TALLUGGLAN

Alla inlägg under mars 2017

Av helena - 26 mars 2017 18:07

I morgon efter jobbet ska jag ta vägen förbi kyrkogården och tända ett ljus.
I dag för 79 år sedan så föddes min pappa.
Hipp hipp hurra!

Helgen har nästan gått i stillheten tecken och jag är i princip klar med "Restgarnskofta" nr 2. Bara en halv ärm kvar sedan kan jag även lägga den i den växande högen av stickat. ?

Har under helgen haft ett par "måsten" som krävt leenden, ett glatt humör och koncentration.
Men bara vetskapen att jag i dag lämnar över ansvaret till nästa person, gör att jag är mer avslappnad än på länge.
Beslutet var rätt fattat och jag skadade bara mig själv mer genom att dra ut på saken och fundera istället för att direkt när funderingarna kom, ta tag i dem och avsluta tidigare.
Det är inte kul att lämna något som fortfarande till en stor del är fantastiskt kul, men jag behöver backa ett steg, försöka varva ner och lämnar under tiden över till friska krafter medan jag själv läker.

Ska nu andas frisk luft och tänka över vad/hur JAG vill göra framöver.
Försöker lägga det dåliga samvetet på hatthyllan och vara så pass egoistisk att jag sätter mig själv först och ska försöka göra de saker som jag mår bra av.
Visst, jag kommer fortfarande att få göra en del framöver som tar mycket energi, men jag har en del ledig tid framöver som gör att jag förhoppningsvis kan fylla på energi i samma takt som jag gör av med den och att jag slipper gå runt helt tom och orklös.

Medan handledsskyddet tvättats och förberetts för ytterligare en vecka så fick jag i går känna på hur armen mår efter en dag utan skydd och jag tror jag pysslade och lyfte aningens mycket...
Jag är m andra ord inte redo att släppa stöd och skydd helt men i går var första kvällen på en vecka som jag behövde smärtstillande för att kunna somna, så jag börjar väl bli hel, men det går i så små steg att jag knappt märker dem.
Testar även på hur jag mår utan koffein i kroppen efter kl 17 på dagarna, och jag somnar ju mycket snabbare när jag hamnar i sängen även om timmarna innan sänggående även de är ganska sega och med mycket gäspningar. Jag testar ett par veckor och se hur min sömn påverkas efter en tid utan kaffe. Drömmen vore väll att kunna lägga undan mina insomningspiller helt, men efter ett liv med svårt att somna så är nog inte det på tapeten... Men att dra ner på dem vore skönt. ?

Av helena - 24 mars 2017 22:42

För ett tag sedan upptäckte jag den Irländska gruppen "Celtic Thunder" och sedan dess har deras låtar snurrat i princip dygnet runt i mina hörlurar. Härliga röster som spelar en blandning av det mesta och på hög volym är de så otroligt pampigt.
Låtar som "Halleluja", "Irland's cal" och "Caledonia" är värda att se på Youtube.

En av sångerna Keith Harking, lämnade efter ca 10 år "Celtic Thunder " och satsade på solo karriär och i dag fyller hans video "Mercy Street" ett år.
Hipp hipp hurra! :-)

https://youtu.be/YhJBj51H8AU

Av helena - 20 mars 2017 13:09

Något gick fel och i princip hela söndagen var jag bortkopplad från nätet.
Ingen kontakt med fb eller andra forum, trots massa försök att fixa felet, så kom jag ingenstans.
Tack och lov så funkar min "Spotify" utan uppkoppling och även boken på "Storytel" är sparad.
Så hela söndagen var helt stilla och utan minsta "pling" från fb-inlägg som krävde min nyfikenhet.
Musik, en bok och stickningen.

Inga krav eller tvång utan pyjamasen hela dagen och egna tankar.
Mys m katter, spänning i öronen och en del Skotska säckpipor :-) gjorde att timmarna gick fortare än önskat.

