I brist på annat att göra kollade jag runt bland mina vänners bloggar och upptäckte att något har hänt hos "Woodstock". det verkar som om hon delar blogg med någon, det är i allafall inte min kära sis som skriver. 

Måste hålla koll på vad som händer. Undrar om hon märkt att någon använder hennes blogg :) 

Ska upp tidigt, så nu nattar jag mig :)

Ha det

Jag har inget emot att ungdomar festar. Jag har inget emot att de dansar och har kul. Jag har inget emot hög musik och att det sjungs med i texten, vare sig det är svenska, engelska, spanska eller turkiska låtar. Det jag har problem med är att det alltid är efter midnatt och i lägenheten över min. Må vara att det var natten till söndag, men klockan två på natten vill även en nattuggla som jag sova, speciellt om tröttheten är så enorm som den var i helgen.

Tänk va! 34 år gammal och börjar bli lika gnällig som en gammal kärring över ungdomarnas festande :)

Det var länge sedan som jag varit så trött som jag är för stunden. Har inte ork till att göra något och allt känns så tungt och tråkigt.

Dessutom börjar jag känna av pollen i luften och att sova med öppet fönster kanske inte är det bästa receptet på att undvika astma och andningssvårigheter.

Men nog med klagande för dagen. Dags att berätta något kul eller lite humoristiskt… 

Måste bara försöka komma på något skojigt.

***** 

Cirkus en gång om året knatar jag in hos frissan och sätter mig i stolen. Jag har den typen av hår som växer som ogräs, är tjockt som en fäll och tar en evighet att torka efter duschen. Troligen skulle jag behöva trimma manen oftare än jag gör, men när jag väl gör det så tar jag bort ganska ordentligt. I dag blev det dock lite mer än jag tänkt och så kort kalufs som jag har för stunden har jag nog inte haft på… 25 år?

Det blev väll närmare en decimeter kortare i nacken på mig, än vad bilden i boken visade, men jag kan glädja mig med att det kommer att växa ut  :)

Numera räcker det med att jag rufsar till skallen så är det klart för dagen. Blev dock lite förvånad när jag cyklade på väg till Karin och fick se min egen skugga i asfalten. I stället för den enorma huvudskuggan som alltid brukar förfölja mig som en fladdrande flagga, så såg det ut som om jag hade en igelkott på huvudet. Det stod rakt upp runt hela skallen.  Lite förvånande att se.

Halva dagen har jag suttit vid hemsidan och slösat min tid samt dragit mig i håret av irritation. 

Sidan ser bra ut och jag sparar, kollar på resultatet... meningarna har bytt plats, BYTT SIDA, försvunnit eller annat kul. Loggar in igen och fixar felen, loggar ut och andra underligheter har inträffat.

För tre timmar sedan gav jag upp för dagen och jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att hända under natten när spökena kan härja fritt med hemsidan :)

Har haft ett projekt de senaste veckorna och av envishet vägrat acceptera att jag inte kunnat hitta vissa personers bloggar.

Visst, jag vet att det inte är så vanligt att kända personer vill kasta ut sitt privatliv på en blogg och ännu mer ovanligt att det verkligen är de riktiga kändisarna som skriver och inte något förvirrat fans i önskan att vara sin idol.

Hursomhelst så har jag de senaste timmarna varit upptagen med att läsa två kändisbloggar... två RIKTIGA bloggar, som jag till 99% är säker på är äkta och skrivna av bloggägarna. 

Det har nog inte undgått någon att jag dyrkar rockbandet Velvet Revolver. Som kanske alla vet så följer jag varje torsdag Duff Mckagans spalt som han skriver åt en amerikansk dagstidning.

Men nu har jag även hittat en av de andra Velvet Revolver medlemmarnas blogg... 

Kan även berätta att jag hittat en hemmavideo där fokuset ligger på den otroligt charmiga och söta Cash Hudson, Perlas och Slash´s yngsta son.

En unge som är söt som socker (utan överdrift) och såååååå vidrigt charmig! Mörkare ögon får man leta efter :)  

Klockan är långt efter midnatt och jag har lovat min läkare att försöka somna innan midnatt, vilket inte funkade i dag. Jag har även lovat min moster att hälsa på henne i morgon strax efter lunch, så det är nog dax att stänga av hjärnan för natten.

Min hjärna fungerar fortfarande inte riktigt normalt men i dag har jag i allafall inte glömt tvättstugan. Börjar bli dax om jag inte ska börja åretanvända underkläderna :)  

Snackade med Aja tills klockan var senare än sent och planerna börjar ta form. Det är spännande att tiden inför ett första möte börjar närma sig.

I fyra år har vi känt varandra men inte träffats, så det är på tiden.

Förutom tvättstugan så kommer nogen att bli lugn, eller snarare det som återstår av dagen.  Den sista disken ska upp i skåpen och golvet svabbas men sen är jag ledig och fri. Som om jag annars brukar ha fullbokade dagar, jag är sjukskriven så det finns inte direkt mycket att stressa till under dagarna.

Funderar på att ta itu med min låååånga novell som varit vilande under ett par månader. Vet att Karin vill veta vad som händer och det vill även jag veta. Men troligen, som det känns för stunden, så kommer det att ändras ganska mycket i texten och i handlingen.

Så vi får se vad som händer och sker.

"Kill your darlings" finns ett uttryck som heter och som används ganska ofta i romanvärlden, det är väll kanske det som jag ska pyssla med under dagen. Ta bort bra bitar ur texten för att få den ännu bättre.  

