Direktlänk till inlägg 27 april 2016
I går var en sån dag jag önskar jag sluppit och jag vet att detta är något som kommer att sänka mig, när hjärnan väl är ikapp och lugnet kommer.
Ringa runt till begravningsbyråer, prata m Godemannen, messa syskon. Jämföra priser och diskutera m syskon.
Mycket ska fixas och allt ganska direkt.
Grav, urna, strös, minneslund...
Blommor, inte blommor. Handbukett, vilda blommor...
Minnesannons i DN. Minnesannons i Nt, dödsannonser i tidning eller inget.
Skänka pengar till förening/forskning eller vad.
Musik i kyrkan, psalmer i kapellet, gudstjänst i det fria, minnes stund, präst eller inte präst...
Hyra församlingslokal, äta gemensam lunch på restaurang, gå var och en till sitt...
Öppet för alla, bjuda in, bara de närmaste eller bara familjen...
Förvirringen är stor.
Vad hade pappa önskat?
Vad vill jag?
Och i vilken ende börjar man nysta?
Fem viljor och starka barn som ska ner till ett beslut och inga blåtiror.
Jag hade ärligt talat förväntat mig protester, bråk, någon som helt tycker tvärtom och absolut ska ha sin vilja igenom.
Men jag tror att alla tänker och känner lika för en gångsskull.
Det känns som besluten vi fattat hittills är gensamma beslut och jag hoppas det håller i sig. Vill att alla ska vara m i besluten, ingen känna sig överkörd och ingen bitterhet när sorgen ebbat ut och vardagen är tillbaka.
Vid bröllop har man månader i bland år på sig att planera, boka och fixa. Likaså vid dop.
Vid en begravning har man ca en månad på sig att fixa begravningsbyrå, planera begravning, samla allas tankar/åsikter, hinna jobba och någonstans där emellan ska man även hinna gråta, sörja och må dåligt...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...