TALLUGGLAN

Alla inlägg under oktober 2013

Av helena - 31 oktober 2013 14:04

Huvudvärken har slutligen gett med sig och även känslan av att åka karusell så fort jag vridit på skallen är borta, men jag är fortfarande tuggummiseg. 
Kristallerna verkar i allafall ha lagt sig i sitt vanliga läge och det är jag mycket tacksam för då jag ogillar känslan av att ha en flaska vin i kroppen :) 



ANNONS
Av helena - 30 oktober 2013 22:35

Detta kommer att bli en blogg utan kommentarer, då nästan alla väljer att lägga sina kommentarer på inläggen på FB  :-( 


Jag skulle bli såååååå glad om kommentarerna istället lades på bloggen, där de sparas istället för att hamna på FB och inom ett dygn vara borta eller i allafall jävligt svåra att hitta... 


Men jag ska sluta klaga och istället glädjas åt att jag har läsare som tycker :)  

ANNONS
Av helena - 30 oktober 2013 21:45

Om ganska snart exakt en vecka blir jag åter ett år yngre (efter 30 är det tillåtet att räkna åren baklänges!) :)  

Eftersom det är en torsdag så jobbar jag och eftersom det inte är ett jämnt år jag blir, så tänker jag inte fira!

Att jag dessutom varje år sätter en såååå höga krav på mig själv att jag är färdig innan gästerna kommit och mår lika vidrigt psykiskt dåligt varje år, så tänker jag helt enkelt inte fylla i år... 

Inga hembakade bullar med 17 olika fyllningar, Ingen tårta vars rester jag kan leva på en vecka, Inget bryggande av kaffe, inga kakor i meterhöga högar och inget motionerande av snabeldraken innan, under eller efter (den håller dessutom liksom jag på att klappa ihop av ålder, så den får vila)

Jag kommer gömma mig under bordet och ropa: "Inte hemma" om dörrklockan trots allt ringer på torsdag.

Beslutet fattades och direkt gled tankarna över på vilken tårta jag skulle bjuda på när gästerna dök upp på torsdag...

VILKA GÄSTER??? 


Jag börjar bli så gammal att jag numera kan och får skylla min förvirring och velandet på åldern :) 


Men OM någon envisas med att komma så önskar jag mig denna tårta i födelsedagspresent!! 

 


Och eftersom denna sak garanterat skulle ge mig en Dumping som heter duga, så vill jag bara ha den för att titta på :)  



Av helena - 29 oktober 2013 09:22

Dietistens råd till mig igår var att börja föra en "matdagbok". Jag vet att jag äter fel och jag måste få bort sockret i mitt liv. Att skriva ner allt jag äter kan få mig att bättre se missarna jag gör och även mängden jag äter.
Så från i dag är det vägning av mat som gäller. Jag undrar när under dagen som jag kommer att glömma vågen? :-)

Av helena - 28 oktober 2013 09:52

Hamnade på "Tullen" efter besöket på akuten som gick oväntat snabbt.
Förutom smällen i skallen som ruskade om hjärnan så fick jag "kristallsjukan". Kommer få leva m yrseln ett tag och huvudvärken kommer försvinna under veckan. Läkaren tyckte att jag kunde sjukskriva mig resten av veckan, men jag tror jag måste diskutera det med min ekonomiska rådgivare först.

Av helena - 27 oktober 2013 14:15

Förväntningen...
Spänningen...
Gemenskapen...


