TALLUGGLAN

Alla inlägg under juni 2015

Av helena - 25 juni 2015 22:32

Tiden går snabbt och när man känner att det enda man gör är att klaga, då är det lika bra att hålla sig undan från bloggandet :)  


Jag vet vad jag har men inte vad jag får och tänk om det jag får är sämre än det jag jag lämnat och möjligheten att få tillbaka det jag hade är inte existerande...


Jag jobbar med det som jag älskar och varje dag borde vara en glädjedans med ett leende på läpparna, men jag är som jag är och diagnoserna ökar i antal hos mig. Jag ser inte det positiva utan bara det mörkare i mitt liv. Jag kan inte vara nöjd när livet är bra utan vet att bakom nästa krön kan det svarta ligga på lur och förbereder mig inför det mötet.

Jag vill må bra och vara nöjd, men när jag trivs så kommer något utifrån och stör. Jag vet att den enda som kan ändra min sitts är jag men när jag inte längre orkar kämpa, när det känns som om alla ord jag säger inte längre är önskningar utan blivit till krav och låter som tjat i mina egna öron hur låter tjatet då inte hos andra?  

 
Jag är för stunden inte nöjd med det jag har och jag sover på dubbla dosen sömnpiller mot vad läkaren ordinerat, bara för att kunna somna och inte vakna av panikattacker.
Jag har hamnat på en plats där jag inte bör vara och där varje minut är en mardröm men alternativet är att härda ut och "gilla läget" eller att gå tillbaka till att bli lokalvårdare igen... 
kan väll krast säga att antingen så pajar jag min kropp eller så pajar jag min hjärna, men inget kommer ur cirkusen i ett stycke.
Det är innom restaurang som jag vill vara, men jag vill vara diskare!!!! Jag nöjer mig med att diska tallrikar och skrubba bleck, jag har inga högre planer, för det är där jag kan slappna  av och vill vara.
Jag vill stå i mitt lilla kaklade rum med musiken i öronen och få saker rena. Jag vill inte  stå i kassan och ha koll på pengar och summor. Jag är livrädd att ge fel växel tillbaka och att stämpla in fel summor. Jag är livrädd att tappa maten  och jag är livrädd att tvingas vara på golvet varje dag.
Jag spänner mig inför obehaget, slappnar aldrig av och axlarna värker när jag kommer hem. Jag är ständigt trött men kan inte sova och jag hatar varje minut som jag måste le och vara trevlig ute på golvet. Jag har fått kommentaren att jag verkar väldigt avslappnad i kassan, att det syns att jag gillar att umgås med folk och att jag hör hemma i serviceyrket...  jag kanske ska ansöka till till någon teaterutbildning när jag ändå är i farten, eftersom jag tydligen är en bättre skådespelare än jag trodde.  Jag är på rätt plats yrkesmässigt men samtidigt på helt fel plats och det finns liksom inget jag kan göra för att ändra det eftersom allt i slutenden handlar om pengar.
Jag är åter vilsen och vet inte hur jag använder en GPS!

ANNONS
Av helena - 25 juni 2015 21:50

I morgon är det begravning för en av mina bästa vänner och ännu efter en månad, så har jag inte fått sammanbrottet som jag önskar, släppa ut all sorg och bara skrika. Jag har ännu inte ramlat samman i en gråtande och ylande hög på golvet, ännu inte släppt alla spärrar och låtit tårarna spruta och ännu inte riktigt förstått att hon inte längre finns där-
Något håller mig tillbaka och ännu kan jag inte känna den sorg som jag vill känna, kan inte släppa ut de känslor som jag borde känna och det gör att jag känner mig så kall.
Jag saknar henne, men kan ännu inte gråta av saknad och jag undrar när jag kommer att falla. När kommer verkligheten i fatt mig?  
Jag kommer aldrig mer att se min bästa vän, aldrig mer få ha de låååånga samtalen med henne om absolut inget alls och jag kommer aldrig mer att få höra hennes röst eller skrattet…

För ett tag sedan eller kanske länge sedan så hade vi ett samtal som varade i fem timmar! Hon pratade och jag lyssnade. Jag använde headsetet och gjorde massa andra saker medan vi pratade.
Jag han med både tvättstugan, disken och en storstädning av lyan medan vi pratade.
Kommer att sakna henne som fan!!