Det börjar ta sig och nu börjar det synas att det är en kofta :-)Men det är en jäkla massa trådar att fästa :-D

Tankarna snurrar dygnet runt och alla beslut jag behöver fatta (eller tror mig behöva fatta) stör min sömn. När besluten väl är fattade så känns tyngden på axlarna lättare.
Jag börjar få ett grepp om vad jag vill och behöver.
Att ha varit tveksam redan från start, men vågat prova eftersom jag inte haft den erfarenheten och inte vetat hur det påverkar kroppen, psyket eller tiden. Nu har jag den erfarenheten och vet att det är en roll som inte passar mig och jag orkar inte försöka längre.
Att tänka för mycket är ett aber och att veta när jag ska ta ett steg tillbaka är svårt eftersom jag ytterst sällan väljer själv utan tvingas bort när hjärnan säger stopp.

Av helena - 17 mars 2017 23:40

Äntligen fredag och lite planer i morgon men på söndag ska jag bara skrota runt i pyjamasen och vara. Samla kraft och ork inför kommande vecka genom att andas egentid.

Är vid en punkt eller i snarare sitter på en sten i ett vägskäl där jag måste välja håll. Måste besluta hur jag ska ha det och hur jag vill må. Antecknar på papper önskningar, mål, planer, funderingar och skisser.
Hur ska jag förväntas veta hur jag vill ha det, när jag knappt vet vad det är för dag i morgon, vad jag åt till lunch eller när min tvättid är fast jag bokade den för 10 minuter sedan? Det jag vet är att det behövs en ordentlig förändring för att orka.

Har man papper o penna i närheten på lunchen, så blir det konstverk på A4.

En tuff vecka lider mot sitt slut och jag är så sablans slut. Energin är slut och jag har kört ner i botten. Vad jag än gör, vilket beslut som jag än fattar så är det fel beslut. Hur jag än vrider på det så blir det fel.
Det jag måste göra, min prioritet nummer 1 är jag.
Att satsa mer än jag har råd med är en dålig investering och jag borde ha lärt mig vid detta laget att jag vill mer än jag orkar.
Jag får inte den återhämtning som jag behöver och jag har inte råd att bli sjukskriven, som jag verkligen skulle behöva. Jag tar en dag i taget. Kämpar m sömn och underliga drömmar varje natt. Att vakna i tid och komma till jobbet är tufft och att göra det dag efter dag blir tillslut en vana och allt går på rutin. Det viktigaste just nu är att orka klara av mitt jobb utan misstag, se till att min ekonomi kommer på fötter efter sjukskrivningar som gjorde mig fattigare än på länge, få bort smärtan i armen och kunna leva normalt. Jag måste lägga allt annat åt sidan för att orka, för att börja bygga upp mig själv igen.

Jag har varit utbränd ordentligt en gång, varit nära flera gånger men lyckats stoppa i tid. Jag tror jag är starkare än jag är. Vill vara starkare än jag är och hoppas att någon ska se mina allt mer brända toppar och stoppa mig när de ser att gränsen närmar sig.
Det är inte heller bara en sak som sänker en. Det är smäll på smäll utan återhämtning mellan. Saker som går i ett utan paus. En del saker gör jag för att det är kul, annat för att det liksom hör till och mycket för att jag är för snäll och inte sätter gränser.
Mina rop på hjälp hörs inte tillräckligt högt för att jag ska få hjälp eller tas inte på allvar och när jag helt orklös sitter vid köksbordet för hungrig och för att sova och för trött för att kunna göra något att äta och tårarna bara sprutar för jag inte längre orkar hålla alla bollar i luften då har det gått långt.

Den enda jag  har att skylla på är mig själv. Jag lät det gå så här långt.
Jag bad inte om hjälp tidigare och jag borde varit tydligare med vad jag velat och vad jag klarat.
Den enda som kan fixa mitt trasiga liv och stressade hjärna är JAG.

Hela ens liv är en jäkla röra, minnet av det senaste skrattet finns inte i minnet, man vänder på varenda krona, sjukskrivning och känslan att egen inläggning på psyk är närmare än resan till Skottland.
Följer läkarnas order och föreskrifter, tar tabletter för att må bättre och just nu hatar hela världen mig (inte riktigt, men kunde varit hela världen)
Jag känner mig som en liten pesthärd som går runt och sprider missnöje, osämja och smitta runt mig, Jag fattar beslut som kanske inte är de smartaste, men som i en trött hjärna är genialiska. ? ADD beslut som kan vara aningens impulsiva och inte riktigt genomtänkta, men som över en hög m söndersmulade näsdukar och med svidande ögon är det beslut jag kan fatta och som är till min fördel.
Tankar på ändrade fritidsaktiviteter har funnits länge. Tänkt fram och tillbaka, vänt nackdelar/fördelar och plötsligt hände något kul som håller mig kvar.
Vill vara glad och pigg, men är för svedd för att orka annat än att ta en dag i taget och jag försöker hålla ihop min hjärna. Försöker finna energi i dagar som är för korta för att jag ska hinna komma ikapp m laddandet av batteriet. En förändring måste ske och jag kan inte skjuta upp det längre. Jag har inte råd att tänka på andra och hur jag ska göra för att underlätta för jag måste tänka på mig själv.

