Direktlänk till inlägg 23 april 2016
Kommer att ta tid att smälta och för sorgen att lossna ordentligt.
I dag kl ca 14.50 blev jag faderlös...
Min pappa finns inte längre och jag kommer att sörja honom resten av livet.
Jag satt vid bordet när sköterskan ringde och beklagade sorgen. Det hade gått snabbt, han bara slutade andas och han såg fridfull ut...
Varje gång det ringt från ett för mig okänt nummer har jag spänt mig av oro och varit beredd, men ändå var jag så oförberedd när samtalet slutligen kom.
Frusen av en kyla som kommer inifrån och tårar som fortsätter droppa utan slut.
Skrev ett långt brev till min pappa med alla frågor jag aldrig ställde, alla känslor jag aldrig visade och många gemensamma minnen. Ord jag önskar jag sagt medan tid fanns, ord som han kanske behövt höra.
Det finns inga egentliga ord för att förklara sorg. Han kommer alltid att finnas nära mig, mina tankar är dagligen hos honom och jag vet att han nu fått frid.
Ingen mer smärta eller oro. Inga mer sjukhusbesök eller känsla av ensamhet och övergivenhet. Åter kan han andas fritt, dricka sina groggar och från en annan plats vaka över oss barn.
Nu är det bara jag som ska finna ro att ta mig vidare, släppa skuldkänslor som jag inte kan göra något åt och försöka minnas det som var bra.
Sov gott pappa och klappa Totte från mig!
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...