Egentligen så spelar det ingen större roll vad det är för typ av spelning, konsert eller uppträdande, känslan för mig är ändå alltid densamma, från det att vetskapen att något speciellt ska hända till dess att jag är på plats.
Redan vid besked om biljettsläppet börjar spänningen.
Kommer jag att få en biljett, var kommer jag att få sitta, kommer jag att hitta till lokalen/aulan/arenan och framförallt kommer jag att minnas att ta med biljetten? Spänningen börjar som sagt redan i tidigt stadium :)


Nervositeten över att glömma något som är viktigt gör att det är svårt att slappna av och inte förrän jag är på plats framför scenen kommer lugnet över mig och nervositeten byts ut mot förväntan.
I söndags var jag halvvägs till Busstationen innan jag insåg att biljetten låg kvar på köksbordet, där jag lagt dem för att inte glömma dem. (Tjohoo, för mitt minne!)
Det vara bara att vända cykeln, rulla tillbaka och den sena avresan blev än senare. Det kunde dock varit värre, jag kunde upptäckt misstaget utanför Berwaldhallen :)
Undrar hur den känslan hade varit, att se sina vänner glatt skutta in i hallen och själv bli lämnad utanför dörren med örat tryckt mot dörren... Måtte jag aldrig uppleva det ( ta i trä!)

Med nervositet snackar vi inte spröda fjärilar i magen utan snarare opoppade popcorn som börjar poppa allt mer ju närmare "dagen D" jag kommer och inte förrän "ridån går upp, slutar de poppa och lugnet infinner sig.

Då är jag tillslut på plats, inget kan gå fel och jag kan slappna av och bara njuta av det som utspelar sig framför mina ögon. 

Visst! I bland kan ju spänningen inför en konsert göra att när jag väl är på plats så blir jag så lugn och avslappnad att jag helt enkelt somnar. Hörde två låtar på "Monsters of rock" (första och sista låten) där emellan satt jag bekvämt lutad mot en okänd hårdrockskille och drog timmerstockar... Om jag inte minns helt galet så satt hans flickvän på hans andra sida... hon var dock vaken :)

Det är något speciellt med att uppleva musiken live! Vare sig det är hårdrock, musikal, dans eller unga talanger som uppträder. Stämningen innan showen är otrolig! Man kan nästan ta på känslan och förväntningen som ligger som lätt täcke över publiken.
Alla är vi där av samma anledning!  Att under några timmar få njuta av musiken och bli trollbundna. För en stund får jag glömma världen utanför, glömma allt tråkigt och bara kunna luta mig tillbaka i stolen och njuta.


Då jag själv lider av akut scenskräck och jag blir illamående bara av att tänka på att hålla ett kort föredrag med en handfull åhörare så är jag dessutom djupt imponerad av att se någon äntra en scen självmant :)

När de dessutom så tydligt visar att de älskar dessa stunder på scenen är det än härligare att få vara med i publiken.


I söndags (20 oktober) var första gången jag var i Berwaldhallen och även om jag försökte att dölja det, så var jag självklart som ett nervöst löv.
För 3.e (eller var det 4:e?) året var det "A musical night" på Berwaldhallen med Arméns musikkår samt Gunilla Backman och Anders Ekborg som inbjudna gäster.
Jag försökte att vara ute i god tid och slippa stressen och som alltid så sprack den planeringen direkt, då biljetten blev kvar på bordet, bussen lämnade stationen medan jag köpte biljett på Pressbyrån och tunnelbanan lämnade perrongen i samma sekund som jag klev av min t-bana för bytet. "Bara" 20 minuter försenad kom jag till träffpunkten, där fyra glada och förväntansfulla tjejer väntade på mig. Behöver jag nämna att jag var den sista som anlände? :) Något öppet café hittade vi inte längst med vägen, så det blev fika och mycket snack inne på själva Berwaldhallen.
Jag hann skumma igenom eftermiddagens program innan vi letade efter våra sittplatser som var på första raden och jag hamnade ganska exakt i mitten på raden. Någon meter längre fram och vi hade gjort sällskap på scenen, så ur den synpunkten kändes det liiiite nära, men det fanns i allfall inga huvuden i vägen när jag fotade :)  
Även om jag var upprymd över att vara där så blev förväntan än större då jag såg att mina två stora musikalfavoriter var med.
Att höra Anders sjunga "Bui Doi" ur Miss Saigon och "Vem ser ett Barn" ur Chess fick rysningarna att jaga varandra i min ryggrad och tårarna var inte långt borta. De låtarna är bra i vanliga fall i hörlurarna men att höra Anders köra dem live var bara... WOW!!
Texterna, rösten, musiken, framförandet... Vad finns att säga?!



