allt ni sa skulle vara sanning. Jag ville tro er, men jag litar hellre på mitt eget hjärta än på vad andra säger.

Av helena - 30 oktober 2008 14:04

Fick en fråga från ”Mimosa” som jag självklart är tvungen att blogga om… 

För det finns inget så kort svar att det går att lämna som kommentar på hennes sida.

För att göra den långa frågan kort så undrade hon vem jag är.

En fråga som är värd att fundera över   =)  

För att vara ärlig så hatar jag att få sådana frågor eftersom det tvingar mig att fundera över svaret och det är en fråga som ytters sällan är lätt besvarat.

Hade jag gillat att stå på en scen så hade jag nog varit den perfekta teaterapan eftersom hela mitt liv känns som en evighets lång pjäs, där jag spelar mig själv utefter folks uppfattningar och krav.

Jag tappade bort mig själv för många år sedan och letar fortfarande efter den riktiga Helena.

Jag har nått en ålder av 33 år och är vilse. När de flesta andra i min ålder har fast jobb, villa, barnskara och en äkta man eller liknande så står jag fortfarande i leran och trampar som en förvirrad 15 åring som får frågan ”vad ska du bli när du blir stor?”  

Jag är ensamstående singel som bor i studentlägenhet och befinner mig mellan två jobb. Singel vill jag fortsätta vara eftersom jag gillar att bestämma över mig själv, studentbostaden hoppas jag slippa i augusti nästa år och ett arbete som ger mer lön än bara till hyran vill jag självklart ha.

 

Jag brukar säga att jag är född negativ och att jag ser världen i svart och vitt. Antingen gillar folk mig eller så hatar de mig, antingen så är folk trevliga eller så är de fullblods idioter…

Jag har problem att lita på folk eftersom jag blivit sviken så ofta när jag var yngre. Vänner jag hade var bara mina vänner så länge min vänskap passade deras syften. Jag var för snäll och kunde inte säga ”nej” och det utnyttjades utan att bry sig om hur jag i grund och botten mådde/kände/ville. Jag är så van vid att bli utnyttjad av mina vänner att nya bekantskaper måste bevisa att de är riktiga vänner, innan de får min riktiga vänskap.

Jag kan påstå att jag har två verkliga vänner som jag litar på till 100%, de övriga är något som i stället kan kallas bekanta. Inte ytliga bekanta för de vet för mycket om mig för att bara vara ytliga bekanta, men det finns vissa saker som jag aldrig skulle berätta för dom och sidor av mig som de aldrig kommer att få se.

 

Så vem jag är, är en fråga som jag inte ens själv vet svaret på. Jag är en huvudlös höna som springer blind in i framtiden.

Jag försöker finna mig själv och försöker strunta i alla råd som gamla ”vänner” gett mig. Stundtals är jag en glad tjej som ser ljust på framtiden och älskar livet jag för stunden lever. Andra dagar undrar jag vem jag är och vad jag har på denna jord att göra och i dessa stunder vet jag att planerna jag har är för högtflygande för att de ska bli verklighet.

Jag är en folkskygg teaterapa som skiftar karaktär beroende på vem jag umgås med. Och det finns bara två personer som jag inte spelar teater inför, resterande visar jag den sida som jag tror att de vill se… 

 

Efter detta lilla inlägg så är jag ganska säker på att jag i själva verket hör hemma mellan vadderade väggar i en tröja med spännen på ryggen.  =)

Vem jag är , är en svår fråga att besvara eftersom jag inte vet själv.

Vem jag vill bli/vara är en lättare fråga att besvara, men eftersom världen består av för många negativa människor som vill putta tillbaka mig in i mallen där jag ska vara, så bevarar jag min framtid inom mig själv ett tag till, tills delar av framtiden blivit nuet…   

Av helena - 29 oktober 2008 21:07

För den som inte visste så kan jag berätta att jag gillar Slash... Om någon (vilket inte är troligt) får för sig att kommentera min bakgrunds bild på bloggen.


Min hjärna har spunnit upp totalt och det är säkert massor av saker som jag skulle gjort men som jag inte gjort eftersom min hjärna tagit semester.

Jag skulle bowla i morgon vilket visade sig vara helt fel eftersom jag skulle bowlat i dag.

