TALLUGGLAN

Alla inlägg under april 2016

Av helena - 30 april 2016 19:52

I år är det ingen vanlig valborg för mig.
I vanliga fall är jag hemma på barndomsmark och hjälper till på Björkögården firande. Står vid bordet och säljer godis, kramar vänner, grillar korv, springer undan röken från brasan, fotograferar och ser fjärden färgas i solnedgång.

I år sitter jag ensam på balkongen hemma i Norrtälje, med en pläd över axlarna, en kaffe i handen och ser solen försvinna bakom träden.
Kungen firar 70 år och min pappa har varit död i en vecka.
Scouter, sång och stort firande vid slottet, själv har jag suttit i lyan och bara varit.
Funderat, sörjt och princip bara stirrat i väggen.

Älskar Valborg på Björkögården som alltid varit tradition. Först som publik i barndomen har jag stått vid brasan, frusit som en gnu, känt hettan från elden och sett fyrverkerier fyras av från bryggan och hört hur kören sjungit in våren.

De senaste åren har jag varit en av de frivilliga för att glädja besökarna genom att sälja godis, korv och Lottas hembakta fika och massor av kaffe för att hålla kylan på avstånd.
Jag har alltid plockat fram kameran och tagit bilder på elden, solnedgången och den vackra miljö som roslagen har att erbjuda. Det är inte förrän jag lämnade landet som jag verkligen insåg hur vackert jag bott och levt mitt liv.
Det är inte ofta jag är på Björkö-Arholma, men varje andetag njuter jag. Naturen, husen jag känner och närheten till vattnet.

Kan nu säga att jag saknar att inte vara en del av valborg men jag hoppas att jag nästa år åter kommer att vara på plats och le åt barnen, hoppa mig varm och njuta.

ANNONS
Av helena - 29 april 2016 20:59

Fredagskväll och veckan börjar så smått att lägga sig.
Inspirationen är lika med noll i dag.
Trött i både kropp och själ, men en stund till ska jag försöka att vara vaken.
En sväng till lokalen för utlämning av nycklar och hämtning av ett litet omålat bord som ska bli allt annat än blekt...helgen är räddad :-)

ANNONS
Av helena - 28 april 2016 15:33

I ett par veckor har jag levt i depressionens skugga. Antidepppiller för att hålla mitt psyke på banan och för att orka klara vardagen, lugnande för att inte nerverna ska skälva allt för mycket och på kvällen insomningspiller för att kunna somna och sova utan avbrott, dock alltid med vetskap att drömmarna kommer att komma...
Försöker hålla mig sysselsatt för att timmarna m mörka tankar inte ska bli alltför många, ler på jobbet för att inte smitta andra m mitt humör som är allt annat än kul.
Vandrar hemåt och kan låta tankarna vandra och slappna av, gå i egna tankar utan stress och planer.
Att mitt i denna svarta depression även få ett dödsbesked gör att tankarna blir än mer mörka och bottenlösa.
Inget känns värt att göra och självförtroendet/självkänslan är i botten.
Att kliva upp på morgonen blir än mer svårt, leendet än svårare att hålla på plats, folkmassorna blir större, livligare och paniken allt mer närvarande. Tanken att vara mitt i en folkmassa, spela glad och obekymrad känns som något oövervinnerligt när det enda jag önskar är att krypa undan som ett skadat djur i en grotta och gråta tills all sorg, smärta och skuggor är borta.
Lämnad ifred tills mörkret skingrats en aning och jag åter kan njuta av att bara vara.
Bara ensam i mörkret tills jag kan lämna deppigheten för denna gång och kämpa vidare för att göra det jag vill och förverkliga de drömmar jag har.

Jag mår dåligt och jag vet att jag får de i min närhet att må dåligt och innerst inne så mår jag dåligt av att sprida denna "Smitta", men för stunden är jag för fylld av mörker för att orka bry mig...
Jag mår skit, jag sörjer och jag vet inte hur jag ska bli av m smärtan som flyttat in i mig. Som tonåring skar jag mig för att bli av med ångesten, den tiden är förbi men ångesten jag haft då är kvar och någon ventil för att släppa ut den har jag inte riktigt hittat.
Jag skriver för att bli kvitt den värsta känslan, men jag lyckas aldrig bli kvitt den helt.
Jag väntar på att stormen inom mig åter stillnat, mörkret dragit förbi och sorgen dämpats. Jag kämpar på för att orka kämpa vidare och försöker finna små ljusglimtar i mörkret. Jag fortsätter att skriva av mig mitt mående och jag fortsätter att irritera folk med mitt beteende...

Av helena - 27 april 2016 10:40

I går var en sån dag jag önskar jag sluppit och jag vet att detta är något som kommer att sänka mig, när hjärnan väl är ikapp och lugnet kommer.
Ringa runt till begravningsbyråer, prata m Godemannen, messa syskon. Jämföra priser och diskutera m syskon.
Mycket ska fixas och allt ganska direkt.