Att byta arbete just nu är uteslutet, att öka arbetstid skulle behövas för bankkontot men jag är glad att jag fortfarande fixar 75% och kommande kurser jag ska och bör gå borde jag skjuta på.
Just nu har jag tillräckligt med problem att minnas plattan på spisen, kortkoden, och vart jag är påväg när jag låst ytterdörren från utsidan.
Jag är på väg att krascha och det krävs nog mer än lite hjälp, en pratkontakt och antidepressiva för att få mig hel.
Jag börjar med att plocka bort det minst nödvändiga i mitt liv, det som jag känner mig minst bekväm med.
Ingen tackar mig när min ork är slut, så varför ska jag frivilligt låta mig brännas sönder m jobb som (just nu) tar mer energi än det ger??

Jag ger inte upp, jag bara ställer mig vid sidan om med en stärkande blåbärssoppa och applåderar och hejar på de som åker förbi...



Av helena - 16 mars 2017 19:07

Dag 16 i "Blogg100" och jag hänger nästan med fortfarande men för mig är det dock bara dag 15 :-)

I dag har varit en vanlig dag m en hjärna som snurrat i en för hög hastighet och dessutom åt det negativa hållet så jag känner mig lagom mör just nu i roten.
Att lägga sig tidigt känns för stunden som en underbar idé och kudden är saknad :-)
Dagens inlägg blir extremt kort och även ganska innehållslöst men hoppas morgondagen blir lite roligare. ?
Om inte annat så är det fredag!! ?


Av helena - 15 mars 2017 19:49

Min hjärna är som en liten bil som senaste veckorna kört runt på bensinångorna. Tid/möjlighet att köra till en mack och tanka finns inte och jag hoppas varje morgon att det finns några droppar kvar i tanken som gör att jag lyckas rulla fram till sängdags och under natten ha möjlighet att tanka så pass att jag startar...
Just nu, just i kväll, står jag vid sidan av vägen och försöker lifta till en mack för bilen har gett upp helt, bensinen är slut till sista droppen och jag behöver fylla hela tanken och inte bara någon deciliter under nätterna. Jag gör av med så mycket mer energi än vad som fylls på och jag är på väg mot en krasch som heter duga!

I månader har jag försökt att hålla fasaden uppe. Jag blev sjukskriven för depression, fick en pratkontakt och antidepressiva. Det blev lättare, livet. Men fortfarande saknades moroten att komma ut i den sociala världen. Väga fördelar mot nackdelar med att gå till affären. Hög musik i hörlurarna, svarta solbrillor på näsan och en mössa djupt ner i pannan... Allt för att visa att jag var okontaktbar och ville vara ensam.

Blir tillräckligt pigg för att våga jobba. Smyger runt på jobbet, hoppas man slipper stöta på "kollegorna", men sätter direkt upp ett leende om man anar en gestalt i ögonvrån och ett glatt "Hej" vid kontakt. Men ögonen fast i golvet och lurarna i öronen, ett klart och tydligt: "Stör mig inte, jag jobbar..."

Jag bryter handen och äntligen är det ingen som förväntar sig att jag ska vara glad, skratta och älska livet. Jag har ont, går på smärtstillande, får ligga kvar under täcket på dagarna och tillåtas må skit.
Svajigt som sjutton. Ena dagen längtar jag ut för att se annat än väggar, en randig katt och en obrukbar hand. Andra dagar vill jag stanna i sängen, skrika av smärta och hoppas att inte bara handen läker utan att även själen mår bättre när gipset är borta.

Fortsätter spela glad, positiv och social, samtidigt som man vet att det bara är teater och slutet på pjäsen närmar sig...

ALLT socialt tar ork och kraft som jag inte har och jag träffar folk varenda dag och jag MÅSTE vara fri från folk för att överleva.