När jag fick beskedet om Lolas död gick jag igenom våra minnen. Saker som vi gjort och saker som vi sagt. Försökte minnas filmer vi sett tillsamman och skratten vi delat. Det jag ångrar sjukt mycket är att det inte finns en enda bild på oss tre tillsammans. Kameran var aldrig med på våra ”äventyr” och telefonen hade inte kameror under våra mest intensiva perioder. Alla minnen finns i huvudet och jag hoppas att minnet jag har av Lola kommer att fortsätta att finnas under många år framöver.  

Finns mycket att minnas och jag vet att det kunde varit fler minnen. Det finns saker som jag ångrar att jag inte gjorde, ord som jag borde sagt när jag hade chansen. Men jag trodde ju att tiden skulle finnas! Jag trodde att det skulle finnas tid till den där lunchen vi pratade om och att hon verkligen skulle komma och tillbringa en helg hos mig. Jag trodde verkligen att tiden skulle finnas till att fortsätta vår vänskap. Varför åkte jag inte och besökte henne? Jag viste att hon hade ont och led av socialfobi och mådde skit, men ändå så förväntade jag mig att hon skulle komma till mig…
Hur blev jag en sån stor egoist? Och varför tog jag inte chansen att träffa henne när jag kunde, istället för att som vanligt skjuta upp allt?

Vi träffades på komvux… eller i alla fall tror jag att det var där vi blev vänner. Åren har gått fort och jag kommer inte ihåg om det var ”Emmorna” som förde Lola i min väg eller om jag redan kände Lola när jag började på ”Emmorna”.  Karin blev i alla fall en bekantskap på Komvux och sedan dess var det vi tre som hängde samman. Vi käkade lunch på pizzerian vid ”Lilla torget” och vi hade samma sjuka humor, men det var väll egentligen det enda gemensamma vi tre hade.
Vi skrattade och hade jäkligt kul och vi förstod varandra! Hon är den varmaste människa som jag någonsin träffat och som alltid hade tid att prata. Det var alltid henne som jag ringde när livet kändes förjäkligt och jag inte viste hur jag skulle ta mig ur hopplösheten. Hon var den som alltid lyssnade när jag hade problem och jag kommer aldrig att ha en vän som Lola.

I morgon är det begravning av världens finaste tjej och jag hoppas att kyrkan kommer att fyllas av människor som minns och saknar henne.
Jag kommer alltid att sakna henne men jag är så jäkla glad att jag lärt känna henne och fått hennes vänskap. Även om jag önskar att vänskapen skulle vara i ytterligare många år, så fick jag i alla fall chansen att ha henne som vän och någon bättre kommer jag aldrig att ha! 

      


I morgon begravs Lola i Rimbo och rosorna symboliserar oss tre. Jag, Karin och Lola. Vi ville göra ett "begravningshjärta" som ingen annan har och där all vår saknad och minnen finns "nedstuckna". För en gångsskull är det inte jag som pysslat utan Karin som satt samman hjärtat. Jag har bara kommit med råd och varit sällskap vid bordet. 
I morgon fortsätter minnena och vi kommer att äta samma lunch som vi alltid åt och som de vanemänniskor vi är så kommer både jag och Karin att äta samma sallader från samma pizzeria som vi alltid besökte under våra luncher.

Jag har inte ätit där på många år och jag tror att sista gången vi var där så kastade Lolas dotter sina skor efter tiggande kajor som inte lämnade oss ifred...
 

ANNONS

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se