På min systerblogg  http://maxe.zoomin.se/?p=4&p1=193941 kan ni läsa om "Sawyers" nya familjemedlem.   

Dagen har varit lugn och inte det minsta intressant. Med 19 grader ute och absolut vindstilla så var det ett underbart väder att cykla i. Var ner till Skattemyndigheten för att se om min skattesedel är på villovägar eller om det helt enkelt är så att jag inte jobbade så pass mycket som jag trodde att jag gjort.

Den var inte på villovägar så under helgen ska jag leta efter alla mina lönepapper från förra året.

När jag öppnade min ytterdörr höll dammtussarna på att anfalla mig, så det vara bara att plocka fram dammsugaren och ta en svängom med den gula saken.

För stunden har jag bara en liten svabbning kvar innan lyan skiner.

Okej, måste även plocka fram den vidriga dammtrasan för möblerna är mer gråa än ordinariefärg men sedan kan jag släppa in människor utan att vara rädd att de försvinner i röran.

Åter har jag sårat folk, åter har jag sagt vad jag tycker och orden som inte varit meningen att såra har sårat.

Att säga att de inte var sanningen är det för sent att berätta, för det var sanningen.

De som känner mig vet vad jag menar, de som inte gör det undrar vad jag pysslar med.

Jag är ledsen över att jag sårade er, gjorde er förbannade och att jag inte var ärlig.

Men hur kan jag vara ärlig mot er, ner jag inte ens kan vara riktigt ärlig mot mig själv eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra?

Så trött på att spela det spel som jag hela livet varit en del av. Så många vänner jag haft som varit en del av mitt liv under ett par veckor eller månader, för att en dag sluta höra av sig. Jag har känt mig sviken och undrat varför de försvann.

Utan att med ett ord till förklaring bytt telefonnummer eller bytt adress. Inte ett kort under flera år och plötsligt så dyker de åter upp i mitt liv, förvånade över att jag inte blir glad över att de hört av sig.

Det är kul att få veta att de mår bra, att de har ett liv de trivs med och att de fortfarande vet mitt namn. Men det hade varit roligare för mig om jag fått följa deras steg hela vägen. Ska jag känna glädje över att de vill återuppta kontakten och ska jag kasta min försiktighet över axeln och välkomna dem tillbaka in i mitt liv?

Jag kan inte bara glömma och förlåta att de utan ett ord sa upp kontakten. Jag kan inte göra det utan att höra den lilla rösten inom mig undra vad de är ute efter, vad de vill ha av mig för att fortsätta höra av sig…

Förlåt att du tog mina ord som hård kritik, men det var inte jag som försvann utan du. Jag minns fortfarande hur kul vi hade den sommaren, men jag minns även hur övergiven jag kände mig när du försvann och hur sviken jag blev när du inte höll ditt ord. Även om jag innerst inne visste att du inte skulle hålla löftet, så gjorde det ont när jag svart på vitt fick det bevisat.

Slå ett djur och det kommer att skygga för en lyft hand. Det tar tid innan jag återfår förtroendet.

Men det är upp till dig att avgöra om det är värt det, jag har i mina egna ögon inte gjort något fel.

Varför ska jag ha så svårt att bara njuta av dagen utan att se skuggor överallt???

********

Fick ett oväntat meddelande igår på Facebook. En person som jag gick på gymnasiet med hörde plötsligt av sig. Efter att ha varit försvunnen sedan 1995, tar hon plötsligt upp kontakten igen och jag känner mig inte riktigt bekväm.

År har gått sedan jag senast pratade med henne och jag vet inte längre vad jag ska tycka eller tänka. Vi hade kul när vi umgicks, men över en natt ändrades det och vår vänskap rann ut i sanden. Jag har fortfarande uppfattningen att jag var en av dem som hon umgicks med för at det inte fanns någon annan att vara med och mina känslor att åter uppta kontakten är mycket blandade för stunden.

Visst vill jag veta vad som hänt i hennes liv sedan vi slutade gymnasiet, men samtidigt så skiter jag fullständigt i det… Jag vet inte.
Vill jag verkligen ha kontakt med vänner ur det förflutna?

Bör jag verkligen umgås med människor som jag en gång kände men som utan ett ord försvann ur mitt liv? Som genom sin tystnad visade att jag inte längre var önskvärd?

Vara närvarande men inte överdrivet vänlig kanske är det rätta att vara i stunden.

Inte visa en alltför stor nyfikenhet eller hoppas på för mycket.   

Middagen i går var kanon och hela kvällen gick i lugnets tecken. Som våra kvällar brukar göra. Filmer, blandat med skratt och skitsnack.

Vi hyrde rysaren ”Black Christmas” och även om det inte var ett bottennapp i klass med ”The Nun” så var det ändå en liten besvikelse.
I det hela så går "Black Christmas" att jämföra med vilken amerikansk rysare som helst. En massa blod, en historia som inte helt håller och ett slut som går att räkna ut redan i förtexterna. På vissa ställen var den spännande, men i det stora hela så var den mer äcklig och fick magen att vända sig ett par gånger. Kul att ha sett den, men inget jag skulle ha saknat om jag råkat missa att hyra den.

Strax efter midnatt var jag innanför min egen dörr igen och hela huset låg i tystnad, även om jag såg att det lös i ett par fönster så fanns det ingen som förde liv.