De två timmarna flög fram och jag njöt till 100%. Negativt var att det tog slut alldeles för fort :)

Av helena - 27 oktober 2013 13:58

Förra helgen blev det musikal och denna helg hårdrock, kan ju säga att kontrasterna är stora och min musiksmak myyyycket bred  :) 


Kvällen slutade inte riktigt som planerat, å andra sidan blev ytterst lite som planerat i går kväll.
Planen var att (som varje lördag) slappa i soffan framför en film och bara ta det lugnt.

Men min vän "N" hade andra planer för mig då hon hade en biljett över till "ROCKOKÅ" på Okå och tyckte att jag skulle vara där med henne. På en halvtimme var jag ombytt och på plats för en kväll bland rockare och massa härlig hårdrocksmusik.   

 


Sprang direkt på arbetskamrater och höll mig till dem hela kvällen. Banden på scen var helt okej och flera av dem spelade rock i min smak, men då alla var för mig okända band (lokala rockband) så hamnade jag inte framför scenen utan höll mig i bakgrunden lutandes mot en enorm byrå.

Smuttade på en öl, lyssnade på musik, tittade på människor och försökte prata med mina vänner.

Kvällen var trevlig och timmarna gick. Jag var på Okå vid 20.30 och under många timmar blev jag stående vid min byrå och bara bytte plats för att gå ut och röka. Mot slutet av kvällen, under en cover på en Bruce Springsteen låt märkte jag att allt inte var helt okej. Musiken var inte lika hög och lät dovare. Minns att jag undrade hur mitt socker mådde då jag inte ätit på många timmar...


Det nästa jag minns är att "N" skakade mina axlar och skrek mitt namn. För en sekund blev jag irriterad och undrade vad det var som var så viktigt att hon tvingades störa mig när jag njöt av musiken. Sedan märkte jag att jag var omringad av skor och en väktare som satt på huk bredvid mig. Själv satt jag på golvet, lutad mot byrån och kände mig lätt förvirrad. Väktaren undrade hur jag mådde och utan att känna efter svarade jag att jag mådde bra och då tyckte den unga kille natt jag skulle resa på mig eftersom det inte såg så bra ut att jag satt på golvet...
Med hjälp av "N" kom jag upp på fötter och rummet snurrade en aning, tänkte gå ut och få frisk luft men insåg att jag aldrig skulle ta mig ut genom dörren utan att falla.

Istället pekade jag på en stol som direkt hamnade bredvid mig och där satt jag tills ett glas Cola fick min hjärna att sluta snurra.
För första gången i mitt liv hade jag svimmat och det är en erfarenhet jag kunnat vara utan :)
"L" som satt på byrån snett bakom mig hade sett hur jag rasat rakt ner, bara försvunnit. "N" som stått framför mig och med ryggen mot mig hade bara känt hur jag sparkat henne på foten och sedan hört smällen när mitt huvud träffade trä. Sedan låg jag på golvet okontaktbar med snurrande ögon, hon var säker på att jag fått ett anfall så när jag öppnade ögonen och satte mig upp blev hon lite lugnare.

Om mitt bakhuvud träffat golvet eller byråns kant vet jag inte, men en stor bula visade att jag träffat något och att smällen varit hård.


Vad hade hänt om jag istället svimmat på vägen hem? slagit huvudet i trottoaren eller inte hunnit kliva av cykeln...

Av helena - 26 oktober 2013 10:22

I dag är det matdag i lyan :-)
Måste fixa lite matlådor att fylla frysen med så jag har lite annat än chili att välja på till lunch.
Det blir Korv stroganoff, Broccoligratäng och en köttgryta... Det är planen i allafall.

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se