Grav, urna, strös, minneslund...
Blommor, inte blommor. Handbukett, vilda blommor...
Minnesannons i DN. Minnesannons i Nt, dödsannonser i tidning eller inget.
Skänka pengar till förening/forskning eller vad.
Musik i kyrkan, psalmer i kapellet, gudstjänst i det fria, minnes stund, präst eller inte präst...
Hyra församlingslokal, äta gemensam lunch på restaurang, gå var och en till sitt...
Öppet för alla, bjuda in, bara de närmaste eller bara familjen...

Förvirringen är stor.
Vad hade pappa önskat?
Vad vill jag?
Och i vilken ende börjar man nysta?

Fem viljor och starka barn som ska ner till ett beslut och inga blåtiror.
Jag hade ärligt talat förväntat mig protester, bråk, någon som helt tycker tvärtom och absolut ska ha sin vilja igenom.
Men jag tror att alla tänker och känner lika för en gångsskull.
Det känns som besluten vi fattat hittills är gensamma beslut och jag hoppas det håller i sig. Vill att alla ska vara m i besluten, ingen känna sig överkörd och ingen bitterhet när sorgen ebbat ut och vardagen är tillbaka.

Vid bröllop har man månader i bland år på sig att planera, boka och fixa. Likaså vid dop.
Vid en begravning har man ca en månad på sig att fixa begravningsbyrå, planera begravning, samla allas tankar/åsikter, hinna jobba och någonstans där emellan ska man även hinna gråta, sörja och må dåligt...

Av helena - 25 april 2016 17:58

När går man över gränsen?
Jag menar vad kan man skriva öppet om och när blir det för privat i en blogg? Vad ska man dela med sig av och vad bör lämnas i dagböcker under madrassen?

Vill folk läsa roliga och humoristiska inlägg, skrivet med mål att få följaren att le och skratta eller skriva om dagarna som de verkligen ser ut?
Ska sanningen fram eller ska jag berätta om livet i en ljus fantasivärld, där allt är bra och jag med kattsambon diskuterar djupa tankar och funderingar om vårt samboliv?

Eller upp som en sol och ner som en överkörd köttgryta, m panikångest som hålls stången av piller, mardrömmar som får kallsvettig att rinna, en ekonomi som är obefintlig, mörka tankar och det som är mitt liv?
Vad bör hållas privat och vad kan nämnas öppet? Hur mycket klarar folk av innan de ger upp?

Min pappa är borta och innan jag ens riktigt förstått att det är så det är så ska allt förändras och avslutas direkt.
Allt ska ordnas m begravningsbyråer, lägenheten ska tömmas, syskon ska vara överens om allt och mitt i allt detta sitter jag som bara önskar gömma mig under ett täcke och gråta tills sorgen är borta och bara de bra minnena finns kvar.

Vad vill jag och vad har jag råd med?
Vad kan jag dela m andra och vad ska jag hålla för mig själv?

Av helena - 24 april 2016 18:35

Försöker sysselsätta hjärnan så jag slipper tänka. Det går halvbra och plötsligt då rinner tårarna igen okontrollerat.
I morgon jobb igen och jag hoppas det finns mycket arbete så jag blir upptagen och slipper alla snurrande tankar.
Ändå vet jag att detta bara är början och att det är nu det riktiga jobbet börjar.


Av helena - 23 april 2016 20:38

Kommer att ta tid att smälta och för sorgen att lossna ordentligt.

I dag kl ca 14.50 blev jag faderlös...
Min pappa finns inte längre och jag kommer att sörja honom resten av livet.

Jag satt vid bordet när sköterskan ringde och beklagade sorgen. Det hade gått snabbt, han bara slutade andas och han såg fridfull ut...
Varje gång det ringt från ett för mig okänt nummer har jag spänt mig av oro och varit beredd, men ändå var jag så oförberedd när samtalet slutligen kom.

Frusen av en kyla som kommer inifrån och tårar som fortsätter droppa utan slut.

Skrev ett långt brev till min pappa med alla frågor jag aldrig ställde, alla känslor jag aldrig visade och många gemensamma minnen. Ord jag önskar jag sagt medan tid fanns, ord som han kanske behövt höra.

Det finns inga egentliga ord för att förklara sorg. Han kommer alltid att finnas nära mig, mina tankar är dagligen hos honom och jag vet att han nu fått frid.
Ingen mer smärta eller oro. Inga mer sjukhusbesök eller känsla av ensamhet och övergivenhet. Åter kan han andas fritt, dricka sina groggar och från en annan plats vaka över oss barn.
Nu är det bara jag som ska finna ro att ta mig vidare, släppa skuldkänslor som jag inte kan göra något åt och försöka minnas det som var bra.

Sov gott pappa och klappa Totte från mig!

Av helena - 22 april 2016 17:01

Barn säger vad de tänker och har de frågor så ställer de dem. De har ingen gräns i i sina funderingar och finkänslighet existerar inte, de tänker inte på att vissa av frågorna de ställer kan såra, göra ont eller väcka andra känslor. Deras nyfikenhet gör att de inte tänker innan de frågar. 
Det gör ont och jag vet att frågorna alltid kommer att komma, men ändå blir det en chock när de  kommer. 