I ca ett år har jag haft hand om områdets samlingslokal och i ett år har jag spelat glad, social och positiv. Något jag aldrig varit.
Jag tvingar mig själv att prata i telefon, jag tvingar mig själv att vara ensam med främlingar. Behåller mitt lugn och skämtar när allt i mitt inre skriker "spring för livet".
I ett år har jag spelat någon som jag inte är, någon som jag önskar jag var, men inte alls är. Jag har aldrig varit den som stått längstfram, hörts mest, bestämt lekarna och njutit av uppmärksamheten. Tvärtom så vill j ag inte synas, vill inte höras, vill inte ta ansvar och trivs när andra säger vad jag ska göra...
Jag vill tillbaka till min lilla ensamma värld där det kan gå dagar utan att jag ser en människa, med en tyst telefon och där jag får ladda batterierna genom att vara ensam.
Jag vill inte sluta helt med att vara lokalansvarig, men jag behöver en paus från det sociala, behöver ett andningshål för att ladda batterierna och få bensintanken helt fylld med bensin.

Känslan just nu är att jag vill lägga nycklar, telefon och kalender på kontoret, hoppa av styrelsen och allt vad det innebär och dra till annan ort där jag får tillåtelse att slippa bry mig om tider, dagar, bokningar, jobb, städning, lokalen, människor och alla måsten utan att samvetet slår volter...


Här samlar jag ork

Jag vill ta en vecka semester och bara boka egentid.
Kunna tacka nej till möten, luncher och allt energikrävande och kunna säga: "tyvärr, Jag kan inte närvara för jag är upptagen hela semestern..."
Den är bokad till mig själv, för att kunna sitta och lyssna på tystnaden, njuta av ensamheten och bara vara helt jäkla ensam.
Bli lämnad utanför alla samtal, alla måsten, alla människor och bara få bli lämnad i fred. Bli lämnad utanför tills jag fått ork och vilja att vara en del av gemenskapen, orka tjafsa om oviktigheter och ork att kunna bry sig.

Jag försöker. Varenda dag så försöker jag. Jag går till jobbet, jag försöker äta bra, försöker vara som vanligt och för varje dag blir det allt tuffare.
Jag behöver inte tabletter, läkare eller terapi. Jag behöver egentid i eget sällskap och friheten att gå vart jag själv vill.
Men just nu behöver jag mest av allt en stor kopp kaffe!!! ?

Av helena - 13 mars 2017 17:20

Har hamnat i ett tillstånd där tröttheten tagit över, förvirringen råder och trots sömn så är jag aldrig riktigt pigg.
Hjärnan går på halvfart och jag letar efter saker på helt fel platser OM jag överhuvudtaget vet vad jag letar efter.

Varukorgen hittades inte på Willys för att scannern befunnit sig i min ficka.
Slog på ugnen och skickade in den ogräddade sockerkakan i frysen. Rotade runt i kastrullskåpet efter grytlapparna som aldrig förvarats i något skåp hos mig.
Kommer på mig själv med att knata runt på jobbet med en papperskorg under armen, när jag i själva verket skulle hämta en trasa på städvagnen.
Svarar på SMS och PM, men glömmer skicka dem.
Skickar in en tom matlåda i mikron på 1 1/2 minut. Glömmer bort bokningar i lokalen och lägger lokalnycklarna på "smarta" platser...

Ännu har inget allvarligt hänt och jag bara väntar på att glömma varför klockan ställs och därmed missa att gå till jobbet.
Men jag tar en dag i taget, försöker ta det lugnt och inte ha för mycket runt mig.

Förresten så blev kakan väldigt god, när den väl kom in i ugnen :-)
Även om den är till kvällens syjunta, så måste man ju provsmaka, så man vet vad man bjuder på:-)
I kväll blir det en "Tigerkaka" m vanilj och kakao med aningens kaffe i.


Sååååå vacker! ?

Av helena - 12 mars 2017 20:11

Söndag igen och sista sovmorgonen för veckan. Förutom ett par vändor till lokalen så har jag bara hackat vid bordet, lyssnat på musik, tänkt underliga tankar och fördrivit tiden m stickning. Kommit en bra bit på restgarnskoftan och gillar även färgerna på den.

Första restgarnskoftan

 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards