Direktlänk till inlägg 30 april 2016
I år är det ingen vanlig valborg för mig.
I vanliga fall är jag hemma på barndomsmark och hjälper till på Björkögården firande. Står vid bordet och säljer godis, kramar vänner, grillar korv, springer undan röken från brasan, fotograferar och ser fjärden färgas i solnedgång.
I år sitter jag ensam på balkongen hemma i Norrtälje, med en pläd över axlarna, en kaffe i handen och ser solen försvinna bakom träden.
Kungen firar 70 år och min pappa har varit död i en vecka.
Scouter, sång och stort firande vid slottet, själv har jag suttit i lyan och bara varit.
Funderat, sörjt och princip bara stirrat i väggen.
Älskar Valborg på Björkögården som alltid varit tradition. Först som publik i barndomen har jag stått vid brasan, frusit som en gnu, känt hettan från elden och sett fyrverkerier fyras av från bryggan och hört hur kören sjungit in våren.
De senaste åren har jag varit en av de frivilliga för att glädja besökarna genom att sälja godis, korv och Lottas hembakta fika och massor av kaffe för att hålla kylan på avstånd.
Jag har alltid plockat fram kameran och tagit bilder på elden, solnedgången och den vackra miljö som roslagen har att erbjuda. Det är inte förrän jag lämnade landet som jag verkligen insåg hur vackert jag bott och levt mitt liv.
Det är inte ofta jag är på Björkö-Arholma, men varje andetag njuter jag. Naturen, husen jag känner och närheten till vattnet.
Kan nu säga att jag saknar att inte vara en del av valborg men jag hoppas att jag nästa år åter kommer att vara på plats och le åt barnen, hoppa mig varm och njuta.