Jag hatar mig själv för att jag tar åt mig och jag hatar smärtan som jag känner.
Hatar att inte vara som alla andra, hatar att känna mig utanför och hatar den nedvärderande känslan jag känner om mig själv... 


Jag gömmer mig i stora kläder (tvärt emot vad man ska göra) i försök att undvika frågor från barnen. "-Varför är du så tjock?"  "-Har du en bebis i magen?" 

Jag rakar mig varje morgon, men ändå får jag frågan varför jag har skägg på hakan?  Frågor ställda av nyfikenhet, men ändå hugger de i hjärtat och jag förklarar att jag är bara är fet och att det hos vissa kvinnor faktiskt växer hår i ansiktet...
Ord, bara nyfikna frågor och föräldrar som blir röda i ansiktet av sina barns frågor och jag försöker ge bra svar,  le tappert  eller fortsätter att gå som om jag inte hört att frågan är till mmig. Fast  jag innerst inne bara vill gråta, skrika och... förändras.  


Jag har en stor fobi. Något jag aldrig pratar om, för att bara att nämna den får mig att bli sjuk, få dåligt samvete och skämmas.
Visst jag är livrädd för spindla, får "blackout" av att hålla föredrag/redovisningar, blir blek av sjukhus och får panik av att vara i stora grupper människor, men detta är inget mot den stora skräck jag känner mot en viss yrkesgrupp.
Kallsvetten som rinner, paniken, den okontrollerbara skräcken och en stark känsla av att  svimma vilken sekund som helst. 

Paniken av att inte kunna hålla rädslan under kontroll, den desperata impulsen och önskan att lämna salen. Vända i dörren och springa ut i friheten.
Tänder som hackar av rädsla och så vettskrämd att ögonen svämmar över. Kroppen stel av skräck och nerver så hårt spända att de darrar och en puls som är så hög att det känns som hjärtat ska stanna i bröstet.
Inne i mig ropar en liten röst att det inte är farligt, men ännu har jag inte kunnat stanna tillräckligt länge på platsen för att  se om det stämmer. Allt inom mig skriker av oro, panik, smärta och av längtan att försvinna... och det nu, direkt!!

Jag tror ingen som inte varit där, vet hur jobbigt det är att leva med en fobi som kontrollerar hela ens liv.

Det är inte bara att beställa en tid, gå dit, sätta sig i stolen och gapa stort. 

Inte ens när smärtan är så stor att jag lever på smärtstillande, har tussar dränkta i alkohol och sover med en fryst ärtpåse mot kinden förmår jag att be om hjälp. Jag lär mig leva med den molande värken och hoppas att jag en dag ska vakna fri från min fobi, med glatt humör och panikbefriad kan ringa och boka en tid.
I hela mitt liv har jag haft min fobi, även första besöket var en skräckupplevelse och därifrån gick det snabbt utför. 
Tandläkarna har varit många, den ena mer hårdhänt än den andra. Vissa mer stressade än andra och några tillräckligt pedagogiska för att jag ska klara av en vanlig lagning utan vilt viftande armar, hårt sammanbitna tänder och panikartad skrik. Men innan jag blivit helt botad från fobin, så får jag åter en ny tandläkare som gräver i min mun med stora händer, utan försiktighet, tålamod eller empati och jag är tillbaka på ruta ett igen och hamnar skälvande i ett hörn av rummet, gråter, skriker och slåss för att slippa.


Har faktiskt tagit mod till mig och besökt tandläkaren i vuxen ålder. Jag kom ända in i stolen, fick två bedövningssprutor och en hakklapp runt halsen, men när hans munskydd åkte på och han tog upp den vassa haken, då rusade jag i vild panik därifrån, rasade ner på en bänk utanför och blev sittande i någon timme innan jag kunde ta mig därifrån. Gick hem med blöta kinder, gelé i knäna, värkande tand och den enorma känslan av misslyckande och starka förakt för min egna rädsla. 

I dag vet jag inte vilken rädsla som är störst.

Rädslan för tandläkaren eller rädslan att bita av en tand. Jag vet att varje hård sak jag tuggar kan knäcka en tand, vet att varje seg kola kan få en plomb att lossna, kan få en gammal lagning att försvinna, och jag vet att det bara är en tidsfråga innan det finns ett djupt värkande hål i varje tand och ändå så låter jag min fobi styra över mig och jag mår jäkligt dåligt över det.
Jag vet att det finns lustgas och även chansen att sova under behandling, men för att få det (i allafall senast jag vågade fråga runt) så krävs remiss från en tandläkare och det är svårt att få en remiss när jag inte ens klarar av att se en tandläkare, än mindre att kliva in och prata med en... 

Barn är ärliga i sina frågor och jag skäms över att jag utsätts för frågorna. jag vill vara normal, orädd, glad och kunna gilla den jag är, men frågorna är inte bara nyfiket ställda, de är även sanna...  
"-Varför är du så tjock?"

-"Varför har du skägg?"

-"Varför har du så fula tänder?"

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se