Så när övriga bowling gänget drog på sig bowlingskorna spände jag fast säkretsbältet på bussen och drog till Stockholm för en snabb visit hos pappa.

I morgon är det läkartid och Nanna kommer troligen över. Så troligen swå måste jag de närmaste timmarna få ork att dra diskborsten genom muggarna som på något underligt sätt förökat sig på bänken.

Men istället för att vara ordentlig sitter jag framför datorn, stirrar på en dålig film och käkar lösgodis.

Av helena - 29 oktober 2008 10:40

Håller på att tråkas ihjäl och vet inte riktigt vad jag ska hitta på under den korta timme som är kvar innan jag ska vara på Arbetsförmedlingen.

Under 10 minuter i morse fick jag bevisat att min telefon fortfarande andas. Först ringde en telefonförsäljare och eftersom jag var mindre än nyvaken så lät jag honom prata på en stund innan jag tackade nej till gratis erbjudandet som aldrig är ett gratis erbjudande. Efter det ringde min far och ville att jag skulle komma ner och hälsa på, så i eftermiddag så åker jag ner en sväng till Solna. Hann inte mer än lägga på luren så messade Boel. Hon är på väg till Norrtälje och ville bara informera om att hennes vilda kisse blivit tam och sitter på toaletten. När jag läser meningen jag just skrivit kan jag inte låta bli att tycka att den låter lite... underlig. Så för att göra en kort förklaring till varför kissen sitter på muggen så kan jag informera om att Boel lämnade området med en kisse medan den andra inte hade den minsta vilja att vilja flytta med så hon beslöt sig för att stanna på området och rymde från Boel. Trots försök att fånga henne så ville hon inte bli infångad och under någon månad så har hon knatat runt på området, omöjlig att ta fast. Men troligen har de senaste nätternas kyla fått kissen att tänka om, så nu sitter hon instängd på toaletten i Boels föredetta lägenhet och Boel har lämnat Göteborg för att hämta kissen. Är jätte glad att det slutade lyckligt. Å andra sidan så är kissen ännu inte på bussen, så vad som helst kan hända på vägen, men eftersom jag inte ska måla fan på väggen så håller jag alla tummar jag har och hoppas att alt ordnar sig.


Det 4:e livstecknet från mobilen kom från Karin som frågade om jag ville med på bowling i morgon. Då jag bara har läkaren i morgon så är jag ledig och fri i morgon. Det  var länge sedan som jag bowlade , så det ska bli kanonkul att göra det igen.


Oki. Tiden har gått så nu kan jag med gott samvete hoppa i skorna och ta mig ner till AF utan att komma alltför tidigt och tvingas stå och rycka i handtaget.

Ha det bra i dag!!

Av helena - 28 oktober 2008 23:03

Min mobil har fått fnatt!

I söndags fick jag meddelanden som borde har kommit i lördags...

Den hakar upp sig och knapplåset är verkligen ett knapplås eftersom det stundtals inte går att låsa upp och ringsignalerna driver mig till vansinne eftersom jag inte kan svara. Jag skriver mess och mitt i ett ord får telefonen nog säger"pip" och stänger av sig totalt. Rutan blir svart som natten och jag måste åter sätta på den. Då den är så seg så tar det närmare 10 minuter innan man åter kan örsöka skicka sitt lilla mess.

Jag håller på att bli vansinnig och tror att folk i omgivningen också håller på att bli gråhåriga eftersom jag plötsligt inte kan bli nådd. Eller för att vara helt ärlig så har jag hela livet varit lite okontaktbar, men för stunden är det inte min hjärna som är problemet utan en liten telefon...


Har vunnit en liten telefon av samma märke och sort och modell som min lilla jävulstelefon den enda skillnaden är att den nya är ROSA!!!! och förhoppningsvis mer fungerande än den jag har... 

men det sköna med att inte bli nådd är lugnet som sänkt sig. Det finns ingen som ringer och stör eller skickar underliga mess :)


Å andra sidan så blir mina dagar roliga då fräcka historier och lunchfrågor dimper ner som mess. men snart så återkommer jag till verkligheten och kommer åter att kunna nås dygnet runt.

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se